Hej hopp dagboken!

För de som bryr sig så har jag precis återkommit från doktorn. Änteligen!

Nu är jag inne på den tredje förkylningsveckan och är inte ett dugg bättre i luftrören/lungorna. Det har snarare blivit sämre för varje dag och imorse hostade jag så att jag höll på att lägga en spya mitt på golvet. Det är vidrigt!

Min härliga svärmor som jobbar som sjuksköterska på en vårdecentral här i Enköping fixade en tid åt mig idag och det tackar jag för! Jag har vart inlåst här i lägenheten hur många dagar som helst (om man bortser från i fredags när jag var på besök i Uppsala och tappade hörseln på grund av vad jag trodde var snor men som doktorn nu förklarade var en stel trumhinna som också den blivit angripen av min sjukdom och vägrade fungera) å tyckte att ja, kanske är det inte så farligt ändå. Jag kommer att överleva. Men hej! Efter cykelturen till och från doktorn så kan jag konstatera att jag INTE ÄR FRISK hur mycket jag än vill och önskar det!

Jag har nog aldrig cyklat så långsamt eller hostat så mycket någonsin i hela mitt liv. Grejjen är den att det känns lite mer okej så länge man är hemma och sitter still men så fort jag gör något, hänger tvätt eller som nyss, cyklar, så är det liksom stopp i lungorna. Det går inte att andas utan att hosta. Det är en vidrig känsla att känna att ens kropp sviker en fastän man försöker allt vad man kan och orkar. Jag vill cykla och jag vill promenera!!! Jag vill inte sitta här inne längre och ruttna bort som en soffpotatis!!

Jag brukar inte gå till doktorn, jag tänker att allt inte är så farligt och att det går över med tiden. Jag tycker det känns lite töntigt och fånigt att gå till vårdcentralen bara för att få lite hjälp med andningen... Hahaha men idag så slog det mig att det är ju faktiskt ganska jävla underbart att kunna andas! Det kanske inte är så fånigt att söka för sånt? Jag menar min livskvallité är ju inte direkt den bästa när jag är sjuk. Jag orkar ju ingenting men samtidigt, det finns ju dem som har det 10000000 gånger värre... Nåja man ska ju ta hand om sig och det har jag gjort nu. Tyvär så tror jag att jag blir hemma resten av veckan också för det går inte att gå runt utan att kunna andas och dessutom så tycker folk (även jag) att det är jäkligt äckligt med folk som går runt och hostar lungorna ur sig på allmänna platser. För faan, man kan ju bli sjuk!! :P

Doktorn var inte snål idag, han skrev ut i stort sätt hela apoteket åt mig. Cocillana, Bricanyl, Pulmicort, penicillin och cortisontabletter! Jag kommer att må som en prins om ett tag när alla substanser börjar verka. Gud, när åt jag penicillin senast? Får man inte en massa sjuka biverkningar av sånnahär droger? Då har jag lektyr att läsa (bipacksedlar) medans jag åker in i dimman av morfin och cortison! Härligt!

Välkomna ni också, välkomna in i dimman!

Jahapp, världen rullar vidare och idag är det stora ekonomidagen hörde jag på tv.

Jojjomensan, där stod han väl som så många gånger förr, den där Anders Borg.

Jag vet inte alltså, men den där karln ger mig kalla kårar längs ryggraden. Är han verkligen på riktigt??

För det första så har han en obehaglig mun. Jag kan inte säga vad det är riktigt men han gör miner så att det känns som om alla andra i rummet (eller för den delen bakom tv-apparaterna) är mindre värda. Läpparna signalerar en sorts förnöjsamhet över att, ja moderaterna vann valet och jag får vara med i sandlådan och leka fyra år till. Pilutta er som inte lyckades! Typ...

För det andra (och vi håller oss kvar vid huvudet) så är det den där störande ringen i örat. Whats up med den? Vad vill han visa? Vilka signaler vill han sända ut till sin publik? Han är inte ett dugg häftigare faktiskt. Inte alls, tvärtom så bidrar den där öronringen tillsammans med den allt tunnare toffsen bak i nacken till en mer kriminell look. Som om han vore hämtad från Hells angels eller kanske ett fängelse eller något mindre lämpligt.

Han är ju trots allt vår finansminister. Syns det? Inte ens kostymerna han brukar bära hjälper till.

Jag kan bara inte ta det seriöst och tänka mig att han sitter vid ett skrivbord och pysslar med landets ekonomi varje dag... Det går inte. Han känns varken som en nörd, en lustigkurre eller allvarlig person.

Jag har väldigt svårt för Anders Borg helt enkelt.

Det sista som stör mig är att han, på vissa bilder och i vissa vinklar liknar Ozzy Osbourne som jag gillar betydligt bättre...

Blommorna hängde över vaskanten, även de hade tappat hoppet. Det skulle aldrig bli bättre än så här.

Lukten, luften, de svaga ljusen från de som fortfarande inte vågat somna. Allt var sig likt. Och natten. Precis så där svart som den är när man läser om den. Mörk, obarmhärtig och naken. Den natten.

Hur överlever man? Det gör man inte, hade någon sagt. Sant, fast falskt och en stor fet jävla lögn. Man kan inte dö om man inte lärt sig att överleva först...

Det har helt plötsligt blivit så fel att ha rätt, att tycka. Ja eller nej. Inget förbannat mittemellan!

Orkar inte! Ser inget och vill inget. Försvunnen, begravd i ett sjukhusrum. Kanske. Och imorgon. Precis så där nystartande som den är när man läser om den. Ljus, ren och blank. Den morgondagen. Ett nytt, vitt papper som skall fyllas.

Av vad? Liv? Det kan tyckas självklart. Så enkelt. Bara att gråta, skratta, uppleva och fylla den tomma ytan. Pressa fram sådant som inte fanns igår för att sedan kunna längta efter ännu en dag. Övermorgon eller något!

I feberyran är allt så nära och så långt borta. Orden som lämnar den torra munnen, som luktar gammal sjukdom, verkar inte längre fungera. Händerna gör det. Fungerar. Och greppar tag i det som till en första anblick verkar vara det enda rätta. Det där vackra och rena som skiner som guld. Det som smider planer, uträttar ärenden och annat som du själv inte längre kan sköta. Den där hygienen som du tidigare faktiskt lykades övermanna. Lite skit i hörnen...

Och orden. Trösten. Tårarna i den slitna gamla tröjan. Ärmarna som slitits ut och nu bara är två stora hål. Kanske trasor. Men betydelsefull. För den var din.