Jo men jag tror att jag är ungefär fyra kilo lättare nu. Ni ser ju själva, allt det där håret kommer från mitt huvud.

Jag har mycket hår. Jättemycket!

Jag försöker att göra skillnad mellan helger och vardagar nu när jag är arbetslös och det är ganska knepigt. Alla dagar är ju liksom likadana förutom att korvbullen är hemma mer när det är helg.

Nyss kom jag hem från min motionsrunda, har joggat lite men lungorna är inte ett dugg glada. Det gör ont i hela bröstkorgen efter en stund men jag fortsätter, en liten bit till bara! Idag kände jag mig verkligen tvungen att dra arslet ur soffdynan för jag har ätit godis och onyttigheter hela helgen. Magen är svullen men det beror inte bara på maten och stillasittandet utan även på den kvinnliga veckan som jag väljer att kalla den. Jodå, den dyker väldigt sällan upp här hos mig eftersom jag äter p-piller som trollar bort den allt som oftast. Men lagom till helgen så dök den alltså upp och eftersom jag liksom glömt av hur det känns så blev det mest en chock. Det är inte roligt!

Jag ville inte göra något annat än att sitta helt still i soffan och känna knivarna knöka runt där nere i magtrakten. För sitter man stilla tillräckligt länge så minskar smärtorna, och det är precis i de stunderna som det typ ringer i telefonen, på dörren eller något annat som kräver uppmärksamhet. Ja, ni kvinnor vet vad jag menar.

Något som är engativt med att äta de här p-pillrena är att man ju inte får någon månatlig blödning och på så vis liksom vet att apparaten fungerar som vanligt. Nu när det händer så här sporadiskt, kanske en eller två gånger om året så kan jag inte låta bli att fundera på om det är cancer eller någon annan sjukdom som orsakar blödningen. Jag tror jag har gått och blivit lite hypokondrisk efter det här med cellförändringarna... Men nu måste jag ju påminna mig om att jag precis har varit hos gynekologen och kollat så att allt är bra. Hon har klämt och känt överallt och hittade inget konstigt.

Däremot så tror jag att min kropp och jag inte tycker att livet är allt för roligt just nu... Den där lyckan och euforin över att klarat av högskolan har liksom dött ut. Insikten i hur svårt det är att ta sig vidare från den sitsen jag sitter i nu har istället övertagit den platsen. Jag är konstant orolig, känner mig stressad fastän jag försöker att koppla av. Jag blir arg när A-kassan strular och det faktum att jag inte har några pengar gör att olika beslut, så som hur jag ska ha råd att handla, surrar runt i huvudet.

De där enorma finnarna som ploppar upp och allt det andra som händer i min kropp är nog ett resultat av allt som händer just nu. Eller inte händer, kanske man skulle kunna säga...

Samtidigt så går jag och drömmer, om stora saker. Lycka och framtiden. Här om dagen så dagdrömde jag. Jag drömde att jag och Korvbullen vann en enorm, oerhört stor summa pengar. Alltså typ 30 miljoner eller något sådant. Jag drömde att alla mina problem löstes, vi tog med oss våra familjer och åkte på en lång semester, jag kunde söka jobb utan att känna någon ekonomisk press och skaffa barn. Vi kunde skaffa barn för vår ekonomi var ju säkrad. Jag drömde om min mammaledighet och hur vi dekorerade och inredde vårt nya fina hus. Jag var så glad och lycklig och där någonstans struntade jag i att fortsätta drömmen. Det kommer ju aldrig att hända... Ja, jo kanske att vi får barn och ett hus någon gång i framtiden men 30 mille... haha nänänä! Och så var det "back to reality" igen och fram med laxen ur frysen, dammsuga vardagsrummet, skicka in papper till A-kassan, motionera för att inte bli fetare och så vidare.

Man får väl drömma? Kanske är det drömmarna som gör att vi tar oss fram, igenom snåren och över broarna?

Ibland får man lägga manken till, göra sig fin och färgad för andras skull. Mår man ändå inte lite bättre då? Med lite färg på kinderna och finnarna inkapslade i foundation?

