Jag kan allting utantill nu. Den 25e Mars fick vi veta att du fanns, att du låg där i min mage, väl skyddad mot den farliga världen här utanför. Att du fanns och skulle bli till. Tårarna som rann av glädje nerför kinden när jag såg det där tydliga blå strecket på stickan. Hur jag dagen efter kissade på två till, bara för att vara på den säkra sidan.

Jag var gravid. Något som jag drömt om och längtat efter så otroligt länge. Jag kramade min älskade J och lyckan var oändlig. samtidigt blev jag lite rädd förstås. Hur skulle det bli? Skulle det gå bra? När skulle vi berätta för den närmsta familjen? Påsken närmade sig och vi bestämde att berätta för alla eftersom jag mådde så dåligt och inte ville äta så mycket mat. Det skulle bara bli konstigt att försöka bortförklara allt. Alla blev överlyckliga och vi grät av glädje. Det var en fin påsk.

Den där lyckan lade sig så småningom, jag mådde illa men kräktes aldrig, var sugen på sura saker och hade fruktansvärt ont i brösten. Trots alla symptom så började jag känna ett tvivel, var det verkligen någonting där inne? Hur skulle jag veta när jag egentligen inte hade några andra bevis än de där stickorna jag kissat på? Dagarna gick och det var ganska jobbigt på jobbet. Att må dåligt konstant och känna sig så där sjukt trött utan att kunna/vilja berätta varför. Det hade ju inte gått så lång tid än och självklart visste jag att det fanns en risk för missfall. Jag gick på det första "alkoholsamtalet" hos barnmorskan och hon gratulerade så mycket till graviditeten. Tack, sade jag. Ungefär fem veckor senare var det dags för inskrivningssamtalet, både jag och J åkte dit och kanske att det började kännas lite mer verkligt då. Det togs blodprover och en massa annat men det gjordes ingen gynekologisk undersökning och ultraljud gör man inte förrän i vecka 19-20 nu för tiden. Jag fick helt enkelt förlita mig på de symptom som min kropp uppvisade. Blodådrorna på brösten som blev så stora, sammandragningar i livmodern som växte sig större och större och den där enorma tröttheten. Allt var ju normalt och proverna likaså, förutom att jag hade för låg hormonproduktion i sköldkörteln. Jag fick börja äta Levaxin för att ställa det problemet till rätta.

Det var så svårt att få in i huvudet att det fanns något i min mage, att vi skulle bli föräldrar. Kanske visste jag någonstans djupt inuti mig att det inte skulle gå så som vi tänkt? Kanske fanns det något i mig som så tyst och försiktigt startade de där känslorna av tvivel i mig? Jag vet inte.

För ungefär en vecka sedan (vecka 12) började allt. Missfärgade flytningar som jag till en början inte regaerade så mycket på. Läste i böcker och sånt kunde förekomma. De blev inte bättre. Några dagar senare, lite blod på toalettpappret. Det där tvivlet. Den där känslan. Det fortsatte och jag jobbade på som vanligt. Tills i fredags när jag åkte hem på min timslånga rast och kände att det här är inte bra. Jag började gråta hysteriskt och ringde min barnmorska. Hon rekomenderade mig att ringa gynakuten i Uppsala för här i Enköping kan de inget göra. Jag ringde. De bad mig avvakta eftersom blödningen inte var riklig och jag inte direkt hade ont i magen. Jag åkte tillbaka till jobbet för ett kvällspass. I lördags och halva söndagen låg jag bara och grät. Mensvärken som hade börjat så smått tilltog. Det var något som inte stämde, jag kände det på mig. I söndags ringde jag tillbaka till gynakuten och grät och sade att nu vill jag komma upp och få veta vad det är som står på. Jag kan inte bara ligga på soffan och vänta på att min bebis ska dö och blöda sig ut ur min kropp. Försvinna. Personen i Uppsala frågade om jag verkligen inte kunde vänta till imorgon (måndag) och jag trodde inte det var på riktigt! Nej, sade jag med min gråt i halsen, jag väntar inte längre nu. Vi ringde min fina svärmor som skjutsade upp mig och J till gynakuten i Uppsala. Det var inte en människa i väntrummet och snart kom en kvinna och tog mitt blodtryck och ett blodprov. Värken blev värre och kändes nu som riktiga kramper. Efter någon timme kom doktorn och jag tog J i hand och gick in i undersökningsrummet. Jag grät. Jag fick förklara mina problem och sedan blev det en gynekologisk undersökning. Det kom blod men doktorn kunde inte riktigt fastställa vartifrån det kom. Till slut gjorde han ett gynekologiskt ultraljud och jag såg direkt. Jag såg det där stora runda som var helt svart. Det fanns ingenting där. Bara tomhet. Min värld rasade och jag grät. Jag grät och grät och grät.

Det fanns inget foster i min stora livmoder. Allt annat hade utvecklats precis normalt, fostersäck, fostervatten och allt men inuti fanns ingenting. Tomt. Bara ett stort svart hål. En ren nitlott sade doktorn sedan när jag fått på mig kläderna och skrikgråtit i J:s armar. Han kunde inte säga om det någonsin funnits ett foster där i men det hade varit tomt bra länge. Min kropp har alltså sagt till mig i nästan 13 veckor att jag varit gravid, producerat alla hormoner och gjort allting rätt förutom att fostret aldrig utvecklades. Jag var helt förstörd. Jag är helt förstörd.

Jag var tvungen att genomgå operation, en skrapning för att få ut allting. Min svärmor och J var hos mig hela tiden och jag bara grät. Försökte hålla modet uppe ibland men tårarna vann alltid till slut. Det gör de fortfarande trots att det gått ett par dagar. Jag förstår ingenting. Varför blev det så här? Varför? Idag är det tisdag och du finns inte längre, du fanns troligtvis aldrig och jag har så oerhört svårt att ta in allt det här. Jag är så fruktansvärt ledsen och jag vet inte hur jag ska orka vakna varje dag och inse att det blev som det blev. Jag har så svårt att somna om kvällarna, allt jag ser är den där stora svarta tomma livmodern på skärmen. Tomheten. Jag känner mig så fruktansvärt lurad. I över tre månader har jag blivit grundlurad av min kropp. Det känns också som att jag lurat alla andra, de som vi nyss berättat den glada nyheten för. Jag kan inte komma över det.

Det är så svårt. Jag gråter varje dag. Jag gråter för att jag är ledsen, för att jag är arg och känner mig lurad. Jag gråter för att den tid som skulle bli så lycklig nu bara blev ett stort svart hål. Jag har så fina människor runt omkring mig och imorgon åker jag till Eskilstuna ett par dar. Det är också fruktansvärt jobbigt att vara borta från sin familj när något sådant här sker. Jag saknar dem alla så mycket och det var hemskt att gråta med dem i telefonen på sjukhuset. Mamma grät, pappa grät. Alla grät. Sådant är så svårt att ta.

J, du är min klippa, mitt allt och jag älskar dig så enormt. Vi ska klara det här (Nu rinner tårarna igen) och förr eller senare skall vi få vår lilla bebis, vårt barn med en valk i nacken och pälsdjursallergi. Jag kommer att vara ledsen en stund, det finns sår, både i kroppen och i själen som måste få läka. Men utan dig så klarar jag inte en enda dag. Nu måste vi försöka se framåt, andas och ta nya tag. Tills vi är redo att försöka igen så kommer vi att rå om varandra och ha det så bra som det går. Vi har så fina familjer och vänner som tar emot oss när vi faller.

Jag är så oerhört ledsen men jag klarar allt. Vi klarar allt. Också detta och det som kommer i framtiden.