Jag vill inte vakna idag. Jag är rädd och har ont i magen.

Jag vill inte äta frukost. Jag har svarta fjärilar och mardrömmar hängandes kvar i kroppen.

Och minnen. Minnen av människor som stjäl delar ur min kropp.

Smärta.

Jag vill vara frisk men tankarna tror att jag är sjuk. Att den nya människan på det nya sjukhuset skall hitta något annat som måste bort. Bort. Bort.

Kan inte vara säker, det kan komma olika bud. Visa olika saker. Vad ska man tro till slut?

Och så den där väntan. Att få veta resultatet. Om man är godkänd eller inte. Vänta.

Vad händer sedan då? Om allt inte är som det ska? Det är nog det som är värst. Jag vill inte göra om allt. Låta främmande människor skära bitar ur mitt mörker och sedan granska dem under ljuset  i ett mikroskop. Det äcklar mig.

Skulle vilja kräkas. Kräkas upp fjärilar, mardrömmar och smärtor. Lägga allt i en slemmig hög på golvet, trampa runt i det och skratta. Åt det.

Nu kan jag inte skratta. Inte förrän senare. Måste möta bödeln först.

Nu har det snart gått ett helt år... igen.

Jag blir snart ett år äldre... igen.

Igen

Svetten lackar i pannan men nu är nog allt näst intill färdigbakat. Sachertårtan till imorgon, tårbottnen till på söndag, kolakakor, kola, kärleksmums å ja, det var nog allt. Gjorde några chokladtryfflar också men de ska nog bjudas på på söndag för jag vet att farfar kommer att tycka om dem.

Det är konstigt i år. Inget är som det brukar. Jag bor inte hemma i Eskilstuna. Syrran bor inte hemma i Eskilstuna. Hon kommer inte ens hem i år. Vi firar med andra ord på var sitt håll och det har aldrig någonsin hänt förut. Eftersom hon fyller idag, den 13e och jag den 15e så har vi nästan alltid slagit ihop våra födelsedagar. Inte i år. Jag saknar syrran. Det brukar liksom vara våra dagar det här...

Det här är inget deppigt inlägg! Det ska ni veta. Det är bara ett underligt ett.

Imorgon kommer mina älskade vänner! Jag saknar dem så att det gör ont i bröstet nästan. Men imorgon, då kommer dem. Och på söndag, på min födelsedag då kommer mamma och pappa, mormor och farfar. Så det blir ju nästan som att fira hemma i Eskilstuna men ändå inte riktigt...

Och så har jag ju korvbullen! Den bäste. Utan honom vet jag varken ut eller in... Tänk att det snart är två år sedan vi träffades, bara två. Det känns som om vi känt varandra hela livet.... han å jag. Hur kunde jag leva utan honom? Åh det är konstigt hur livet ter sig. Fast underbart.

Min fina korvbulle.

Huvaligen, jag sitter å tänker tillbaka på året som gått. Det har hänt så mycket. Jobbiga saker och fina, bra saker. Jag lyckades leva mig igenom det här året och alla hemskheter också tack vare korvbullen, mamma och pappa och syrran och alla andra!

Fast än är det inte slut.

På Onsdag ska jag på efterbesök för att se om cellförändringarna är borta. Jag har ångest, är rädd och hoppas, hoppas, hoppas att jag slipper genomlida mer. För är det någon resa det här året som har varit jobbig så är det den... Jag måste tro nu, att allt är borta så att jag kan vara som vanligt igen och slippa tänka på det här mer... Om det är något jag önskar mig i födelsedagspresent så är det att jag är fri från cellförändringar och alldeles frisk nu.

Men det får jag ju som vanligt vänta ett tag på att få veta...

3 år kvar till 30 då. Herregud! Tiden, den där som det sägs att alla har så gott om tycker jag bara går fortare och fortare.

Kan ingen stoppa den en liten stund?

Ibland är det bara så upplyftande att läsa en massa gammal skit. Nu när man sitter här i sitt slott med sin prins så kan man ju nästan skratta åt det. Åt allt.

Ändå så vet jag så väl hur jag kände. Hur andra tyckte att jag mådde och hur bra allt skulle bli. Någon gång framöver. Enligt andra. Någongång som aldrig skulle komma. Trodde jag.

Jag minns alla jobbiga ord och "det sker när det sker", "den som väntar på något gott..." och andra klyschor som folk och människor i allmähet kastade ur sig utan att tänka efter.

Nyss kom jag på mig själv med att göra likadant, mot någon annan och sedan inse att det faktiskt är sant. Jag hatade mig själv lite för att jag uttalat orden som fick mig själv, för några år sedan, att vilja krypa ur skinnet och dränka mig i närmaste å. Ja, de vidriga fraserna fick mig att vilja kräkas över människan som "inte visste bättre".

Nu vet jag bättre än vad jag gjorde då och kan med önskad stolthet i den darrande, försynta lilla rösten säga att det tar sin tid och det kommer när det kommer. Det är inget man kan hasta på eller bestämma själv. Känslor dyker upp, sätter sig fast eller ger sig av utan att man har något att säga till om. Det jobbigaste, och kanske svåraste, är att vänta, hålla ut, inte ge upp och älska sig själv litegrann emellanåt, fastän hjärnan och hjärtat vill något annat.

Men jag vill verkligen inte bli någon sådandär moralkärring som delar ut kakor till höger och vänster (Inslagna i falska förhoppningar, önskningar å annan skit) nu när jag själv är "lite äldre" och har "gått igenom en del". Det äcklar mig. Det känns inte rätt att predika och hålla på när vi alla är så olika. När vi alla uppfattar och är med om så många saker som skiljer oss och våra uppfattningar åt. Nej usch! Och ändå så är det så lätt att hamna där, att göra så. Tvärt emot.

God natt nu alla singlar som någon gång hoppas på att hitta den rätte! Det kommer, i sinom tid... Det lovar jag.