Okej, kom på en grej precis just nu när jag stod vid diskbänken och knappt ville svälja ner glaset med Treo som jag vet smakar pissilla. Det hjälper inte att jag vet att den för det mesta trollar bort huvudvärk, det smakar precis lika illa ändå.

För att få ner skiten i magen och vidare ut i blodomloppet så kom jag att tänka på det som ens föräldrar alltid sade när man var liten och skulle hiva i sig det vidrigaste som finns, flytande penicillin! De sade alltid "Håll för näsan så känner du inte vad det smakar å så tar du en klunk saft direkt efterråt." Å så jäkla rätt de hade!

Det jag nu helt enkelt kom att tänka på, eller snarare fundera över är detta: Vart faan sitter smaken? Jag trodde ju att smaken satt i munnen, på tungan liksom och överallt men nu när man liksom väljer att "koppla bort" näsan när man sväljer något äckligt så känner man ju ingen smak. Sitter då alltså smaken i näsan? Eller är det någon kombo där? Jag blir inte klok på sånt här. Känns som att man blivit lurad liksom.

Nu finns det i min hjärna fler frågor än svar... Vadå finns det inga smaklökar? Om de finns, vart fasiken sitter de då? Varför slutar de att känna när näsan inte är med i bilden? Kan man känna smak utan näsa och utan tunga? Kan man äta genom näsan (om man hade små,små tänder där och en liten tunga som kunde trycka maten ner i svalget) och ändå känna smak i munnen? Hur länge kan "smak" stanna kvar i munnen och kan man verkligen välja att inte känna någon smak?

Nåja, jag får väl klura vidare och ändå vara ganska nöjd över att ha svalt den äckliga huvudvärksmedicinen utan att ha känt vad den smakade.

Igår gjorde jag något som jag länge har varit absolut livrädd för att göra. Något som skrämt livet ur mig flertalet gånger och något som jag helst av allt stoppat undan någonstans längst bak i hjärnan. Jag gjorde något som skrämmer mig på fler än ett sätt.

Jag ställde mig på vågen och läste av nuffrorna, alldeles själv.

Korvbullen var mitt stöd och det gick absolut bättre än vad jag hade tänkt mig. Jag trodde att det skulle vara som sist  när jag var hos barnmorskan och skaffade nya p-piller för en del år sedan då jag mer eller mindre blev upptvingad på vågen. Jag trodde att jag skulle stå och fulgråta, hulka och snörvla, och blunda för att inte råka se några siffror som talar om för en hur tjock och fet man egentligen är. Jag trodde att jag, precis som då, skulle känna mig värdelös och dum. Skillnaden mellan dessa två tillfällen var att jag nu ville göra det själv. Jag ville ställa mig på vågen för jag var nyfiken. Hur många mjölkpaket är jag? Hur många kilo falukorv skulle korvbullen kunna ha liggandes i sängen bredvid sig istället för mig?(Försöker tänka om och se det roliga i det hela. Det blir lättare då. Om man kan skratta åt allt elände...)

Svaret jag fick var inte alls till belåtenhet. Jag väger alldeles för mycket och det vet jag ju redan. Under de här veckorna när jag tränat och ändrat min kost så har jag liksom insett att vikt och siffror inte behöver betyda att man inte är värd något, att man är dum i huvudet, att folk har förutfattade meningar om en osv... Därför blev det inte så läskigt och min reaktion blev istället någon slags stolthet. Jag var nöjd när jag klev av vågen. Inte för att jag var nöjd över min vikt men för att jag äntligen vågade!

Ni har inte ett skit med min vikt att göra så därför tänker jag inte heller berätta det här. Jag kommer heller inte att fokusera på vad jag väger. Jag vill må bra och vara hälsosam. Det kämpar jag med nu. Jag tränar 4 gånger i veckan, tar promenader och ändrar min kost. Förändringarna har för mig, skett långsamt under de här veckorna som jag och Korvbullen har hållit på. Det är en omställning och skönast är ju att sakta vagga sig in i den nya världen där socker inte existerar. Han är mycket duktigare än mig, jag tycker om god mat på tok för mycket men inser samtidigt att vi ändå inte gör några större förändringar. Grönsaker har vi alltid ätit. Nu utesluter vi egentligen bara socker, fett och potatis, pasta och ris. Ingen alkohol heller för den delen. Vi har inte druckit en droppe sedan den 13e januari.

Bara att skriva om det här gör att jag känner mig en aning stolt och mycket starkare. Vi kan klara av det här! Både tillsammans och var och en för sig.

