Har varit vaken och ensam i flera timmar nu. Önskar att jag hade nån att skratta med just nu där jag ligger mätt i soffan...

Ja, här sitter jag med näsan nere i den stora tekoppen och funderar. Känner mig varm om kinderna och kanske, kanske börjar magen bli sugen på frukost...

Jag tillhör dem som ibland tycker att det är trevligt att titta på morgon-tv. Radio lyssnar jag aldrig på, blir knäpp när de kör samma låt för 56:e gången på en halvtimma. Men borde det inte finnas en morgon-blogg? Det vore väl rart? En blogg där det varje morgon postas ett nytt inlägg och kanske något musiktips eller så? Det måste vara ett ganska långt inlägg, tänker jag mig. Så att man kan fylla på sin tekopp och sitta där och mysa framför ett stycke välskriven text länge. Det skulle jag vilja ha i alla fall. Kanske ska starta en själv? Godmorgonbloggen, ska den heta i så fall!

Där, kan ni tänka er, skriver jag idag om min teförälskelse. Den som liksom får mig att längta efter en kopp starkt, hett te varje ledig stund. Vad är det som gör att vi människor (oftast vuxna) har den här längtan efter en kopp varmt, det behöver inte vara te, det kan lika gärna vara kaffe! Det viktigaste är att vi knäpper på kaffebryggarn eller vattenkokar´n på morgonkvisten. "Så att man vaknar", brukar många säga. Jag säger mest "För att det är mysigt". Jo, för jag tycker det. Det är mysigt att sitta ihopkrupen någonstans med en stor kopp som det ryker ur och filosofera över saker och ting. Det är lika mysigt tidigt på morgonen, mitt på dagen eller sent på kvällen. Det är den där tiden som man får bara för sig själv. Min kopp, mitt te, min tid, mina tankar.

Dofterna kan också frambringa olika känslor eller minnen. Den där tidiga kaffedoften på morgonen påminner mig om mamma. Hon dricker alltid kaffe, jämt. Jag minns bryggarens puttrande där ute i köket och sedan sörplandet och tidningsprasslet ifrån vardagsrummet eller köksbordet. Trots att det var många år sedan jag bodde hemma så är det ett tryggt minne. Kaffe, det är mamma det!

Jordgubbste däremot, är mormor. När jag inte vill ha kaffe så bjuder hon på te och då väljer jag alltid jordgubb. Det är gott och passar liksom in där på något sätt. Men jag har fler varma-drycker-hos-mormor-minnen. Den varma chokladen som jag drack ur de fina glaskopparna när jag övernattade där som liten. Jag tyckte så mycket om de där kopparna minns jag. De var genomskinligt gröna och nu står de i mitt teskåp här i köket tillsammans med kaffekoppar i samma stil som jag fått ärva av Korvbullens mormor. Jag tycker mycket om dem för de tillhör liksom min barndom. Å så blev jag så glad när jag fick de där kaffekopparna, det kändes som ett tecken på att vi ska vara ihop Korvbullen å jag. För hur många mormödrar har likadana genomskinliga koppar med fat i grönt?

Hur många testunder har jag inte haft med nära och kära vänner? Det är något visst att sitta med näsan ovanför en stril av het väldoftande ånga och samtala om livet. Det gjorde jag ofta när jag bodde i Eskilstuna. Jag hade många vänner på besök men ingen var nog lika tegalen som jag. Jag fick till och med möblera om i köksskåpen så att jag skulle få plats med alla tesorter. Jag hade nämligen inget skafferi så ett litet köksskåp fick fungera som det hemma hos mig. När jag bott ett tag så hade jag så mycket te att det lilla skåpet inte gick att stänga. Därför rensade jag ur och kastade en hel del saker som jag inte använde, flyttade allt te till det största skåpet och där fick de bo. Tills jag flyttade hit. Nu bor de i ett eget skåp, helt avsett för te. Men det vet ni ju redan...

Ja, ungefär så här skulle det ha kunnat sett ut i Godmorgonbloggen. Ibland skulle det kunna komma gästinlägg från olika kända, eller okända personer. Jo, men det här vore ju skoj. Ingen reklam, ingen jobbig röst som ska tjabbla om mindre intressanta saker och ingen störande musik som man sedan har på hjärnan hela dagen fastän man inte vill.

Drömma kan man ju alltid i alla fall...

