Skumplast och högklackat. Ingen höjdare men ett måste. Den tunga dräkten dränkte honom i svett och vaderna värkte efter för många timmar i de röda lackskorna.

Var det värt det? Att gå omkring såhär och locka på folk? Pocka på andra människors uppmärksamhet och lura dem in i något som han visste att de aldrig skulle kunna bli av med...

Så fort arbetspasset var över tog han av sig dräkten, ställde sig i duschen och skrubbade bort all skuld. Vännerna brukade skratta åt honom och hans arbete. Det han gjorde hade skapat en viss uppståndelse den dagen han berättat att han fått jobbet.

Ett jobb var ett jobb, i alla fall så var det så han tänkte. Det spelade ingen roll vad andra sade, han skulle sköta sitt och de andra behövde inte bry sig! 

Skulden rann sakta av honom med det ljumna vattnet och leendet återvände på hans läppar. Den lilla fria tid som "yrket" gav honom spenderade han hemma i sin soffa eller hos en vän, i dennes soffa.

Serier av alla de slag var hans stora intresse och han följde dem slaviskt. Helst tittade han på serier som innehöll sjukhusscener. Han hade en gång drömt om att bli doktor innan någon sade åt honom att han var värdelös och oduglig.

Han hade några kassetter med inspelade avsnitt av cityakuten hemma i sin bruna bokhylla. De kunde han utantill. Ibland när han tittade på dem brukade han stänga av ljudet och säga replikerna högt, med inlevelse, alldeles för sig själv.

Han tyckte om ensamheten, då fanns det ingen som kunde klaga eller säga till på skarpen om något inte var som det skulle. Det var nog så han hade fått sitt jobb. Där fick han lov att vara någon annan för en stund, någon som han tyckte bra om och som dög i andra människors ögon.

De brukade skratta med honom, eller var det åt honom? Han visste aldrig riktigt. Sociala koder och ögonkast hade aldrig varit hans grej. Han förstod inte riktigt saker på samma vis som alla andra. Det hade hans mamma försökt förklara för honom en gång i tiden.

Kläderna, samma som han hade dagen innan, åkte på snabbt och han rusade ut ur lokalen. Han sade aldrig adjö till de få arbetskompisarna han hade och de hade vant sig vid det. Det var bara så det var.

Cykeln, den gamla med rostfläckar, stod där han hade parkerat den samma morgon. Den stod likt en hund som hungrigt väntade på sin husse utanför en mataffär. Han klappade den lite på sadeln och låste upp den. Han cyklade genom parken där blommorna höll på att blomma ut och över bron där någon nyss blivit påkörd. Iallafall var det det som ambulanserna skvallrade om där de stod med saftblandarna påslagna. Gåshuden reste sig på hans armar. Tänk om han kunde få vara med där och se ett benbrott eller ett stort skärsår eller något annat? Tänk om han kunde få hjälpa till? Stoppa ner handen bland det varma röda och täppa till det som läckte...

Tankarna skenade iväg tillsammans med den stora drömmen och cykeln vinglade till. Han återfick balansen ungefär samtidigt som en gammal dam på gångbanan uttryckte några väl valda ord om att man måste lära sig att cykla på rätt sida av trottoaren. 

Väl hemma så parkerade han sin cykel i cykelrummet som låg i källarplanet. Det luktade av gamla saker där nere, de påminde honom om vinden på landet som hans föräldrar hade haft en gång i tiden.  Där brukade han gömma sig och läsa serietidningar. Fantomen och sådant...

I trappuppgången lyste det som vanligt, han bodde på tredje våningen. Låset lät som det alltid lät när man stoppade nyckeln i det och vred om och på dörrmattan låg dagens skörd av post och reklam. Han hatade reklam men hade inte modet att skriva en arg lapp att fästa på dörren. Arga människor hatade och hat tyckte han inte om så därför tog han envist tag i de färgglada pappersarken och gömde dem under soffan i vardagsrummet.  Det var aldrig någon hemma hos honom så det var heller ingen visste att han hade en pappersskatt under den nersuttna soffan. Lite stolt var han ändå.

Tv:n åkte på innan skorna åkte av. Ljudet lugnade hans splittrade lilla hjärna. Han bredde en smörgås i köket, tuggade i sig den på väg till vardagsrummet och satte sig sedan på soffan. Hans kropp var trött och ögonen likaså. Han svängde sig ner på de mjuka dynorna och somnade.

Han drömde om sig själv. Han var som alla andra, ett riktigt jobb, en fru och kanske till och med en bil...