Känner man sig inte lite finare när tänderna är borstade och läppglansen påkletad? Är det hälsosammare att spöka ut sig för att känna sig nöjd? Blir det bra så här nu då? Eller skulle jag ha tagit ut svängarna lite? Sidbenan är ju borta sedan länge och de färgglada ögonskuggepaletterna ligger nog på en soptip någonstans bland andra pinaler från 90- talet.

Nej, det får duga så här. Idag får det vara så här. Vem faan bryr sig? Vem bryr sig om mitt ansikte på morgonen, eftermiddagen eller kvällen? Spegeln kanske? Det går bra, säger jag till mig själv. Det går jättebra idag. Du har ju i alla fall gått upp, klätt dig och tagit en promenad. Frukosten intogs men lunchen då? Har du inget i den där utputande, böljande magen? Dumma, dumma dej! Du vet ju vad som händer om man inte äter och du vet vad som händer om du äter. Hur ska man göra då egentligen? För att någon och alla ska bli nöjda och glada och jag ska bli mätt? Går det? I så fall så kan jag direkt gå till kylen nu och stoppa i mig en kall korv...

Men jag är ju inte hungrig. Men håret är plattat och lent, skinande. Leendet finns där också, någonstans bakom allt det där. Jodå, någonstans där finns en glad rackare. Ska vi se om vi kan locka fram na?

Men sluta, ge upp! Orkar inte, är inte på humör. Jag har ju lagt all energi på att färga mig för er skull idag. Färga håret, fransarna och kinderna. För kindben kan man inte säga, de ligger djupt där under det nypvänliga kindfettet. Men nyps inte, för det gör ont!

Egentligen behövs ingenting mer än den här bilden. Men jag måste nog skriva ner några rader också.

Allt började med att jag vaknade ur en konstig dröm imorse, jag hade kissat på en sticka som klart och tydligt visade två klarblå linjer. I drömmen så betydde det att jag var gravid och jag fasade inför vad Korvbullen skulle tycka, jag visste ju att han inte ville ha några barn just nu men jag var ändå överlycklig... Jag gick till hans jobb och visade upp stickan för honom samtidigt som jag blev tjockare och tjockare och inte längre kunde sova på mage. Sedan vaknade jag och jag fick aldrig veta hur Korvbullen reagerade på min nyhet...

Till saken hör den att jag ibland brukar drömma saker som sedan händer. Eller i alla fall saker som på ett eller annat sätt stämmer in på/har att göra med mig eller mina vänner. Speciellt bra och tydliga drömmar har jag haft om mina vänner straxt innan de talat om för mig att de väntar barn... Nu är det ingen som gör det, inte ens jag, så den här drömmen som ändå handlade om min livmoder får väl tolkas som att jag idag skulle få ett positivt besked av ett annat slag.

Jag är fri, i ett år till. Jag kan släppa det här nu och andas ut. Fokusera på annat. Hjärtat bultade sig nästan ut ur bröstkorgen på mig när jag såg kuvertet med lasarettsymbolen liggandes på hallgolvet. Jag ville nästan inte öppna det. Men jag var ju tvungen och när jag läste orden så rann det faktiskt några tårar nerför kinden. All undangömd oro är borta nu, de föll ner på linnet och torkade bort...

Jag är fri!

Så kom då brevet från A-kassan, med ett innehåll som gjorde att jag nu sitter här och är svinförbannad. Jag visste ju att chanserna för att det skulle komma kompletteringar var ganska stor tots att jag, innan jag skickade in alla tusen papper, ringde dem och försäkrade mig om att det var rätt papper jag faktiskt skickade in. Allt det gjorde jag för att jag skulle slippa det jag nu måste göra, komplettera!

Är de helt dumma i huvudet på det där kontoret i Arjeplog? Vad är det för människor som arbetar där och vad sysslar de egentligen med? Gör de ens något alls om dagarna?

Jag har nu alltså snart väntat i 30 jävla arbetsdagar på ett beslut och det enda de har kommit fram till under de här nästan sex veckorna är att jag måste skicka in kompletteringar. Det känns ju bra. Jättebra. Kul att det går framåt...

