Sitter i syrrans gamla flickrum och hör bekanta ljud utifrån vardagsrummet.

Kaffebryggaren låter hemtrevligt och rösterna, de som jag känner så väl mummlar svagt i bakgrunden. Jo, kaffet smakar precis som det brukar.

En pappa spelar avkopplat på oinkopplade gitarrer som annars står på rad mot den vita väggen. Där gör de sig bra tycker han. Inte alls, tycker hon.

Tjutet från kranen i badrummet gör sig påmind genom väggen. Balkongdörren öppnas och stängs som så många gånger förr för att släppa ut den envisna rökaren. Hon som blossar för glatta livet.

Någon nästan somnar i fåtöljen, fastän det inte är fredag och morgondagens middagsplaner börjar redan diskuteras. Vad kan det tänkas bli?

Tidiga godnatt-ord från trötta föräldrar, och kanske är de lite äldre? Lite gråare men fortfarande så fulla med liv. Det knarrande golvet vittnar om framfart och läggdags. Så livligt det kan bli en helt vanlig kväll. Så trevligt det kan vara, en helt vanlig kväll.

Smörgåsar har gjorts i ordning, matlådan i kylen, besticken och plastpåsen med de hårda knäckemackorna i ligger framme och väntar till morgondagens gryning och på en trött fader som så envist ska cykla och vina fram på vägarna. Modern, hon som också jobbar lägger inte fram något på köksbordet. Precis som vanligt.

Och ute åker bilarna runt, runt och runt. Jag hör hur de cirkulerar. Precis som de cirkulerade förut. Jag hör träden viska i natten och i gatlyktans sken ser jag dem vinka åt mig. Som för att välkomna mig åter och tala om hur mycket de saknat mig och mina sånger...

Jag är hemma och allt är som vanligt. <3