Jag köpte ett måttband idag. Ska mäta mig lite och se om det händer något med min arma stackars kropp. Förhoppningsvis så kommer jag att gå ner några kilon. Jag har ett första mål och det är jag fast beslutsam att nå! Tur att jag är så jäklarns envis!

För några veckor sedan fick jag en kallelse till fyra nya möten på Arbetsförmedlingen. Jag som hoppats att kontakten jag haft med min handledare skulle räcka. Icke sade nicke!

Idag var det första mötet och jag måste säga att Arbetsförmedlingen är en jäkla pajasverksamhet. Jag blir så arg! Fyra gånger ska ett gäng på 8 arbetslösa människor träffas och prata om olika saker. Till hjälp har vi då två stycken arbetsförmedlare. De står längst fram i det pyttelilla rummet och har ingen aning om hur man fixar till overheadapparaten så att texten de vill visa blir läsbar. De skriver också mycket på whiteboardtavlan. Det känns som jag går i årskurs fyra när jag sitter där... Vad är det här? Varför pratar dem med oss som om vi saknar halva hjärnan? Varför är de så förbannat övertydliga? Varför är allt så in i helvete ostrukturerat?

Idag fick vi några uppgifter att "lösa" med en partner. Jättespännande! Verkligen! Jodå, vi skulle först intervjua varandra (vi fick ett papper med tre färdiga frågor som skulle besvaras... Inte ens här fick man tänka själv.) och sedan göra en muntlig presentation inför alla i gruppen. När gjorde man det senast?? Hmmmm nån gång i sjuan kanske? Sedan skulle vi i grupp diskutera hur vi kunde få fram våra dolda kompetenser?? Dolda? Jaja, jag orkar inte ens förklara vad detta gick ut på men vi fick i alla fall en ordlista som vi kunde använda oss av (Om nån nu tyckte att det var sjukt svårt att komma på saker man var bra på osv...). Ett av orden i denna lista var "Bohemig", är det någon som vet vad detta betyder? Aldrig hört förr och tror att de på Arbetsförmedlingen hittat på det själva.

Vi skulle också, så klart, dela med oss av våra förväntningar på de här träffarna. Både positiva och negativa. De flesta i gruppen ansåg att de här mötena inte skulle hjälpa dem med något utan att de snarare kände sig tvingade att gå dit. (Brevet eller kallelsen är mer som ett hotbrev än något annat...) Några ville ha hjälp med att skriva ett CV och ja det var väl ungefär det. Arbetsförmedlarna försökte med allt vad de hade att försöka få oss att tro att det skulle kunna leda till sååååå mycket mer. Kontakter och en hel drös andra kanonbra saker. Ingen av oss gick på det. Vi satt där och suckade. Jag som absolut inte behöver någon hjälp med att skriva CV känner ju att det här inte kommer att ge mig ett skit. Gissa vad dagens hemläxa var?? Joooo, vi ska skriva, eller ja det behövde ju absolut inte vara färdigt utan det räckte att man hade en plan, ett säljbrev. Ett säljbrev?? Skämtar dem? Jag har redan skrivit ungefär 20 olika brev. Jag behöver inte veta hur andra gör eller vilka besvär andra har med sitt skrivande. Jag skiter i det! Nästa gång, på onsdag så ska alltså hela mötet (3 timmar) handla om hur man skriver ett säljbrev. Vafaan! Åååååh, jag är så irriterad!

Inte en enda av de 8 som var på mötet ville vara där. Det kändes. Vissa var rent ut sagt arga och att sedan behöva pyssla med sådana här dagisgrejer som å intervjua varandra det hjälper liksom inte. Jag var mycket negativ faktiskt och sade att det känns som om man på varje möte med Arbetsförmedlingen måste göra samma saker. Man ska förklara vem man är, vad man gör, vad man kan och vad man vill. Det har jag gjort redan, flera gånger! Jag lär mig inget av det, jag vill vidare men det verkar inte som om de som arbetar på Arbetsförmedlingen förstår det. Pratar de ens med varandra om vilka "aktiviteter" personer som kommer dit redan gjort eller deltagit i? Nä, skulle inte tro det. Att sedan träffas i en grupp där varenda kotte är arbetslös känns ju sisådär... Hade kännts vettigare att få träffa en grupp som tagit sig bort från Arbetsförmedlingen och faktiskt fått sina drömjobb! Hur hjälpte AF dem? Hur gjorde de för att komma dit de är idag? Nä istället ska jag prata med människor som gått in i väggen, sagt upp sig, blivit sparkade eller varit arbetslösa i många, många år. Känns verkligen som om vi har utbyte av varandra!!