Att kompletteringarna sedan är sådana att jag har lust att kräkas i ett kuvert och sedan skicka det till A-kassan gör ju inte saken bättre. När jag ringde dem för att fråga om alla papper och hitan och ditan så sade de till mig att jag skulle skriva ner, på ett vanligt papper, vad jag sysslat med de somrarna som jag inte jobbat. Jag sade att jag läst sommarkurser och jag skulle helt sonika bara skriva ner dem på ett papper och det gjorde jag. Tre sommarkurser har jag läst under sommrarna 2010 och 2011. Den ena kompletteringen bestod då i att jag skulle fylla i ett studieintyg för sommarkursen som jag läste nu i somras 2011. Men hallååååå, jag har ju skrivit ner den på det där separata pappret som ni sade åt mig att göra. Jag har inte behövt skriva något studieintyg för kurserna jag läste sommaren 2010, där räckte det tydligen med en handskriven lapp. Jag fattar ingenting! Gör de så här bara för att jävlas?

Den andra kompletteringen, hör och häpna, bestod i att min arbetsgivare inte fyllt i blanketten rätt och missat att fylla i vissa saker! Jojjomensan, man kan ju tro att folk kan sköta sina arbetsuppgifter men det kan de tydligen inte! Det får vi vanliga människor lida för. Jag tar naturligtvis för givet att de papper jag ber min gamla arbetsgivare att skicka till mig är korrekt ifyllda, det är ju sådant som jag inte kan kontrollera eftersom jag inte minns varje arbetad dag och så vidare under de 8 år jag arbetade där jag nu arbetade. Den här kompletteringen är alltså inte heller mitt fel utan min arbetsgivares. Hur många arbetsgivarintyg har de skrivit ut egentligen? Borde de inte kunna sina saker och veta vad A-kassan kräver? De ska väl ändå kunna fylla i papper på ett korrekt sätt så att sådana här saker inte händer.

Jag blir så förbannad! Nu sitter jag alltså här och får vänta lika lång tid till på ett jävla beslut! Om det inte kommer fler kompletteringar senare, man vet ju aldrig med människor nu för tiden...

Skulle ju inte alls förvåna mig om jag inte får någon ersättning i slutändan, när nu, om det nu är möjligt alla papper kommit dit de ska.

Så, om någon har ett jobb till mig, hör av er!

Med vänlig hälsning// Trött, irriterad, jävligt förbannad och urfattig nyutexaminerad arbetslös informatör.

Igår tittade jag på nyheterna och blev förbannad. De visade ett ganska långt reportage och det handlade om den försenade vaccineringen mot livmoderhalscancer som är planerad att ges till unga flickor. I fyra år har vaccinen funnits, fyra!! Ändå har ingenting gjorts. Varför? Jo för att de två företag som levererar dessa vaccin, Cervarix och Gardasil slåss om vem som är bäst och mest effektiv.

Vad håller de här läkemdelsföretagen på med? Vad är problemet? Om de inte själva kan bestämma vilket vaccin som är bäst så får väl någon annan, utomstående part komma fram till det. De har haft fyra år på sig. Det är oerhört dåligt och jag undrar hur de tänkt förklara sig för de flickor som nu missat den här viktiga vaccinationen och därmed kanske kommer att drabbas av cancer någon gång i framtiden. Det hade kunnat undvikas. Det är det som gör mig så arg.

Jag är själv drabbad, jag är en av de 8000 per år som måste göra ett kirurgiskt ingrepp för att bli av med cellförändringar/förstadier till cancer. De hade bjudit in en doktor till nyheterna och hon var mycket upprörd över detta och sade att de här ingreppen är inte helt utan lidande och det kändes bra att höra de orden. Det är fruktansvärt och nu finns det något som gör att kvinnor i framtiden kan slippa gå igenom sådant och då är det något dagisbråk som gör att allt skjuts upp. Tills när? Hur många ska behöva missa den här helt fantastiska chansen?  Att vaccinera unga flickor som ännu inte haft sin sexuella debut är en början till att få den här vidriga cancerformen under kontroll. Jag tycker det är oerhört viktigt att någon tar tag i det här snarast! Förstår de inte att det står liv på spel här? Inte idag, inte imorgon och inte om ett par år men kanske om femton eller tjugo år.