Är ute å vandrar i den fuktiga luften. Allt är grått och kråkorna kråkar ut sina oljud i trädtopparna. De redan fallna löven är blanka och börjar dofta av förruttnelse. De bruna och gröna färgskalorna träder fram i den grå förmiddagsluften. Katten som smyger omkring bland buskarna hade smält in perfekt, om det inte vore för dess vita tassar. Nu smyger den där, väntar på en mus eller sork att tugga sönder. Eller lägga framför sin husses eller mattes ytterdörr.

Ser en galen hackspett som flyger fram och tillbaka över vägen. Den skriker och flaxar. Sitter aldrig still. Har den magknip? Försöker andas med de största andetagen. Så skönt det är att vandra, bara rakt fram. Slippa tänka, bara gå med den ena foten före den andra. Ibland vill jag gå baklänges men det skulle se konstigt ut. Inte för mig kanske, men för andra. Sådana som observerar precis som jag gör nu...

Det blåser inte ens men ändå faller löv och studsar mot min kropp. Den blir så varm och härlig av att promenera. Luften som cirkulerar i lungorna följer med ut i blodomloppet och forsar vidare ut genom näsan. Värmen och kylan blir till ett utan att för den delen bli ljummet. Trampar på ekollonens små mössor som blivit kvarglömda på asfalten. Tur att de har varandra. Gräset som fortfarande är grönt samlar dagg och låter vem som helst dricka sig otörstig. Ibland, om nätterna och morgnarna så fryser det till is. Jag tror att alla små krypen åker skridskor då, runt, runt i små cirklar. Kanske kan du höra dem en morgon om du går upp tillräckligt tidigt?

Ja, här vandrar en observerare, en tänkare och en människa som undrar och ställer till med oreda i tankeverkstaden...

Jag hade inte tänkt ge mig in i den här debatten men nu känner jag att jag måste göra det ändå. Har precis tittat på "Debatt" och där handlade det om de vårdskandaler som så plötsligt ploppat upp och förvånat så många. Jag har själv många års erfarenhet inom både kommunal och privat äldreomsorg och har därför en ganska klar och tydlig bild över hur det fungerar att arbeta "på golvet" med gamla och sjuka människor.

För det är det vi pratar om här, människor. Både de som arbetar inom äldreomsorgen och de som behöver bruka den.

Jag blir rent ut sagt förbannad av att lyssna på politikerna som sitter och käbblar om valmöjligheter, mångfald och vinstdrivande inom företagen. De vet ju inte vad de pratar om! Har någon av dem arbetat inom vården? Har någon av dem arbetat både inom någon kommun och för ett privat företag? Har någon av dem besökt ett boende och pratat med personalen där? Svaret på de frågorna blir med största säkerhet Nej!

Inom äldreomsorgen finns inga valmöjligheter. Du blir tilldelad en plats på ett vårdhem, har du tur kanske det ligger i något område som du känner igen. Där det finns plats, där får du en möjlighet att bo. Om du inte är för frisk förstås för då får du bo kvar hemma. Kanske, kanske kan du bli beviljad hemtjänst några timmar om dagen, att få maten levererad och en dusch någon gång i veckan. Det är så det ser ut, punkt. Det är inte direkt så att Nisse 83 år och dement blir tillfrågad vilket äldreboende han skulle kunna tänkas vilja bo på... Han kan för fasen inte ens välja själv för han vet inte vad valmöjlighet är för något.

När jag arbetade inom kommunen och precis hade börjat arbetet på demensboendet så tyckte jag att det var lite läskigt med gamla människor. Men efter hand så upptäckte jag att de var alldeles underbara och faktiskt hade gått igenom ett helt liv. Inom dem fanns sorg, glädje, minnen, tårar och skratt. De var fortfarande mnniskor trots att deras hjärna och ibland även kroppen svek dem. Några år senare skulle demensboendet privatiseras. Det skulle bli så bra sade man samtidigt som vi fick besked att personalstyrkan skulle minskas med nio heltider. Nio! Vi rynkade pannorna och många valde att förtsätta på andra ställen inom kommunen. Jag tog däremot min chans och fick ett fast jobb. Jag var jätteglad och nöjd... tills dagen då vi blev privata. Att minska ner personalstyrkan med nio personer känns.

I början gick det ganska bra, vi kämpade på och tänkte att den här nystarten snart skulle ordna upp sig. År efter år gick och allt fler underliga saker hände. Saker som jag aldrig ens reflekterat över inom kommunen. Latexhandskarna var för dyra så om vi kunde använda de sämre i plast på ena handen när vi utförde så kallat "smutsigt arbete" så skulle det vara jättebra. Blöjbeställningarna skärptes och vi skulle utföra någon slags mätning. Hur många och exakt vilka sorters blöjor behövdes och användes? Resultatet av denna "mätning" var att bara ett visst antal sorters blöjor fick användas. Jag hade mina aningar om varför... Tvättlapparna, de där mjuka, tjocka som var så lena mot de gamlas hud byttes ut mot hårda och vassa. Allt "material" som behövdes på huset skulle delas upp och räckte det inte så räckte det inte...

