Det är söndag idag. Igen. En hel vecka har gått sedan vi var på sjukhuset. Bara en liten prick på ovansidan av min hand skvallrar om vad som hänt. Pricken där det satt en nål, där de tog blod och där de stoppade in det där medlet som sövde mig. Medlet som lät mig slippa ifrån en stund.

I övrigt så syns det ingenting på mig. Fast inuti är jag fortfarande trasig och tårarna bränner. Varje dag. Jag blir arg och avundsjuk på andra. Går in på Blondinbellas blogg, lyckliga jävla Blondinbella. Hon som har allt och nu även ska bli mamma. Hon är bara några veckor före mig och innan allt det här hände tyckte jag det var skoj att läsa hennes blogg. Det gör jag inte längre. Nu är min bebis borta men hennes frodas där i den växande magen. Det är så fruktansvärt orättvist! Gick in på en annan blogg jag brukar läsa och vad möts man av där om inte en ultraljudsbild av ett alldeles litet perfekt foster. Hon ska också ha barn och jag fick tårar i ögonen när jag såg bilden. Det där skulle ha varit vi! Det är så fruktansvärt orättvist!

Överallt står det om bebisar, graviditeter, mammalycka och barnvagnar. Överallt finns berättelser om andra som fått missfall. Jag kan knappt andas. Vet inte vart jag ska titta, vilken tidning jag kan köpa som INTE innehåller något som har något med barn att göra. Överallt ser jag mammor med barnvagnar och sockersöta bebisar. Överallt hör jag spädbarnsgråt och just idag, på mors dag, är hela Facebookflödet fyllt av mammagratulationer. Och det är så fruktansvärt orättvist!

Vart ska jag ta vägen?

Försöker hålla hjärnan sysselsatt. Läser böcker (utan att förstå sammanhanget), löser korsord, lyssnar på musik, tittar på tv, pussar på min fina J, Kramas, gråter... Ja ni ser ju själva, allt slutar i ledsamhet. Morgonen och kvällen är fortfarande värst. Önskar att allt försvann bara. Lämnade mig ifred.

Nu har jag bara två dagar kvar här hemma, sedan måste jag tillbaka till jobbet. Då börjar det om. Måste förklara varför jag varit hemma, varför jag kanske inte kommer att vara lika glad hela tiden som jag brukar. Det är skönt att folk vet om tycker jag, även om det är jobbigt att hela tiden behöva förklara, hur man mår och vad som hände. Det kanske hjälper att gå till jobbet, prata om annat, göra något annat.

Men tills dess fortsätter det att vara söndag. En dyster, grå och hopplös söndag fylld av kärlek mellan mig och min älskade J. Vi tar oss igenom det här, sakta men säkert.