Daggen i ett skålformat blad.

Glupska fåglar dövar hungern.

Lövverket där uppe skymmer himlen som är blå.

Strålarna från det runda gula klotet färgar löven och gör allt det kalla varmt.

Småkrypen vaknar alldeles tyst och ger sig ut i den friska morgonluften.

Världen har precis stigit upp.

Molnen bildar mjuka kuddar åt fåglarna att landa på.

Det finns plats åt dem alla.

Rullgardiner och kaffekoppar dras upp och dricks ur.

Varma små fötter mot kalla golv, dagens äventyr har bara börjat.

Vardagen är snart slut och lugnet kan åter ge ro.

Vindarna drar i nyborstat hår och vattenpölarna släcker jordens törst.

Trötta ögon kisar bort mot horisonten och undrar vart den tar slut.

Livet är en evighet för alla som är små...

Jag jobbade både igår och idag. På olika våningar där jag inte satt min fot på flera år.

Mycket annorlunda att komma in som vikarie igen. Jag har inget eget skåp och inga nycklar någonstans. Jag känner mg som ett förvirrat litet barn som bara längtar hem... Mitt hem är den våning där jag spenderat de två senaste åren. Den våning och de tanter som jag känner bättre an några andra.

Nåväl, det är bara tre år det gäller, edan hoppas jag att jag slipper gå till det stället över huvud taget.

Idag så jobbade jag hur som helst tillsammans med en praktikant som var hos oss för att lära sig svenska. (Varför man nu sätter SFI elever på ett demensboende där hälften inte ens kan tala?) Han kom från Irak och var ungefär lika gammal som mig. Grejjen var att han frågade om ungefär ALLA svenska ord och vad betydelsen var för dem på en dessutom väldigt knackig svenska. Jag förstod till och från ingenting och tittade på honom som ett fån och log det där ursäkta-mig-men-jag-förstod-ingenting-blicken. Han berättade då om tills man förstod...

Kruxet med dethär var att jag inte kunde förklara ens hälften av alla ord han frågade. Det kändes skitdumt att stå där med någon som undrade vad "orka" betydde utan att kunna förklara på ett vettigt sätt. Tillslut bad han mig attt förklara på engelska men inte heller det klarade jag av... Jag fann inga bra ersättningsord för de ord och meningar han undrade över. Tragiskt! Jag som svensk kan inte ens mitt eget språk. Jag kan inte hjälpa en utländsk icke svensktalande människa att förstå mitt eget språk.

Jag kände mig rätt dum om jag ska vara ärlig. Han själv kunde fem olika språk och verkade väldigt utbildad. Han hade bott här i ett och ett halvt år och gått i skolan i fem månader och kunde faktiskt göra sig förstådd på svenska. Mycket imponerande!!! Jag är tveksam till om jag skulle kunna lära mig det språk han talar i sitt hemland på fem månader... 

Han hade med sig en ordbok också och slog upp random (Ni ser, där kom det, ett engelskt ord som jag inte kan på svenska..) ord som han hade svårt för och bad oss att förklara dem. Många av dem var uråldriga och sådana ord som vi i vardagliga sammanhang inte använder. Han tyckte att det var väldigt underligt.

Jag undrar en sak, alltså vi som jobbar inom vården blir i sådana här fall även lärare. Vi har ingen som helst kunskap i hur man lär ut ett språk. Vi kan bara erbjuda vardagliga dialoger utan att kunna förklara hur och varför vi pratar som vi gör. Det är väldigt underligt tycker jag.

Jag anser att invandrare som ska lära sig svenska passas in i en miljö där de faktiskt får lära sig saker på ett riktigt sätt. Kanske vore praktik i en lågstadieklass en bättre plats att lära sig ett språk på än ett demensboende där människor har afasi och inte pratar alls?? 

Npj, det ställde till sig i min hjärna idag... Jag kan inte mitt eget språk... tydligen... ;)