En ängel bevingad som fjärilen skymmer månen med sin prakt.

Så vaksam och fulländad i sin gloria.

Vit som en snö, så stark och följsam.

Breder ut sitt liv som beskydd.

Delar hjärtats slag med solens strålar.

Allt väcks till det vackraste av liv då det återvänder i tystnad. 

Ögon av glas klarnar upp det som är suddigt.

Din dimma gömmer dig aldrig.

Isen och halkan, ett bekymmer.

Trötta kroppar orkar inte längre.

Hit, men inte mer.

Att släppa taget för något annat är att ge upp.

Svaghet är inget som syns.

Så andas hon och döljer det fula.

Vitt, oskyldigt men kanske en lögn.

En ängel bevingad som fjärilen gömmer solen med all sin makt.

Så kall och frusen i sin skrud.

Vit som en snö, så svag och uppgiven...