Jag hade gett vad som helst för en sådan vaccination men tyvär är det för sent för mig nu. Jag har ingen nytta av den men det finns andra som har det.

Jag känner att jag vill ge mig in i den här debatten och kanske borde jag skriva en insändare eller något. Det här är verkligen något jag brinner för och på något sätt så vill jag hjälpa till. Jag vill att alla ska unga flickor ska få den här vaccinationen och de ska inte behöva betala den själva.

Om jag hade haft en dotter i 12- årsåldern nu så hade jag betalat den här vaccinationen själv. Jag hade inte velat att hon skulle gå igenom det jag gått igenom. Och att gå och vänta på ett beslut om vilket vaccin som skall ges, det kan leda till döden.

Jag tog med mig min vän kameran idag när jag tog en promenad. Jag älskar hösten, det finns ingen vackrare tid på året. Det luktar gott, luften är frisk och löven byter färg. Det prasslar under fötterna och ögonen måste kisa.

Man kan ha jacka på sig ute nu, utan att svettas.

Vinden rör om i frisyren, det tycker jag också om.

Läbbiga Fanna slott!

Soligt och molnigt om vartannat. Blött och lerigt i gräset, men vad gör det?

Röda bär.

Tygskor, snart blir det för kallt för det så bäst att passa på...

Maddlur

Vissa orkar blomma fortfarande. Jag beundrar dem.

Vattenparken, ett av mina favoritställen här i Enköping. Här kan man sitta och lyssna på vinden och alla fåglarna.

Ja, ni vet ju vem det här är nu...

Det kryllade av sländor och en av dem posade så fint för mig.

Sedan kom regnet och då var det dags att dra sig hemåt.

Björkar med sådär riktigt vit bark, det e nog ett av de vackraste träden som finns.

Jo, jag tycker om hösten och jag tycker om Enköping.

Fy faan vad jag är trött på allt det här. Jag pluggar hellre än å sitter här hemma och är arbetslös. Fy satan vad det är tråkigt. Jag kan fan inte göra någonting och det finns inga jobb, utöver de jag redan sökt, att söka. Jag blir tokig, vet inte vad jag ska ta mig till snart!

Gick in på A-kassan nyss för nu börjar jag fan ledsna på att inte ha några pengar och då läser jag att det inte är inom 30 dagar som man får besked utan inom 30 arbetsdagar... Va i helvete!!! Det är en månad sedan jag skickade in alla papper till A-kassan och det är alltså 30 dagar men nu inser jag ju att om jag tar bort alla helger så ligger jag på straxt över hälften av de 30 arbetsdagarna. Jag får fan lust att gråta! Det här är ju helt jävla sjukt! Ursäkta alla svordomar men idag är jag arg, ledsen och irriterad på hela systemet och samhället och arbetslösheten och alltihopa!

Jag känner mig, om jag ska vara ärlig, ganska så värdelös av att inte göra något. Jag kan inte bidra med någonting här hemma känns det som förutom det som jag alltid gör. Det vill säga laga mat, tvätta, städa och vara glad när min fina kommer hem från jobbet. För jag blir glad när han kommer hem, då har jag någon att prata med, någon att titta på men jag försöker att inte klaga och vara jobbig. Istället skriver jag av mig här i bloggen. Ni är inte tvungna att läsa men jag måste få skriva.

Det är så svårt att veta vad man vill utan att kunna göra något åt det. Det är inte jag som bestämmer. Jag kan bara göra det jag gör, söka jobb och hoppas. Det är så svårt att försöka förklara för alla varför jag gör mina val och varför jag inte väljer vissa vägar. Mina föräldrar (och säkert många andra) är av den uppfattningen att jag borde söka vårdjobb men jag går emot dem trots att alla dumförklarar mig och säger att jag måste bidra med pengar här hemma (som om jag inte fattar det?), måste ha något att göra och så vidare... Det är ingen som ser det från mitt håll, från min sida och det gör mig en aning arg.

