Precis i början, när jag fick veta att du fanns, hade jag så otroligt många tankar och funderingar. Glädjen och känslorna trängdes i bröstet men jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av allting. Jag ville inte berätta om dig i bloggen än eftersom det var så tidigt. Men samtidigt kände jag att jag ville skriva.

Jag ville skriva ner allting så att jag skulle kunna berätta för dig när du blev äldre. Ville att allt skulle vara glasklart och att du själv, när du blev stor kunde läsa om hur glada pappa och jag blev den där dagen vi fick veta att du skulle komma till oss. Ville att du skulle kunna följa med oss i väntan på vårt första efterlängtade barn, du, och känna all den kärlek och glädje som det innebär att starta en familj.

Jag var livrädd för att glömma bort något viktigt. I alla fall i början. Så jag ville också skriva för att inte tappa bort någonting på vägen.

Därför köpte jag den här boken till dig, till oss. Jag valde länge och väl. Ville inte ha någon enfärgad mörk bok utan något som såg glatt ut och inte var varken tjejigt eller killigt. Vi ville ju inte veta vilken sort du skulle bli utan låta det bli en överraskning. Den här boken kändes perfekt, med hård pärm så att den skulle hålla att bläddras mycket i.

Jag köpte den och när jag kom hem lade jag den på skrivbordet. Jag tänkte att imorgon, då ska jag sätta mig och skriva om den lyckligaste dagen i mitt liv innan jag glömmer bort alla detaljer...

Nu blev det inte så. Du är en dröm nu, en fin liten önskan som lämnat oss och kvar ligger den där boken. Jag förmådde aldrig skriva ner ett endaste ord i den. Där finns inga minnen, ingen glädje och ingen kärlek. Bara tomma blad. Nu vet jag varför det aldrig blev av att jag satte mig där och skrev. Allt är så klart och tydligt nu. Men så oerhört ledsamt. Och jag saknar dig, jag saknar att tänka på dig och hur du ligger tryggt där inne i min mage. Jag saknar tankarna på framtiden som nu inte blir av. Jag saknar att längta efter dig och den växande magen. Jag saknar att alla andra är så glada för vår skull...

Jag är så trött, orkar inte tänka, än mindre göra något. Jag undrar vart du är nu, vart du tog vägen, när och varför? Jag gjorde ju mitt bästa, varför orkade inte du? Varför lämnade du oss?

Jag vet inte vad jag ska göra med din bok längre. Den bara ligger där och påminner om dig. Kanske kommer den till nytta igen den dagen då vi vet att du ska få en bror eller syster? Kanske kommer jag aldrig att skriva något i den? Kanske ska jag bara ge bort den så att jag slipper se den? Den tillhör ju dig.

Tillhörde.

 

sara

27 maj 2013 15:24

Jag bad min sambo gömma boken jag skrev och lite annat.... För jag tror att en dag vill man se det men inte förrens man är redo.....

KRam

http://sanellie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...