Fortfarande i föräldrarnas soffa. Det regnar ute. Jag ser det inte men kan höra dropparna mot gröna löv och trottoarer.

Idag skulle vi ha varit 13 fulla veckor. Du och jag. Tillsammans hade vi klarat det, tänker jag, om du bara hade funnits till. Ska det vara så här nu? Ska jag varje fredag tänka på hur det hade varit om du fortfarande fanns? Hur ska man orka?

Jag har gråtit mera, det tar liksom inte slut. Den här enorma och bottenlösa ledsamheten. Den kanske inte alltid syns men den känns. Jag har ont i hela kroppen. Inte på grund av operationen utan ja, jag antar att det är sorg. Kanske? Jag är inte så bra på det här med sorg, vet inte hur den ska kännas, hur den bör kännas. Hur den kan visa sig... Men det gör ont. I alla muskler som finns. Det känns som träningsvärk precis överallt. I benen, låren, ryggen, armarna och nacken. Som om jag sprungit tio mil trots att jag inte har gjort ett skit. Jag har gråtit, promenerat och legat i en soffa. Hur kan det göra så ont? Skinnet gör också ont, kände det nu när jag duschat och skulle smörja in mig. Som om någon rispat hela kroppen med sandpapper, den grova varianten. Och ögonen, har väl aldrig känt mig så trött, orkeskös och uttömd. Tom på något sätt.

De där envisa tårarna. De lurar ständigt i ögonvrårna och riskerar att dyka upp precis när som helst. Det är farligt. Livet är farligt...