Detdär ensamma lilla ansiktet blev en prick på långt håll. En prick som knappt syntes och inte märktes.

Den lilla kroppen satt på en av gungorna och höll sig krampaktigt fast i de kalla kedjorna som bar upp gungan i ställningen. Vinden slet i kinderna men det gjorde inget, det fanns andra saker som gjorde ondare.

De andra barnen satt bredvid varandra i sandlådan. De delade sandkakeformar, hinkar och spadar med varandra. Gula, röda och blåa. Ingen brydde sig om strecket på gungan.

Sanden räckte till alla, utom dem som inte syntes. Någon hade sagt att man skulle ta för sig och vara glad men hur skulle man göra det när ingen såg en? Hur skulle man låtsas att man fanns när man inte gjorde det?

De andra var så skarpa i sina konturer att det sved i ögonen. De lyste också. Det gjorde dem och det var lite vackert på något vis.

Hon kunde sitta och stirra på dem i timmar, helt utan att de märkte något. Ibland brukade hon göra små ljud men det var aldrig någon som reagerade.

I himmelen fanns det änglar, det hade morfar sagt. Det var med dem hon pratade. Hon visste ju att de fanns fastän de inte syntes, precis som henne själv.

När hon satt där på gungan och svingade så högt hon kunde så var det för att kunna viska hemlisar i änglarnas änglaöron. Morfar hade sagt att mormor satt däruppe på en stjärna och väntade på dem hon älskade. Även om hon inte riktigt visste vad älska betydde så förstod hon att det var något bra. Något att längta efter.

Änglarna brukade tala med henne också. Helst om nätterna. De brukade smyga sig in i hennes rum, fälla ihop vingarna och krypa ner bredvid henne i sängen. De viskade tyst och berättade sagor i mörkret tills hon somnade. Om morgonen vaknade hon med ett leende och gick ut i köket för att bre en smörgås. Alldeles själv.

Leendet försvann så fort den tunna dörren stängdes igen bakom henne och vägen till dagis kändes jättelång.