Hur mycket kan man gråta? Kommer det någonsin att ta slut?

Har gått tillbaka till jobbet nu, det är ingen höjdare. Så fort någon nämner det hela, beklagar eller ger mig en kram så börjar tårarna okontrollerat att rinna. Kanske måste det få vara så men det är så jobbigt att "börja om" hela tiden. Jobbigt att prata om det och jobbigt när man ska träffa nya som inte fått beklaga ännu. Men det är väl klart att folk ska få beklaga, det är ju deras rättighet? Eller? Det är ju ett sätt för mig också att förstå att andra förstått hur det ligger till. Det blir ett bekräftande på att andra vet orsaken till varför jag gråter och/eller eventuellt bara bryter ihop någon dag framöver. Det jänns tryggt men ändå är det så jobbigt.

Jag brukar inte gråta. Jag brukar absolut inte vara ledsen inför andra. Det känns så himla ovant att gråta inför människor som egentligen inte känner mig så väl, mina arbetskamrater till exempel. Det är så underligt att man kan känna sig så här ledsen och inte kunna hejda de där brännande tårarna när de bubblar fram ur sina tårkanaler. Det måste få komma ut. Jag måste visa mig sårbar för det går helt enkelt inte att hindra. Det bara kommer. När som helst.

Det kan triggas igång av olika saker också, saker som gör ont eller påminner om ditten eller datten. Alldeles nyss bröt jag ihop, det var en blandning av en okänslig kommentar från någon, räkningarna från sjukhusvistelsen som låg på hallmattan och ett sista samtal med min fina barnmorska som jag nu tyvär inte kommer ha någon mer kontakt med. För tillfället i alla fall. Det gör så ont allting. Jag är så himla ledsen, fortfarande. På söndag har det gått två veckor. Två veckor av ledsamhet och tårar.