Hon sjönk ner på golvet i en hög. Lyckan hade helt plötsligt och alldeles utan förvarning övergått till rädsla.

Skrämda tårar rullade ner för kinderna. Varför blev det alltid såhär?

Det var ju meningen att det skulle kännas bra. Hon skulle ju vara modig, det hade hon lovat sig själv. 

Hon lät gråten gråta färdigt och kinderna självtorka innan hon reste sig upp igen. Känslan satt kvar även om den inte var lika stark. Där hon setat låg nu bara en hög med salt kvar. Hon hade gråtit ett hav.

Det var precis såhär det brukade börja och hon visste hur det skulle sluta. Om allt gick enligt planerna skulle högen med salt snart bli större...

Hon om någon visste också att lycka kunde svida lika mycket som den kunde kännas som en smekning...