Suck!!!

Jag har varit fruktansvärt tråkig i flera dagar, inte tyckt att något är roligt. Kännt för att gråta minst fyra gånger per dag och gärna kastat ut allt som behöver städas genom balkongen. Jag har känt mig fruktansvärt nere, inte ett dugg glad och nu förstår jag varför...

Jag börjar lära mig den nya cykeln som tydligen uppstått efter x antal år av p-pillerätande. Eftersom min "vecka" inte existerar i vanliga fall men nu, det senaste året börjat göra comeback så har jag liksom inte hängt med på noterna. Förr om åren hade man ju stenkoll men då åt jag en annan sorts p-piller. Jag fick så otroligt ont i magen att det ibland svartnade framför ögonen. Men nu har jag helt andra symptom, utöver magontet då förstås. Grejen är att jag liksom inte känner igen dem och därför förstår jag inte varför jag blir som jag blir. Det är mycket förvirrande. Jag sitter och känner mig missnöjd med allt och vill helst bara gråta över eländet som just då kallas för livet. Jag är otrevlig mot korvbullen utan att jag förstår varför eller ens vill vara det. Han har ju inte gjort något fel. Jag blir en pina helt enkelt och känner mig näst intill deprimerad. Inte alls roligt.

Nu, i efterhand så förstår jag ju varför jag blir så här men innan allt liksom "kommit igång" så känner jag mig bara vilsen. Ååå de här hormonerna, ibland vill jag bara ge bort dem till någon annan. Be vem som helst att ta hand om dem en stund så att jag slipper. Vill helt enkelt inte veta av dem!

Skulle till gymmet imorse, mådde illa hela morgonen och hade ont i magen. Åkte i alla fall till gymmet, envis som jag är. 50 minuter senare var jag tvungen att åka hem, det kändes som jag skulle kräkas. Nu sitter jag här med en vag huvudvärk, magont och illamående. Måste äta men är absolut inte sugen på någonting alls. Ska dessutom snart ta tåget hem till Eskilstuna, har inte någon lust alls. Vill bara lägga mig under en varm filt med en stor påse choklad och inte krypa ut därifrån förrän allt är bra igen och jag är som vanligt. Tyvär så äter ju inte jag choklad just nu och bara det får mig att vilja gråta (hormonerna igen...).

Fy farao vad trött jag är på allt just nu! Blääääääää! På arbetslösheten, den dåliga ekonomin, godisförbudet och den hälsosamma jävla maten. Idag vill jag bara ge upp allt! Låt mig ligga under den där filten snälla!

Snart är jag nog som vanligt igen. Hoppas jag, tills dess får ni stå ut med mig och mitt gnäll...

Försökte käka tonfisk igår, det gick inte.  Satt med den förbannade tallriken i tio minuter men fick bara i mig två kokta ägg och nån matsked keso. Uäk! Till saken hör det att jag för inte alls längesedan faktiskt tyckte om tonfisk. Kunde säga att det smakade gott. Not any more!

Det här är helt och hållet Filles fel, ni vet sköldpaddan? Sedan han började äta lax och vi lägger ner det i hans matskål så har mitt tycke om fisklukt ändrats drastiskt. Vet ni vad som händer med lax när den får ligga i rumstemperatur i något dygn? Jo, den börjar stinka, den vidrigaste ruttna äckligaste lukten ni kan tänka er, lite som tonfisk fast värre. Surt på något sätt... Nu associerar jag den här doften med Fille och därför attraheras jag inte direkt av fisk som legat framme ett slag (nåja, det gjorde jag nog inte förut heller iofs...) eller verkligen smakar fisk. Det blev likadant med gurkan. Fille åt under en period, en lååång period, endast gurka och nu kan jag inte äta det heller eftersom det liksom luktar och smakar sköldpadda. Fisingens!

Dessutom så hade min kära sambo (som introducerat den här tonfiskorgiedietmaten) öppnat en burk tonfisk, ätit upp den och kastat in resterna i kylen och när jag kom hem så stank det kattmat/Fillemat i hela lägenheten. Det var det vidrigaste någonsin! Öppnade och vädrade överallt och tänkte, va e det för fel på mig? Troligtvis så reagerar ja inte så starkt på lukten när jag själv ska öppna och käka en burk men att stiga in i ett helt hushåll som luktar kattmat kändes sisådär alltså..

