Är nerbäddad i föräldrarnas soffa hemma i Eskilstuna. Ligger på mage för första gången på flera månader, var rädd att jag skulle krossa dig eller tränga in dig i någon inälva. Känns konstigt. Allt känns konstigt. Du var förmodligen aldrig där. Måste försöka komma överrens med den tanken, hur det nu ska gå till?

Träffade mormor på stan, jag lyckades med att inte gråta. Vi åt lunch och pratade. Jag tänkte på förra gången jag besökte min gamla hemstad, några veckor sedan bara. Du fanns i mina tankar och i min kropp och jag var lycklig. Lyckligt ovetandes om att sanningen skulle uppdagas så småningom. Jag fick en gravidklänning som min barndomsvän köpt åt mig. Igår slängde jag upp den på hyllan där jag inte kan se den. Likaså alla böcker och mappen från barnmorskan. Vad ska jag med dem till nu?

Efter lunchen mötte vi upp mamma som kom från jobbet. Vi hann inte ens börja kramas innan tårarna rann. Jag är så ledsen. Vi drack kaffe och pratade ännu mera. Gick en runda på stan. Jag köpte en färgglad klänning. Behövde det. Färg. Glädje. Vi gick hem och mötte resten av familjen. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna igen. Orkar inte gråta hela tiden. Men ibland känns det som att det är det enda rätta. Det enda sättet att få ut sorgen på.

Överallt blir jag påmind om dig. Bebiskläderna som jag och syrran hade på oss och som mamma i sin stora glädje bar ner från vinden för ett tag sedan, står i garderoben där jag hämtade extratäcket och kuddarna. Den där boken i bokhandeln som jag tänkte köpa, den som visade ultraljudsbilder i verklig storlek vecka för vecka. Boken som jag aldrig köpte...

Jag tänker mycket. Allra värst är det nu, precis innan jag somnar. Jag går igenom händelseförloppet på sjukhuset om och om igen. Jag hör mig själv gråta och jag ser den där ultraljudsbilden på min tomma men utspända limoder som vore det en film på en enorm bioduk. Men jag kan inget göra nu. Jag kan bara försöka acceptera. Hur man gör det har jag ingen aning om...

På morgonen när jag vaknar är det också jobbigt. Hur ska jag klara den här dagen? Hur mycket kommer jag att gråta idag och när? Hur ska det bli sedan? Kommer vi att bli gravida igen? Hur faan ska jag överleva det och all den ovisshet som säkerligen kommer att vara ännu värre då? Hur ska jag kunna glädjas åt en framtida graviditet? Det kan jag inte för mitt liv förstå!

Det har gått tre dygn nu sedan ditt trygga bo sögs ut ur min kropp. Tre små dygn och ändå är allt så annorlunda. Så många känslor som jag måste slåss med, brotta ner och övermanna. Så otroligt många tankar.

Lättast är det mitt på dagen i sällskap av andra. Prat och surr gör det lättare att glömma, för en stund. Har ingen aptit och frukost känns totalt onödigt. Varför ska jag stoppa i mig något när du inte längre finns där. Du som behövde näring för att växa dig stor och stark... Jag överlever utan mat men hur ska jag överleva utan dig?

Jag vet att det blir bättre. Så småning om. Men det är tungt. Det får nog vara så en stund.

 

sara

23 maj 2013 05:36

Går inte att sätta någon tid på sorg :(. Lider med dig!

http://sanellie.bloggplatsen.se

 

Malin

23 maj 2013 07:08

Fina vännen, det är så himla sorgligt och orättvist! Och ja, det får vara tungt nu ett tag! Tänker på dig och finns här. ❤❤❤ stor kram

 

Sabine

23 maj 2013 07:39

Jag beklagar verkligen!!
Det kommer kännas lättare så småningom och kan man blicka framåt och tänka sig försöka på nytt. En ny bebis, som man senare tänker att den underbara lilla krabaten hade aldrig funnits om det andra inte hänt.
När en sån här sak hänt så ska man då kräva extra kontroller, tidiga ultraljud för att se så allt är ok. Kunna känna sig lugn.

Det är okej att vara ledsen, förstörd, man får vara det. Det blir bättre så småningom...

 

sara

23 maj 2013 14:33

Lider med dig i din stora sorg. Varit med om liknande... Kram!

http://sanellie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...