Hur mycket kan man gråta? Kommer det någonsin att ta slut?

Har gått tillbaka till jobbet nu, det är ingen höjdare. Så fort någon nämner det hela, beklagar eller ger mig en kram så börjar tårarna okontrollerat att rinna. Kanske måste det få vara så men det är så jobbigt att "börja om" hela tiden. Jobbigt att prata om det och jobbigt när man ska träffa nya som inte fått beklaga ännu. Men det är väl klart att folk ska få beklaga, det är ju deras rättighet? Eller? Det är ju ett sätt för mig också att förstå att andra förstått hur det ligger till. Det blir ett bekräftande på att andra vet orsaken till varför jag gråter och/eller eventuellt bara bryter ihop någon dag framöver. Det jänns tryggt men ändå är det så jobbigt.

Jag brukar inte gråta. Jag brukar absolut inte vara ledsen inför andra. Det känns så himla ovant att gråta inför människor som egentligen inte känner mig så väl, mina arbetskamrater till exempel. Det är så underligt att man kan känna sig så här ledsen och inte kunna hejda de där brännande tårarna när de bubblar fram ur sina tårkanaler. Det måste få komma ut. Jag måste visa mig sårbar för det går helt enkelt inte att hindra. Det bara kommer. När som helst.

Det kan triggas igång av olika saker också, saker som gör ont eller påminner om ditten eller datten. Alldeles nyss bröt jag ihop, det var en blandning av en okänslig kommentar från någon, räkningarna från sjukhusvistelsen som låg på hallmattan och ett sista samtal med min fina barnmorska som jag nu tyvär inte kommer ha någon mer kontakt med. För tillfället i alla fall. Det gör så ont allting. Jag är så himla ledsen, fortfarande. På söndag har det gått två veckor. Två veckor av ledsamhet och tårar.

 

sara

31 maj 2013 19:10

Det kommer vara så ett tag, hormoner är kvar i kroppen och den smärtan som är inuti går ju inte bort direkt.
Folk menar bara väl men oj vad jobbigt det kan vara ibland!
Kram!

http://sanellie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...