Nog om det, så igår då så skulle jag ju vara duktig och äta ägg och tonfisk efter gymmet. Öppnar kylen, tar fram en burk och öppnar den. Redan där vill jag gärna gå och kräkas men jag får för mig att jag ska se efter om tonfisksalladen som sambon ätit fortfarande är tjänlig. Jag lyfter på folien och kikar ner. Huvaligen, där ligger slemmiga, gråvita bitar som stinker EXAKT likadant som Filles lilla matlåda. Fy faan! Jag ville gärna kräkas igen men bestämmer mig för att kasta ut allt i soporna innan jag sätter mig till bords. Sagt och gjort. Håller andan långa stunder och lyckas knyta ihop soppåsen å ställa den i hallen. Tillbaka till min mat, en kladdig och sorglig tallrik med ägg, tonfisk och keso. Nu vill jag verkligen inte ha maten men försöker åtminstone. Tuggar länge på varje tugga och känner hur det växer i munnen. Vill kräkas igen. Gör det inte. Sväljer. Tvingar ner. Bit efter bit. Efter tio minuter av evigt tuggande och kväljningar ger jag upp. Det gick bara inte att få ner. Tonfisken är förstörd och det är Filles fel!

Jag tror inte att jag kommer stoppa tonfisk i min mun igen efter detta. Det luktar ju alldeles vedervärdigt vidrigt. Jag förstår det nu! Till middag gjorde jag köttfärsröra med diverse grönsaker i men inte heller det smakade någe vidare. Tyckte att det smakade kossa men det är säkert för att ja inte ätit rött kött på ett tag.

I och med detta så tänkte jag att är det så här det ska va nu? Ska jag äta äcklig mat som får mig att vilja kräkas? För vad? För att jag ska bli smärt och smal? Ja men då kan jag ju lika gärna skita i att äta och gå direkt och kräkas istället. Nä det här passar inte mig. Inte alls. Jag vill ha mat, god mat som jag tycker om. Jag får försöka göra om mina måltider till mer kalorifattiga versioner istället, för tonfisken, den har jag gett upp!

Till lunch idag, efter 70 minuters gymmande kokade jag helt sonika lite pasta och åt tillsammans med min köttfärsröra (hade lite hemskt onyttig ketchup på toppen också). Det smakade lite bättre men nja, köttfärssås är inte heller min grej egentligen. Slipper jag så är jag gärna utan. Nu längtar jag mest efter en fruktsallad och en kopp te. Kan man inte leva på det??? Ska kila iväg till Copp och handla nu faktiskt och till kvällen ska jag unna mig en skål fruktsallad med russin i!

Jag vill också meddela allmänheten att jag inte ätit något godis (kaffebröd, chips etc...) på en hel vecka! Jojjomensan!

Tjingelingan!

Nu har jag äntligen vågat mig in i gymmet, in genom de där oförlåtande glasdörrarna. In i den stora, läskiga salen med apparater och maskiner som jag trodde att jag inte förstod mig på. Jag var rädd och nu måste jag erkänna att jag är livrädd!! Herregud, man kan ju bli dödssjuk!

Det visade sig att det inte var speciellt svårt att bemästra maskinerna, okej, det ska erkännas att jag inte har vågat mig på de största och i mina ögon svåraste ännu. Men banne mig, jag ska dit också! Jag började lite försiktigt med ett sådantdär motionsband och efter ungefär en kvarts stirrande på panelen fylld av färgglada knappar så fattade jag vilken jag skulle trycka på för att få igång den. Jag gick svinsakta en stund tills jag hittat de knapparna där man kan höja och sänka farten. Jag höjde till 6.1 och gick snabbt i tio minuter. Under tiden passade jag på att studera andra. Jag ville se vad och hur man gjorde med de olika maskinerna. Det var mycket lärorikt!

Under dessa tio minuter så insåg jag hur mycket folk svettas och vart den svetten hamnar någonstans... Jo, jag har tränat på gym förut men då tänkte jag inte så mycket på just det här som jag nu kommer att ta upp. Denna chockerande insikt! På gymmet där jag tränade för hundra år sedan i Eskilstuna var jag och min kompis nästan ensamma bland alla maskiner. Då tänker man inte på att det resten av dygnet går runt svettiga män och kvinnor där som också använder sig av alla apparater. Det kändes liksom som om det var vårat gym på något vis.

