- Hon är tjock mamma, ser du! Mamma, hon är tjock, hon är tjock!

Pojken riktade, samtidigt som han skrek att jag var tjock, en leksakspistol mot mitt ansikte och stirrade in i mina ögon. Jag gjorde ingenting. Jag bara stirrade tillbaka. Skrek han nyss att jag var tjock? Skrek han nyss så högt att hela villaområdet hörde att det gick en tjock människa förbi en liten pojke och hans mamma?

Varför gjorde jag inget? Varför stannade jag inte, hukade mig framför ungen, tittade in i hans ögon och sade åt honom att man inte kallar människor för sådana saker? Vem skulle annars ha talat om det för honom? Han mamma brydde sig tydligen inte ett smack och stod där bakom barnvagnen som var fullproppad med leksaker. Och vem skulle ha talat om för honom att man inte riktar leksakspistoler mot människors ansikten? Varför gjorde jag inget?

Det var ett par dagar sedan det hände men jag minns fortfarande pojkens ögon, pistolen och orden. De sitter fast där nu, där allt det andra sitter. De andra händelserna och orden som människor hasplat ur sig utan att förstå att det fastnar och aldrig försvinner.

Det spelar ingen roll att det var ett barn, det gör lika ont ändå. För det gör ont, att bli kallad tjock. Jag var ute på min motionspromenad, för att bli av med lite fett och kände mig ganska nöjd med mig själv. Då kommer ett barn och dödar allt, dödar känslan av att jag är fin och duktig och bra som rör på mig flera gånger i veckan och inte har ätit lösgodis på en månad. Dödar.

Jag stannade inte, jag lät pojken vinna. Och han dödade mig med sin pistol...