Idag var jag på arbetsförmedlingen.

Mer än så har jag egentligen inte lust att skriva för det kommer bara att låta som en lång klagosång utan något egentligt slut.

Men jag kan inte låta bli för när man kliver ut från lokalerna där denna så kallade förmedling huserar sig så känner man sig alldeles tom och arg. Jag har fått samma känsla de, kanske tre, gånger jag varit på Arbetsförmedlingen. De vet hur de ska trycka ner en i skorna och de talar inte om något annat än hur svårt allt är och att den utbildning man har kanske inte alls passar in på arbetsmarknaden just nu... De kan bara konsten att linda in det i andra ord.

Jag hade turnummer 26. Blev uppropad av en man som uppenbarligen ville gå hem från sin arbetsplats. Han hade säkert viktigare och mycket roligare saker att ägna sig åt hemmavid. Men där satt jag, en halvtimma innan stängning. Han tittade på mig som om jag vore en utomjording å så sa han "Jaha" med en frågande min. Ja, vad faan trodde han att jag gjorde där? Ville be om en räkmacka å en kaffe? Skjuts till nån stad? Så jag sade högt och tydligt att jag ville anmäla mig som arbetslös. (Detta endast på grund av att det står på kommunlas hemsida att man måste anmäla sig som arbetslös på arbetsförmedlingen för att kunna få ersättning från A-kassan.) Mannen frågar mig om jag fyllt i alla uppgifter, skrivit in mig själv via hemsidan och jag sade att jag hade skaffat mig ett konto men inte hunnit fylla i så mycket mer eftersom jag ville hinna ner till arbetsförmedlingen och anmäla mig fysiskt. Mannen sade att det skulle man ju egentligen göra innan man gick till dem men att han skulle ordna det där och då istället.

Frågor och fler frågor senare så har han kommit fram till följande:

• Jag troligtvis inte kommer att få någon ersättning från A-kassan på grund av att jag inte stämplat innan jag började studera. Men jag får väldigt gärna ta papper, skicka in dem och försöka få beslutet beviljat...
• Arbetsmarknaden för det jag är utbildad inom såg ganska så svår ut att ta sig in på.
• Det är väldigt svårt för mig att få ett jobb utan att ha egentlig arbetslivserfarenhet inom just det yrket, informatör.
• Att det vore bättre för mig att bara ta ett jobb, som kanske och/eller förhoppningsvis har koppling till informatörsjobbet så att jag kan få denna arbetslivserfarenhet.
• Att jag ska leva på min killes pengar om jag inte får ersättning från A-kassan (Detta sägs med ett hånskratt).
• Det är troligast att jag kommer att få något erbjudande om ett vårdjobb, för där har jag ju erfarenhet.
• Det kan också hända att jag blir erbjuden ett jobb i, låt säga, Göteborg, och då är det bara för mig att välja, veckopendling eller ingen A-kassa.
• Att jag är hjärtligt välkommen tillbaka på de förinbokade mötena, som han bestämt och inte ens frågat om det passar mig...

Efter detta har jag kommit fram till:

• Att mannen jag pratade med inte ville vara på sitt arbete för att "förmedla" mig ett arbete.
• Att personalen på erbetsförmedlingen gör så att de arbetslösa känner sig mindre värda.
• Att A-kassan är en jävla igel som i så fall sugit pengar ur en fattig student i tre års tid utan att tala om för mig att jag inte kan få dem tillbaka när jag väl blir arbetslös. Jag hade kunnat lägga de pengarna i min sparfond istället så kanske jag hade haft pengar att betala räkningar med.
• Att jag inte har en aning om vart man får pengar ifrån om man är arbetslös och inte får ersättning från A-kassan. (Socialen?)
• Att den mapp jag fick fylld av olika sorters foldrar troligtvis kostar lika mycket som en helt vanlig timlön.

Jag avskyr det här och imorgon ska jag ringa Kommunal och höra mig för hur det egentligen fungerar med det här med A-kassan. Hur är det möjligt att säga som han sade? Stämmer det? Att eftersom jag inte stämplat innan jag började studera så var det i princip omöjligt att få ut ersättning från A-kassan. Hur fan ska de ha det då? Jag arbetade ju då, är inte det bra eller? Jag behöver ju inte några pengar från A-kassan förrän jag är arbetslös, det säger väl sig självt... Och nu är jag ju det. Arbetslös. Ska det då spela så stor roll vad man gjorde innan man var det? Ja, jag arbetade. Och nu gör jag inte det och behöver pengar så att jag kan betala för mig. Vad är problemet?

Jag blir rent ut sagt så jävla förbannad. Så förbannad som jag kan bli. Över samhället, dess system och de icke system som kanske borde finnas. Det är fan inte klokt. Jag har jobbat och gjort rätt för mig sedan jag var 14, betalat skatt, tagit CSN-lån och kämpat men vad har man för det när det verkligen kniper?? Inte ett skit.

På mannen lät det som om jag väääldigt lätt skulle kunna få ett vårdjobb, det var faktiskt det han pratade mest om trots att jag sade att jag absolut helst inte ville. Jag dör hellre. Det var därför jag började plugga från första början berättade jag men det hjälpte inte. Han sade bara med en glad röst att "Ett jobb är bättre än inget, eller hur? Och vill du ha ett jobb där du slipper pendla så mycket så är det det du får ta."

Och vad skulle jag svara på det? Så klart att ett jobb är bättre än inget...