Tänker fortfarande på dig, hela tiden. Kan inte sova om kvällarna hur trött jag än är. Hur kunde det bli så här tokigt?

I morgon är jag tillbaka på jobbet. Min kropp kommer att vara där men tankarna, de kommer nog vara någon annan stans. Med dig. Vi ska flyga över gröna ängar och jag ska höra ditt gurglande skratt som bubblar ut ur ditt lilla bröst. Du ska klämma om min tumme med din lilla, lilla hand och jag ska smeka ditt lilla veck i nacken, det där som du ärvt efter din pappa...

Det känns jobbigt att gå tillbaka, måste börja om med allt. Måste höra alla som beklagar och säger att det nog kommer att gå bättre nästa gång. Måste försöka att inte gråta. Ska vara stark nu och fokusera på framtiden precis som jag sagt till så många redan. Men det är svårt. Du fanns ju inne i mig fast ändå inte. Det var ju du som skulle bli vår framtid, inte den här tomheten...

Jag skrattade högt idag. Var glad. Det är skönt men känns ändå så konstigt. Får jag vara glad? Varför och hur är det ens möjligt? Är inte människan otrolig egentligen? Hur vi går vidare, snörar på oss andra skor och bara plöjer vår väg framåt. Drivs av någon märklig kraft.

Drivs av drömmar...