Hon dränkte gråten i handfatet och sköljde ner den med tårarna. Att du inte hört henne förut? Att du inte förstått henne tidigare?

Jag trodde du var försvunnen nu men det finns tydligen fler varianter av dig. Olika skepnader, olika röster men med samma vilja. Din vilja. Inte min.

Jag förstår inte din och du förstår inte min. Våra två själar så olika med så olika behov.

Att dränka den gråt som faller gör ont. Det bränner i ögonen och på kinderna. Du vet väl hur det känns? Svalkan kommer först senare när sömnen vaggat den oro som bor i kroppen till sömns. Ja först då känner man den befrielse och den lättnad som gråten ägt.

Jag trodde allt var över nu men det finns tydligen fler varianter av allt. Olika tillstånd, olika krafter men med samma vilja. Min vilja, Inte din.

Jag förstår inte din och du förstår inte min. Våra två själar så lika fastän olika.

Hon dödade gråten mot asfalten med en spark och plockade upp den igen. Att du inte sett henne förut? Att du inte begripit henne tidigare?

Hur ska det bli när våra händer blir gamla och det handslag vi en gång delat blir allt svagare?

Hur ska jag minnas ditt ansikte när mina ögon ger vika?

Finns du kvar ändå?

Hur ska det gå när våra viskningar blåser bort med västanvinden?

När ditt hjärta slutar slå, hur ska jag kunna leva då?

Hur ska det bli när alla ord är sagda och våra kroppar är trötta?

Hur ska jag minnas ditt hjärtas rytm när öronen har mist sin takt?

Lever du kvar hos mig ändå?

Hur ska det gå när saknaden i bröstet vill bryta sig ut?

När jag blir utan din trygga varma kropp, då finns väl inte längre något hopp?

Hur ska det bli när vi blir gamla, du och jag?

Hur ska jag överleva döden och allt det svåra på ålderns höst?

Jag lovar att aldrig ge upp!

Hur ska det gå när vi inte längre delar samma liv?

När jag blir sjuk, eller du, då finns inte längre något nu!

Hur kan jag sluta älska dig även den dagen då jag inte längre finns? Hur?

Tankarna började med en gammal dams tårar som rann nerför hennes rynkiga kind. De samlades i en liten grop för att sedan falla fritt en bit ner till kjoltyget. Saknaden efter den bortgångne mannen rann ur henne genom de två gamla ögonvrårna. Det var så vackert och så starkt. Saknaden hon kände blev en värk i mitt hjärta. Jag förstår nu, när jag själv har någon, hur stor en saknad kan bli! Och hur tröstlöst det måste kännas att veta att man är ensam kvar. Tankarna jag kände blev dikten ovan...

Ibland får jag en känsla av att jag måste skynda. Hinna med allt innan vi blir gamla och livet kanske tar slut. Imorgon kan jag vara borta och då är det för sent att säga jag älskar dig, jag saknar dig, jag hoppas på dig, jag är arg på dig, jag är besviken på dig, kan vi bli sams?

Igår kväll låg jag och tänkte i min säng, i ensamheten och i saknaden av min fina.

Jag tänkte på livet, på att allt är så skört och så kort. Jag blev lite sentimental och det måste man få vara ibland.

Jag blev lite ledsen för att jag låg ensam och inte bredvid den finaste. Jag blev lite ledsen för att jag "slösade bort" ännu en kväll, jag hade kunnat ligga där bredvid dig och kika på dig medans du sov. Jag tycker om det. Du ser så fridfull ut. Och vacker!

Sedan så blev jag så glad när jag kom på hur mycket tid jag har kvar. Att jag inte alls behöver stressa. Jag blev glad när jag kom på att jag inte behöver ligga och titta på dig varje kväll. Du finns inuti mig och jag ser dig så klart och tydligt ändå. Jag minns till och med hur du luktar och hur din hud känns.

Jag blev glad över att jag fick ligga där och tänka på dig hur mycket jag ville tills saknaden övergick till drömmar...

Jag vaknade i morse med ett leende på läpparna.