De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd.

Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneburit att jag fått sköta allt själv. Mat, städ, tvätt och en liten son som är inne i någon slags period då inget är roligt och sova är dödstrist. Det har varit fullt upp ca 20 h/dygn. Därtill har jag ont överallt, bäckenet, handlederna och det värsta av allt, nacke/axel på högra sidan. Värst känns det när jag ammar. Det hugger som knivar och det är knappt att jag pallar. Försöker andas å slappna av, byta ställning och palla upp med tusen kuddar. Inget hjälper. Smärtan blir bättre när jag inte sitter med Olle i famnen. Han är inte så liten och lätt längre. Kan tänka mig att jag har överbelastat och spänt mig när jag hållit honom vid amning, kanske har jag nån inflammation? Hur som helst så gör det sjukt ont.

Att vila någon gång på dagen finns inte, Olle sover endast i vagnen när vi är ute och går. På natten tjorvar han och spottar ut nappen och grejar och donar. Alltså inte så mycket sömn. Alls. På dagen ska han hänga i min famn, det är det enda som duger. Jag lägger ner honom då och då för jag måste ju få saker gjorda. Duscha, äta, laga mat, hänga tvätt och ja ni vet... Oftast börjar han vråla efter en liten stund. Då får han vråla. Men jag känner mig stressad som att jag måste skynda mig hela tiden.

Efter att J kommit hem så är Olle som hungrigast och den senaste tiden också missnöjd och ledsen. Han sitter därför fast vid tutten de största delarna av kvällen och äter så att han ska stå sig en stund och inte vakna så tidigt på natten. Då går det inte heller att vila.

De gånger han somnar på dagen och jag faktiskt lyckas lägga honom ifrån mig så vaknar han exakt i samma stund som jag lagt mig till rätta under en filt. Alltid! Lägger jag mig däremot inte kan han sova i flera timmar. Mycket märkligt men det är så det är. Som att han känner på sig vad jag gör...

Precis så var det imorse. Jag var så otroligt trött och hade så himla ont i handleder och nacke och hade precis lagt mig på soffan och nästan somnat. Då sätter lilleman igång. Hungrig. Bara sätta sig upp igen. Mer ont. Då kom tårarna. J kom upp och var tvungen att åka till jobbet. Fler tårar. Tänkte att jag måste klara hela den här dagen också utan sömn. Hur är det ens möjligt?

Sedan fick jag dåligt samvete för att jag satt och grät, för att jag var trött och hade ont. Lillen är ju det mest underbara jag har och jag älskar honom över allt annat. Han är ju bara hungrig. Jag måste orka! Ledsamhetstårarna övergick sedan i kärlekstårar. Han är det finaste som finns!

I detta nu har han faktiskt somnat bredvid mig i soffan. Jag kämpar med nack- axelsmärtan och dricker kaffe. Jag är jättetrött, absolut slut. Är rätt duktig på att skuffa undan den känslan annars, försöker hitta på saker och umgås med människor, städa här hemma och hålla igång. Annars är jag rädd att jag somnar stående. Men imorse så kom tröttheten/utmattningen ifatt mig. Litegrann kändes det som på förlossningen när det gjorde som allra ondast och jag insåg att jag skulle klämma ut en människa genom mitt underliv, totalt helt omöjligt. Men se det gick och jag orkade. Jag kommer att orka det här också för i eftermiddag tar vi helg hela familjen. J är ledig tre dagar och vi kan dela på ansvaret som vi brukar.