Precis i början, när jag fick veta att du fanns, hade jag så otroligt många tankar och funderingar. Glädjen och känslorna trängdes i bröstet men jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av allting. Jag ville inte berätta om dig i bloggen än eftersom det var så tidigt. Men samtidigt kände jag att jag ville skriva.

Jag ville skriva ner allting så att jag skulle kunna berätta för dig när du blev äldre. Ville att allt skulle vara glasklart och att du själv, när du blev stor kunde läsa om hur glada pappa och jag blev den där dagen vi fick veta att du skulle komma till oss. Ville att du skulle kunna följa med oss i väntan på vårt första efterlängtade barn, du, och känna all den kärlek och glädje som det innebär att starta en familj.

Jag var livrädd för att glömma bort något viktigt. I alla fall i början. Så jag ville också skriva för att inte tappa bort någonting på vägen.

Därför köpte jag den här boken till dig, till oss. Jag valde länge och väl. Ville inte ha någon enfärgad mörk bok utan något som såg glatt ut och inte var varken tjejigt eller killigt. Vi ville ju inte veta vilken sort du skulle bli utan låta det bli en överraskning. Den här boken kändes perfekt, med hård pärm så att den skulle hålla att bläddras mycket i.

Jag köpte den och när jag kom hem lade jag den på skrivbordet. Jag tänkte att imorgon, då ska jag sätta mig och skriva om den lyckligaste dagen i mitt liv innan jag glömmer bort alla detaljer...

Nu blev det inte så. Du är en dröm nu, en fin liten önskan som lämnat oss och kvar ligger den där boken. Jag förmådde aldrig skriva ner ett endaste ord i den. Där finns inga minnen, ingen glädje och ingen kärlek. Bara tomma blad. Nu vet jag varför det aldrig blev av att jag satte mig där och skrev. Allt är så klart och tydligt nu. Men så oerhört ledsamt. Och jag saknar dig, jag saknar att tänka på dig och hur du ligger tryggt där inne i min mage. Jag saknar tankarna på framtiden som nu inte blir av. Jag saknar att längta efter dig och den växande magen. Jag saknar att alla andra är så glada för vår skull...

Jag är så trött, orkar inte tänka, än mindre göra något. Jag undrar vart du är nu, vart du tog vägen, när och varför? Jag gjorde ju mitt bästa, varför orkade inte du? Varför lämnade du oss?

Jag vet inte vad jag ska göra med din bok längre. Den bara ligger där och påminner om dig. Kanske kommer den till nytta igen den dagen då vi vet att du ska få en bror eller syster? Kanske kommer jag aldrig att skriva något i den? Kanske ska jag bara ge bort den så att jag slipper se den? Den tillhör ju dig.

Tillhörde.