Jag mår illa bara av tanken på att gå tillbaka till vården. Jag gör det bara inte! Jag var sååå nära att kliva in i den där välkända väggen för tre år sedan och det har satt sina spår i mig. Jag måste göra något för mig själv, något som jag mår bra av och det är inte att gå tillbaka till vården och slösa fler år där jag absolut inte vill vara. Vad ger det mig? Mer erfarenhet inom ett område där jag inte kommer att jobba? Skitdåliga arbetstider och ångest? En pissdålig lön? Nej tack! Jag har gjort mitt inom det området och jag är jättetacksam för allt jag lärt mig men jag är färdig med det. Jag vet inte om ni andra har känt så starkt för något, det behöver kanske inte vara ett jobb men något? Jag vill verkligen inte tillbaka till vården och det verkar inte som om någon förstår mig.

Det är så svårt när man är viljestark och envis för alla andra tycker alltid annorlunda. De tycker säkert rätt och jag fel. Jag vet inte men det känns fel för mig att söka vårdjobb. Fel, fel, fel! Varför kan jag inte få välja själv utan att alla ska tycka så himla mycket? Jag har redan dåligt samvete varenda jävla dag för att jag inte har några pengar och för att min fina korvbulle betalar mer än vad han ska. Jag mår fysiskt illa när jag måste be om pengar och jag hatar det. Jag hatar varje sekund av varje dag just nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är inte van vid att vara i den här situationen. Jag har jobbat och tjänat mina egna pengar sedan jag var 14. Jag har pluggat och kämpat och nu är allt slut och borta. Det finns ingenting. Inget jobb, inga pengar, ingen skola, inget studielån. Bara en massa tid. Tid till att tänka, gråta, resa sig och försöka igen.

Allt jag vill är att få ett jobb jag trivs med och en fast lön så att man slipper oroa sig och tänka på pengar och vad de ska räcka till. Jag orkar inte. Det snurrar i huvudet, hur ska jag ha råd att betala räkningarna utan att be någon om hjälp? Hur ska jag ha råd att hämta ut medicin som jag behöver? Hur ska jag ha råd med ett par nya höstskor som jag verkligen behöver eller nya strumpbyxor och en halsduk? Hur ska jag orka vara glad när saker runt omkring inte fungerar? Stoltheten och min uppfostran sätter, samtidigt som det är bra, käppar i hjulet för mig för jag vägrar be någon om hjälp, ekonomisk sådan. Jag vill inte ringa mamma eller pappa, då känns det som att jag misslyckats. Att jag inte kommer klara mig. Jag är uppfostrad så, man lånar inte pengar av andra människor. Och hur ska jag betala tillbaka? Med vad? När?

Idag känns det hopplöst och jag vill bara gråta ögonen ur mig. Jag känner mig som en usel människa. Jag hör hur de snackar: bortskämd e hon, som inte vill jobba inom vården! Usch, vilken människa! Det finns visst jobb, bara man söker! Hon får väl jobba med något annat så länge! Hon får ta det som finns!

Saken är ju den att det alltid finns någon som är bättre, inom alla yrken, även vården så det är ju inte lättare att söka jobb där eller som snickare eller bilmeck eller lastbilschaufför eller sjuksköterska eller dagisfröken. Man måste ha utbildning OCH erfarenhet inom alla yrken... Så kan någon förklara för mig hur man ska göra? Det går ju inte att vara 20 år, ha 30 års erfarenhet och en gedigen lång utbildning samtidigt. Det går ju bara inte...

Jag tycker så synd om min fina korvbulle som har en sådan värdelös tjej. Han förtjänar ju så mycket bättre! Jag är skyldig honom en hel del... Min fina!

Jag hatar att jag vill så mycket och att jag inte vill nöja mig med att bli städtant på någon skola eller vårdbiträde med kassa arbetstider och dålig lön. Förlåt mig för att jag vill mer!