I´m in the middle of you, sade hon utan att veta mer. Hon vände sig om och håret blev en solfjäder.

Den tilltalade blinkade några gånger, stirrade långt bort och kände sig tom. Vad fan hade hon menat? Länge, länge översatte han meningen om och om igen i sin åldrande hjärna. Ju mer han tänkte desto mindre förstod han.

Till slut gav han upp.

Satte sig ner, blundade och gömde sig.

Hon kanske skulle finna honom där en dag? Ihopkrupen och uttorkad. Hon skulle ångra sig då, det skulle hon. Därefter skulle ingenting längre bli sig likt.

Framtid var ett konstigt ord, det hade han alltid tyckt. Varför benämna något som inte fanns förrän man använt det? Hon hade sagt något om den också, framtiden.

Vad kunde han knappast minnas. Allt han hade sett då var hennes ögon och de mjuka formerna som han så gärna ville lägga beslag på. Dem som hon hatade. Dem som han älskade.

Varför hade han inte lyssnat? 

Hon var allt.

En ensam tår med följe rann nerför kinden när allt var över. I lyckan fanns även sorgen.

Ibland är det grymt att vara vuxen och förstå att allt har ett slut...

Strykjärnshänder och långa armar som aldrig tar slut.

Värme. Ögonkast.

Något mjukt. Lite vasst.

Skratt, kanske leenden. Definitivt.

Hål.

Stök och ovana ljud blir en matta att stå tryggt på.

Nagellack glänser i fyllda ögon.

Rytmer bildar melodier, alla sköter sitt. Tillsammans.

Brustabletter i ett halvt glas vatten, tankarna fick inte plats.

Sedan tystnad.

Mörkt ute.

Sedan ensamhet.

Tills man längtar igen.

Och saknar.

Allt jag ser är en stor rund sol.