När jag arbetade min sista sommar på demensboendet så höll jag på att få stora dåndimpen. Tidigare, när jag arbetat där, så hade vi fått maten levererad till boendet och vi behövde bara servera den. Nu hade det avtalet sagts upp och personalen skulle istället köra en bil, lasta på den med matvagnar och sedan köra tillbaka maten till boendet. Hur hade de tänkt här? Till saken hör den att ensamarbete var vanligt förekommande. På helgerna när man jobbade 13- timmarsskiftet så arbetade manstörsta delen av dem ensam antingen på morgonen eller på kvällen. Till hands fanns en rörlig person som man kunde ringa efter om något problem skulle uppstå eller om man behövde hjälp av något slag. Att vara själv med 7 eller 8 dementa människor är ett jobb i sig. Det jag undrade över när jag fick höra det här med matvagnskörningen var, från vilken människa ska vi ta den här tiden idag då? För det är så det blir, tiden då jag kanske skulle ha kunnat spela spel eller ta en promenad med någon skulle istället gå till att köra en bil full med mat.

Det som är så underbart med att jobba inom vården, närkontakten med de äldre, har snart försvunnit. Den ordinarie personalen har inte tid att sitta och dricka en kopp kaffe med någon, hålla en nervös vandrares hand en stund eller gå ut på en promenad. Det som kan lejs ut till andra människor. Där jag arbetade kom Röda korset och frälsningsarmén flera gånger i veckan och spelade kort mm. För oss som arbetade kändes det som att företaget istället ville att vi skulle sköta de sysslor som kom i absolut sista hand, nämligen städ och sådant, när dessa personer "tog hand" om de dementa ett par timmar. Även om det kanske inte var så så var det så det kändes.

Att sitta och lyssna på politiker som uttalar sig om det här och aldrig har satt sin fot på ett demensboende/äldreboende är som att ha ett gäng myggor surrandes runt huvudet, riktigt  irriterande! Därför kunde jag inte låta bli att skriva det här inlägget nu. Det får bära eller brista för jag måste lägga mig i den här debatten och säga att det är inte okej så som det är idag. Det finns inget gott som kan komma ur de privata företagen som så villigt sägs vilja ta hand om våra äldre. Det de är bra på, det är att spara. Spara undan och lägga i egen ficka.

Man ska inte tjäna pengar på äldreomsorg. Vi är människor fram till den dagen då vi tar vårt sista andetag och även efter det så ska vi bli behandlade med respekt. Det minsta vi kan ge de gamla som banat vägen för oss yngre är att ge dem en härlig ålderdom och en trygg plats där de kan få avsluta sina liv med värdighet. Jag vill inte höra talas om kissblöjor och liggsår mer, det gör ont i hjärtat...

Som personal på ett äldreboende arbetar man fysiskt fram tills det att man får gå hem, då fortsätter arbetet i hjärnan. Man känner sig ledsen och missnöjd. Man undrar vart världen är på väg och varför ingen fick komma ut på promenad idag heller. Man tänker på hur det ska gå för den som avlöste mig på arbetsplatsen, det är så mycket att ta tag i och jag hann inte färdigt med allt som JAG skulle göra. Hur ska man orka? Tiden räcker ju inte till.

Som personal på ett äldreboende gör man allt, ALLT, för att de äldre ska ha det så drägligt och bra som möjligt. Man arbetar övertid utan att få betalt om det är det som behövs för att någon ska få vak vid sin dödsbädd. Man städar klart i den boendes rum trots att man slutat för tio minuter sedan...

Det behövs mer personal inom äldreomsorgen, det är det enda som kan förebygga liggsår, att vandra omkring ensam om nätterna på en låst avdelning, att ligga i kissig blöja, mot liggsår och att dö ensam. Mer personal är det enda botemedlet så som jag kan se det och då fungerar det naturligtvis inte att gå med vinst...

Den där pepparkakspajen som jag tjatade om igår, den blev ju liten men ganska bra faktiskt. Å andra sidan så tycker jag inte att den passar som en paj...

