Det är söndag idag. Igen. En hel vecka har gått sedan vi var på sjukhuset. Bara en liten prick på ovansidan av min hand skvallrar om vad som hänt. Pricken där det satt en nål, där de tog blod och där de stoppade in det där medlet som sövde mig. Medlet som lät mig slippa ifrån en stund.

I övrigt så syns det ingenting på mig. Fast inuti är jag fortfarande trasig och tårarna bränner. Varje dag. Jag blir arg och avundsjuk på andra. Går in på Blondinbellas blogg, lyckliga jävla Blondinbella. Hon som har allt och nu även ska bli mamma. Hon är bara några veckor före mig och innan allt det här hände tyckte jag det var skoj att läsa hennes blogg. Det gör jag inte längre. Nu är min bebis borta men hennes frodas där i den växande magen. Det är så fruktansvärt orättvist! Gick in på en annan blogg jag brukar läsa och vad möts man av där om inte en ultraljudsbild av ett alldeles litet perfekt foster. Hon ska också ha barn och jag fick tårar i ögonen när jag såg bilden. Det där skulle ha varit vi! Det är så fruktansvärt orättvist!

Överallt står det om bebisar, graviditeter, mammalycka och barnvagnar. Överallt finns berättelser om andra som fått missfall. Jag kan knappt andas. Vet inte vart jag ska titta, vilken tidning jag kan köpa som INTE innehåller något som har något med barn att göra. Överallt ser jag mammor med barnvagnar och sockersöta bebisar. Överallt hör jag spädbarnsgråt och just idag, på mors dag, är hela Facebookflödet fyllt av mammagratulationer. Och det är så fruktansvärt orättvist!

Vart ska jag ta vägen?

Försöker hålla hjärnan sysselsatt. Läser böcker (utan att förstå sammanhanget), löser korsord, lyssnar på musik, tittar på tv, pussar på min fina J, Kramas, gråter... Ja ni ser ju själva, allt slutar i ledsamhet. Morgonen och kvällen är fortfarande värst. Önskar att allt försvann bara. Lämnade mig ifred.

Nu har jag bara två dagar kvar här hemma, sedan måste jag tillbaka till jobbet. Då börjar det om. Måste förklara varför jag varit hemma, varför jag kanske inte kommer att vara lika glad hela tiden som jag brukar. Det är skönt att folk vet om tycker jag, även om det är jobbigt att hela tiden behöva förklara, hur man mår och vad som hände. Det kanske hjälper att gå till jobbet, prata om annat, göra något annat.

Men tills dess fortsätter det att vara söndag. En dyster, grå och hopplös söndag fylld av kärlek mellan mig och min älskade J. Vi tar oss igenom det här, sakta men säkert.

 

sara

27 maj 2013 15:19

Jag vill bara krama om dig så otroligt hårt!! Önska att jag hade något att säga som trösta men det finns inget. Det gör ont ändå!

Jag ångrar grymt att vi berättade för folk innan vårat första Ultra, för att möta människor med frågor och undran var hemsk den första tiden....
Att säga att näe, tyvärr men grodan där inne var visst död...

Jag hade dock "tur" som inte behövde skrapas. Det var på gränsen men fick åka hem och "kämpa" ut det hemma....

Det är ORÄTTVISST! Men det kommer en dag då det blir en graviditet som fullföljs och en bebis att få krama och snusa på, att få känna glädjen. Även om dom tankarna är långt långt bort i detta nu...

KRAMAR! <3

http://sanellie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...