Well, now I know it was´nt!!!

Rövsvett, det vet ni vad det är? Vet ni vart den hamnar när man efter en jogg på löpbandet ska sätta sig och lyfta lite vikter i någon maskin? Jo, på det där lilla, lilla sätet i fejkskinn! Vet ni vart svetten som kramat om handtagen under passet på crosstrainern tar vägen när man sätter sig i en maskin och ska lyfta lite vikter? Jo, på de svarta handtagen!

Vissa presoner på det här gymmet satte sig helt sonika bara i de olika maskinerna, gjorde sitt och gav sig av till nästa utan att se vad de lämnade efter sig. En pöl, eller i vissa fall ett mellan-skinkorna-streck av svett. Jojjomensan, jag studerade dem noga, människorna. Andra tog en sprayflaska och en bit papper med sig och torkade av sätet efter sig. Mycket bra! Så när jag stod där på bandet så funderade jag på om min röv skulle lämna ifrån sig svettmärken. Jag tänkte också i ungefär en sekund att jag aldrig i livet ville sitta på dessa säten där miljoner andra rumpor setat och svettats. Vidrigt när man börjar tänka på saken!

Jag blev klar på motionsbandet och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och sätta mig på en av dessa små säten (min röv får knappt plats) till nån träna-nån-muskel-i-armarna-maskin. När jag gjort de lyft jag skulle så reste jag mig upp och kollade in sätet, jojjomensan, där var ett svettmärke! Ingen pöl direkt men man såg definitivt att någon setat där. Jag fick panik och tänkte, hur ska jag maskera bort detta nu? Här står jag och glor på min egen rövsvett och alla kan se mig. Hahaha herregud! I ren desperation satte jag mig i en annan maskin (Hallåååå, vad tänkte jag med?) och började lyfta febrilt. Samma problem uppstod och det kändes ganska jobbigt. Vem vill erkänna att man svettas om röven liksom? Samtidigt så såg jag runt omkring mig flera, både män och kvinnor som faktiskt torkade av sina säten. Jag hämtade helt enkelt en pappersbit och började torka efter mig precis som de andra. Det kändes dock inte riktigt bekvämt. Hej, jag heter Madde och jag svettas om rumpan när jag tränar så därför går jag omkring med ett stycke papper och torkar upp efter mig. (Å vad det måste slita på inredningen också med allt torkande och svabbande!! Det blir dyrt när de måste byta ut utnötta sitsar...)

Nä, hela det här systemet med svett och tork med papperstussar känns trist asså. Det känns också ganska äckligt så igår när jag var där tog jag faktiskt med mig en liten handduk som jag satte mig på. Som en barriär liksom. Jag vill inte svetta ner och jag vill heller inte bli nersvettad av någon annan som setat där innan mig. Funkade kalasbra och känns lite mindre pinsamt än att stå å spreja av och torka sätena. Jag är nöjd med min lösning och jag skiter i vad andra tycker (vissa hade faktiskt med sig saker att sitta på).

Så igår då, när jag styrketränat så ville jag köra en stund på crosstrainern. Det gjorde jag och medan jag står där så ser jag en tjej som går för att hämta en bit papper, jag förmodar att hon ska torka av sitt redskap som hon nyss använt. Hon tar detta papper och knölar ihop det till en stor boll, därefter hostar människan, rakt ner i pappret!! Alltså hon håller det för munnen medan hon hostar. Å va bra, tänker jag, att hon hostar ner i pappret och inte rakt ut i luften som många andra gör. Men när jag tror att hon ska gå och slänga pappret så går hon istället fram till den apparat hon nyss använt och börjar torka av den både på sits och handtag. Jag ville kräkas! Hon hostar alltså i samma papper som hon sedan torkar sin maskin med. Hallåååå!!!!! Efter detta var jag ännu mer övertygad om att fortsätta med min lilla handduk på sitsen och kanske även lite handsprit efter gympasset.

Vidrigt! Ska man behöva sätta på sig skygglappar för att slippa se sådana här saker. Jag vill liksom inte veta sånt. Jag vill inte veta hur många av männen som inte tvättat händerna när de varit på toa under dagen (kvinnor tvättar ALLTID händerna) och sedan går och lyfter skrot på gymmet. Jag vill inte veta hur många av de som tränar på gymmet har könssjukdomar eller urinvägsinfektioner eller torkat sig lite illa när de varit på toaletten. Jag vill inte veta! Låt mig bara vara där i god tro om att alla har en sådan exemplarisk hygien och frisk kropp som jag! (Hahaha)

Ni som tränar på gym, hur tänker ni? Funderar ni över sånthär eller är det bara jag?

