Pappa kom över alldeles oanmäld nyss....

Han hade en fråga till mig som han sade att jag skulle få fundera på... Det har med sång att göra å jag har nog redan funderat klart. Frågan är om man vågar...

Läskigt men det vore så sjukt roligt att få prova på!

Har nog inga ord kvar egentligen... Eller så finns där jättemånga som inte kan komma ut. Kanske törs dem inte?

Fjärilar, puppor, ångestattacker, värmeljus och ett par tårar. Hur ska man klistra ihop allt? Hur gör man?

Allt är ju bra, allt förutom dåtiden. Minnen som pockar på uppmärksamheten och stör allt det andra i den fina vardagen. Får mig att tro att allt kommer att bli som tiden innan nuet...

Hatar det!

Det är bra att ha saker i sin ryggsäck men ibland önskar jag att där fanns fler fina och bra saker än dåliga och hemska att plocka fram... 

Jag vill kunna öppna min ryggsäck, ta fram något och låta det glänsa i solskenet. Jag vill också hemskt gärna stoppa ner alldeles nya fina saker där i ytterfacket. Jag vill stolt visa dem för alla som inte trodde att jag kunde eller vågade. Jag vill bara ha något eget. Något att tycka om!

Dåtiden gör ont även i nuet fastän jag bandagerat och plåstrat om för länge sedan... Men jag är vuxen nu och vuxna gråter inte över små skrapsår på knäna...  Vuxna gråter över viktiga saker, döden, skilsmässor, arbetstider och sådant...