Därför så har jag funderat litegranna... Nästa gång den här pajen skall tillredas så tänker jag baka ut den i en helt plan, fyrkantig form eller på ett bakplåtspapper och sedan skära den i små mumsbitar, fyrkanter eller något sådant. Det tror jag kommer bli absolut bäst. Den var nämligen också lite knepig att äta med sked eftersom pajskalet blev lite hårt. Inte för hårt men tillräckligt för att det ska sprätta iväg i hela köket och själva fyllningen riskerar att hamna i någons knä.

Eftersom den här pajen heller inte innehåller något tillsatt socker (utöver det som redan finns i pepparkakorna och chokladen) så blir den inte alls söt utan snarare väldigt kraftig och mastig. En liten bit räcker gott och väl och jag tror att den skulle smaka fint till en liten mugg glögg.

Som sagt, ibland är det väldigt bra att provbaka...

Pajen är färdig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den var pissenkel att göra, inte så många ingredienser men den blev så fruktansvärt liten!

Jag har inte speciellt stora händer och jag tog med en av dem på bilden så att ni skulle förstå att jag verkligen fick använda mig av den absolut minsta ugnsfasta formen jag kunde hitta. I receptet står det bara att man ska klä en pajform med degen. I vanliga fall brukar det stå angivna mått om pajdegen är beräknad till en mindre form. Nåväl, jag gjorde pajdegen och hällde den i en vanlig pajform. Det såg ut som ett skämt och blev i stort sätt bara några smulor på botten. Fick helt enkelt byta taktik! Valde den minsta formen och där i passade degen.

Jag skulle säga att den här pajen, i sitt originalrecept, räcker till fyra typ ganska normala portioner. Kanske räcker det till sex människor men då finns det absolut inget över för den som vill ta en gång till och det tycker ju jag är trist... Jag avskyr när det ser snålt ut. Nu var det ju tur att detta bara var ett så kallat provbak och att jag inte sagt till hela kompiskretsen att komma och äta paj för det hade ju inte räckt långt.

Jag har inte smakat på pajen ännu men doften av varma pepparkakor kan ju få vem som helst att mjukna och bli lite gottissugen. Chokladkrämen, som är fyllningen, var väldigt enkel att vispa ihop. Ja i princip så var allt med den här pajen enkelt, förutom att välja rätt form...

Om man skulle göra den här i en helt vanlig pajform som kanske räcker till ungefär 10 personer så får man nog tre eller fyrdubbla satsen. När pepparkakorna är krossade så ser det ganska mycket ut men så fort man blandar dem med det blöta så minskar volymen drastiskt... Jaja, här kommer receptet för er som vill baka en jätteliten men säkert god paj!

Pepparkakspaj med kanelchokladfyllning

Pajdeg:

250 g pepparkakor

4 msk smält smör

1 ägg

0,5 tsk salt

Fyllning:

200 g mörk choklad

1 msk mald kanel

1 dl grädde

3 äggulor

1 msk smält smör

1 krm salt

Krossa pepparkakorna i matberedaren, det går snabbast. Blanda ner smör, ägg och salt i pepparkakssmulorna så att det blir en deg. Tryck ut denna i en liten, liten, liten pajform och grädda i 175 grader i ungefär 10 minuter.

Smält chokladen över vattenbad, tillsätt övriga ingredienser under omrörning. Var noga med att röra hela tiden så att krämen inte spricker. När pajskalet kallnat häller du i chokladkrämen. Låt det hela svalna och servera sedan med grädde eller en liten, liten, liten kula glass.

Jag har hämtat receptet från tidningen Amelia Jul som finns ute i butikerna nu. (Det fanns jättemånga smarriga recept i den tidningen faktiskt. Kanske ska prova fler saker...)

Vissa dagar känner jag mig fin, andra dagar mindre fin. Valkarna dansar kring det som en gång var min midja och dubbelhakan syns hur jag än vrider och vänder mig. Benen, de som orkade springa så långt när jag var liten är trötta och orkeslösa. Ögonen, de vill bara ge upp och somna om, sova vidare.

Vissa dagar känner man sig ful, andra dagar mer fin. Magen är mjuk, go och rund och kinderna är munnens hamn där leendet lägger till. Benen, de som bär mig varje dag känns lätta och nästan flyger fram. Ögonen, själens spegel, fångar träden när de byter färg, barnen i färgglada mössor och vantar och allt det vackra.

Hur man än vrider och vänder på sig själv och andra går det inte att vara nöjd. Bli nöjd. Vi är vad vi blev och blir det vi gör oss till. Att andas är trots allt att leva...

Testar ett nytt recept... återkommer med resultatet.