"Dambindor och tamponger får ej nedslängas i toaletten!"

Dambindor, jo men herrbindor? Vad används de till och av vilka män? Och om nu män använde bindor så vore det helt okej för dem att slänga dem i toaletten? Eller?

Har aldrig förstått det där...

Jag förstår för övrigt inte ens varför man sätter upp sådana skyltar. Är man en normal människa så vet man att man inte ska spola ner annat än kiss, avföring och toalettpapper i en toalett. Det säger väl sig självt?? Listan på vad man INTE ska spola ner i toaletten skulle ju i sånt fall kunna göras oändlig. Toalettlektyr?

Dessutom kan jag inte sluta tycka att det känns så himla onödigt att köpa en tågbiljett när ingen kommer och kontrollerar den. Jag vet att det är dumt men varje gång när jag köpt en biljett och ingen kommer för att se efter om jag vart laglydig och väluppfostrad så tänker jag att: Asch, nu kunde jag ju ha åkt gratis!

Det händer flera gånger i veckan. Jag blir nästan arg och irriterad när ingen biljettnisse kommer och klipper i min biljett eller ritar en liten kråka på den. Samtidigt kan jag irritera mig på att det känns som om jag är en fifflare och gratisåkare när de väl gör det.

Jahaja, nu tror de att jag tänkt åka två gånger på samma biljett, tänker jag när de kråkar eller klipper i den.

Så hur ska jag ha det egentligen?

Jag vet inte faktiskt men när jag väl har betalat 40 kronor för en biljett så tycker jag väl att det borde finnas personal som faktiskt går runt och kontrollerar passagerarna så att ingen åker gratis, för det vore ju fuskigt! Eller är det mig själv jag är sur på för att jag aldrig törs ta risken att åka gratis? Jag vet ju att det är fel och jag är så jävla väluppfostrad att jag aldrig tror att jag kommer våga åka utan biljett. Tänk om jag åker fast, vad skulle pappa säga? Det sitter i sedan barnsben...

Nänä, ja kommer fortsätta vara laglydig, köpa mina biljetter och vara irriterad varje gång det inte kommer någon och klipper i den. Sån e jag...

Nu när jag läser mitt sista år på högskolan så förstår jag att framtiden och arbetslivet snart knackar på dörren. Inte för att de vill komma in utan för att jag ska komma ut, kliva över tröskeln och stappla på de vingliga och ostadiga benen som ännu inte lyckats samla på sig varken kött, muskler eller fett i form av arbetslivserfarenhet självförtroende.

Nä, nästa år då ska jag ut och leta jobb, finna mig själv och den plats där jag ska vara. Där jag ska arbeta. Den plats som jag så länge längtat efter och det är inte lite läskigt det...

Finns den platsen?

Om några veckor är det meningen att vi ska ha praktik, kursen heter branschanalys och yrkesorientering. Orientera mig, det är verkligen något som jag behöver. Därför har jag mailat Enköpings tidningar och förfrågat dem om de råkar ha en praktikplats till övers...

Idag när jag kom hem och öppnade maillådan så hade jag fått svar från en av dem. Det stod att de försökt ringt mig men att jag inte gått att få tag på. Konstigt för min mobil har varit påslagen hela dagen och ingen har ringt så vitt jag kan se... Kanske slog de fel nummer eller så är det min telefon som är opålitlig? Jag var tvungen att testa så jag ringde nyss mig själv och då ringde det som sig bör i min telefon. Givetvis så ringde jag också upp kontaktpersonen på tidningen men hon hade gått hem för dagen. Såklart. Jag mailade henne och bad om ursäkt att jag inte svarat i telefonen men att jag inte heller kunde se att någon ringt samt att jag skulle återkomma till henne imorgon.

GUD så spännande det är. Jag håller alla sorters tummar och tår för jag vill verkligen ha en praktikplats där. På en tidning. Jag vill, jag vill, jag vill!