Magen är varm och fylld av pannkaka. Ögonen vill vila sig i en bok fastän jag vet att det finns annat som måste göras. Golvet dammsuger tydligen inte sig självt och ingen gör mina läxor om inte jag gör dem...

Har setat och läst några gamla blogginlägg från förra året och jag inser hur bra jag har det nu. För ett år sedan var jag mitt inne i cellförändringshärvan och det var inte alls roligt. Allt kommer tillbaka nu när jag läser om det igen. Det är jobbigt men samtidigt är jag enormt glad och stolt över att jag klarat av det. För det har inte varit lätt!

Jag inser vilken tröst min korvbulle har varit i allt det här. Vilket stöd han faktiskt är och har varit. Han behöver inte säga något, han behöver inte göra något, han bara är där. Det är så fint. Han är så fin.

På söndag firar vi två år tillsammans. Två år! Det är inte klokt. Jag tänker på allt som hänt under de här två åren och att jag nu bor tillsammans med min fina korvbulle i en jättefin lägenhet i min nya hemstad Enköping.

Jag är lycklig nu, jag är lycklig här och jag vill inte vara någon annan stans.