Är nerbäddad i föräldrarnas soffa hemma i Eskilstuna. Ligger på mage för första gången på flera månader, var rädd att jag skulle krossa dig eller tränga in dig i någon inälva. Känns konstigt. Allt känns konstigt. Du var förmodligen aldrig där. Måste försöka komma överrens med den tanken, hur det nu ska gå till?

Träffade mormor på stan, jag lyckades med att inte gråta. Vi åt lunch och pratade. Jag tänkte på förra gången jag besökte min gamla hemstad, några veckor sedan bara. Du fanns i mina tankar och i min kropp och jag var lycklig. Lyckligt ovetandes om att sanningen skulle uppdagas så småningom. Jag fick en gravidklänning som min barndomsvän köpt åt mig. Igår slängde jag upp den på hyllan där jag inte kan se den. Likaså alla böcker och mappen från barnmorskan. Vad ska jag med dem till nu?

Efter lunchen mötte vi upp mamma som kom från jobbet. Vi hann inte ens börja kramas innan tårarna rann. Jag är så ledsen. Vi drack kaffe och pratade ännu mera. Gick en runda på stan. Jag köpte en färgglad klänning. Behövde det. Färg. Glädje. Vi gick hem och mötte resten av familjen. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna igen. Orkar inte gråta hela tiden. Men ibland känns det som att det är det enda rätta. Det enda sättet att få ut sorgen på.

Överallt blir jag påmind om dig. Bebiskläderna som jag och syrran hade på oss och som mamma i sin stora glädje bar ner från vinden för ett tag sedan, står i garderoben där jag hämtade extratäcket och kuddarna. Den där boken i bokhandeln som jag tänkte köpa, den som visade ultraljudsbilder i verklig storlek vecka för vecka. Boken som jag aldrig köpte...

Jag tänker mycket. Allra värst är det nu, precis innan jag somnar. Jag går igenom händelseförloppet på sjukhuset om och om igen. Jag hör mig själv gråta och jag ser den där ultraljudsbilden på min tomma men utspända limoder som vore det en film på en enorm bioduk. Men jag kan inget göra nu. Jag kan bara försöka acceptera. Hur man gör det har jag ingen aning om...

På morgonen när jag vaknar är det också jobbigt. Hur ska jag klara den här dagen? Hur mycket kommer jag att gråta idag och när? Hur ska det bli sedan? Kommer vi att bli gravida igen? Hur faan ska jag överleva det och all den ovisshet som säkerligen kommer att vara ännu värre då? Hur ska jag kunna glädjas åt en framtida graviditet? Det kan jag inte för mitt liv förstå!

Det har gått tre dygn nu sedan ditt trygga bo sögs ut ur min kropp. Tre små dygn och ändå är allt så annorlunda. Så många känslor som jag måste slåss med, brotta ner och övermanna. Så otroligt många tankar.

Lättast är det mitt på dagen i sällskap av andra. Prat och surr gör det lättare att glömma, för en stund. Har ingen aptit och frukost känns totalt onödigt. Varför ska jag stoppa i mig något när du inte längre finns där. Du som behövde näring för att växa dig stor och stark... Jag överlever utan mat men hur ska jag överleva utan dig?

Jag vet att det blir bättre. Så småning om. Men det är tungt. Det får nog vara så en stund.