Som slutsats kan jag väl säga att jag blev rädd över helt fel saker. Jag skiter i andra människor som är där och tränar, jag kör mitt race och sedan går jag hem. De får glo hur mycket de vill. Jag bryr mig inte! Däremot känns den här hygiengrejen ganska jobbig och en aning äcklig. Jag vet endast hur ren jag själv är, men alla andra då? Huvaligen.... Nåja, jag tycks ha löst rövsvettargrejen i alla fall med min lilla handduk. Jag känner mig mycket starkare alla redan och då har jag bara varit på friskis i två veckor. Jag kör vidare och så ser vi vart jag landar!

Så här glad är jag idag! Har gymmat å nu ska jag möta syrran i Västerås. Förresten så måste jag skriva ett inlägg om gym och gymmande människor sedan, påminn mig!

Sitter här och väntar på att tevattnet ska koka färdigt. Fryser så in i norden och har stoppat ner fossingarna i Korvbullens alldeles för stora fårskinnstofflor. Julen och nyåret har passerat. Det gick så fort... Måste packa ner alla stjärnor och tomtar här hemma nu men det tar emot litegrann. Jag vill gärna att julen ska fortsätta i all oändlighet.

Så här i början på januari så brukar det tjatas och gnatas om alla nyårslöften. Jag har inga sådana. Däremot så ser jag varje nyår som en sorts nystart. Det man inte gjorde eller hann med förra året kanske man hinner med eller klarar av det här året. Ju äldre man blir desto skörare inser man att livet är. Min farfar fyllde åttio för någon vecka sedan och i helgen så hade vi en stor middag tillsammans. Alla åt, drack och var glada. Men jag vill också bli åttio år och se mina barnbarn växa upp. Jag vill inte bli en soffpotatis med högt blodtryck, risk för diabetes och annat. Jag vill leva och jag vill vara frisk.

Den senaste tiden har jag mer och mer förvandlats till en stillasittande klump av missnöje. En person som inte känner sig lika glad som annars och en person som vill mer än vad hon tar sig för med. Det tänkte jag ändra på nu. Jag fick låna pengar av mamma och pappa och nu har jag äntligen köpt mig ett halvårskort med både gym och gympapass på Friskis och Svettis. Det känns riktigt bra fast en aning läskigt. Som jag önskar att någon av mina vänner kunde bo här och följa med mig till gymmet eller ta ett träningspass på kvällskvisten! Det känns väldigt läskigt att kliva in på det där fräscha, öppna gymmet alldeles ensam.

Jag tycker nämligen inte om gym. Har aldrig gjort. Det beror absolut inte på att jag inte kan träna, jag är sjukt stark och orkar oftast lyfta mer än andra tjejer (Ja, faktiskt!). Det är snarare det där att man inte får vara ifred i sin träning. Man sitter där mitt emot alla andra och svettas, blir röd i ansiktet och lämnar svettmärken på både handtag och sitsar. Magen korvar sig och de enorma tuttarna är i vägen för de flesta maskinerna där man ska flänga med armar åt olika håll och jag känner mig mest malpalcerad. Hantlar funkar och olika gå/spring/trappmaskiner men de där träningsmaskinerna med vikter asså... Jag och min kropp passar helt enkelt inte i dem. Å så måste man justera vikter och benlängder och allt vad det är.

Men nu har jag i alla fall gett mig den på att jag ska träna där. Jag kan ju åtminstone använda rullbanden och trappmaskinerna. Vi får se när jag vågar börja lyfta vikter...

Imorgon ska jag börja tänkte jag. Hann inte med sista passet ikväll. Jag ska rycka upp röven från soffan och äntligen, äntligen sätta igång och träna på riktigt! Det är så lustigt, för när man väl bestämt sig så vill man liksom komma igång på en gång. Helst igår. Nu kan jag knappt vänta tills imorgon när jag får ta på mig de nya träningsbrallorna och cykla iväg till träningen! Som jag saknat den!

Kosten skall också ändras. Vi har redan börjat Korvbullen å jag med att bunkra upp med tonfisk, kyckling och sallad. Nu ska vi bli lite mer hälsosamma och leva lite längre!

Om någon i Enköping vill hänga med och träna så hör av er! Jag vill mer än gärna ha sällskap.