Kokade en kopp te, nu har jag glömt den på köksbänken där den står och virvlar ur sig allt det varma. Det som gör gott. Imorgon är det vår fyraårsdag. Fyra år. Vi jobbar då. Han jobbar dag och jag jobbar kväll. Som vanligt går vi om varandra. Finns ingen tid att fira att vi är vi. Får väl bli en annan dag tänker jag och glor runt på olika hotellsidor...

Tänkte att vi, nästa vecka, när vi faktiskt har lite ledigt ihop kunde hitta på något annat, något lite extra mysigt. Har en gratis hotellnatt som kanske går att utnyttja tänker jag och undersöker saken. Nej, inga sådana hotellrum finns tillgängliga det aktuella datumet. Läser på hotellkedjans hemsida att man måste boka dessa rum i god tid innan. Jag antar att en vecka inte är "i god tid". Jahapp, då återstår i så fall att hyra ett svindyrt hotellrum någonstans...

Känner mig sjuk också, cementlunga och fotbollshuvud. Det här är min klagomur. Måste jobba hela veckan och har tre 13-timmarspass i helgen. Därefter väntar en tidig måndagsstädning, kvällsjobb och sedan, en välbehövlig liten ledighet. Dagarna går så sakta fast fort. De få dagar man är ledig försvinner in i ett moln av trötthet och ångest inför saker som jag vill men inte hinner/kan göra. Finns så många människor där borta som jag inte hinner besöka. Det gör mest ont i mig nu. Det är ju så här det är och så det blir. Vi växer ju upp och ifrån varandra. Det vet jag ju. Jag bor här och de bor där. Där jag bodde. Det är mycket sånt i mitt huvud nu. Att jag är här och ni är där och att tiden inte räcker till. Ändå är jag tacksam. Läser om människor som drabbas av obotbara sjukdomar och tänker att jag har växt upp i lyckan. I lyckan om att ha fått slippa se sjukdomar och död på nära håll inom familjen och bland mina vänner. Vi är skonade. Än så länge... Peppar peppar... Vi måste fortsätta på den här vägen hörrni, lyckans väg!

Tekoppen har slutat virvla nu, kanske är det lagom kallt. Drickbart. Men jag vill att det ska riva bort det otäcka i bröstet. Värma upp cementet och låta det rinna ut. Försvinna.

Jag skriver aldrig nu för tiden. Målar aldrig. Sjunger aldrig. Kom fram till det här om dagen. Kom fram till att det nog beror på utbildningen som inte blev något mer än just det, en utbildning. Att den ännu inte har lett mig någonstans och att jag sitter fast i en stol som är rätt så obekväm. En stol som jag inte tänkte sitta i särskilt länge men som mer och mer börjar kännas som någon slags obekväm trygghet. Jag vet hur lätt det är. Jag har ju varit här förut. Suttit länge och obekvämt men tryggt. Det värsta är att jag saknar inspiration nu. Har ingen lust att skriva. Vill inte söka några jobb, vill inte hoppas på något som är bättre, orkar inte kämpa hela tiden, vill inte, vill inte, vill inte... Har ju försökt i flera år men jag kommer ju ingenstans. Kunde ingen ha berättat om den där kvicksanden som liksom suger fast en där längre fram? Kunde ingen ha flaggat för det, gett mig en liten varning? Men vad hade det hjälpt? Jag hade väl setat här ändå vid det här laget.

Jag är sugen på något annat nu, vill kanske till och med sitta bekvämt och otryggt någon annan stans, i en annan stol. Testsitta. Är sugen på en familj, som jag så länge varit. Är sugen på att skita lite i andra och göra något för min egen skull. Är sugenpå lite sol. Är sugen på en stor fest och middagar med vänner. Är sugen på den där koppen te som står på köksbänken...

Vet inte vart jag ska börja idag. Huvudet, den där klumpen som sitter mellan axlarna består mest av sockervadd eller något annat luddigt. Livet för tillfället består mest av jobb, däremellan försöker jag att andas och inte glömma bort vem jag är, vart jag kommer ifrån och vilka jag älskar.

Överallt är det sjukdomar, läkarbesök, cancer, död och krig. På tv, i tidningar och i vardagslivet. Jag kan bara trösta mig med att mitt orosmoment är över. Allt var bra och jag kan andas ut i ett par år. Tills nästa gång. Orkar faktiskt inte med allt. Finns det ingen positivitet någonstans? Vem skriver om alla de glada nyheterna och allt det fina som sker här och där? För nog måste det väl finnas godhet och skratt någonstans?

Sitter ofta och funderar, speciellt här på jobbet på min lilla trästol. Funderar på varför saker och ting blir som de blir, hur man väljer att göra och inte göra, på framtiden och det som varit. Ofta tänker jag på mina vänner och min familj hemma i Eskilstuna. Jag saknar dem nog mer nu än någonsin, kanske just för att vi i princip aldrig hinner ses. Det är alltid något i vägen. Jag blir så ledsen när jag inser hur mycket av varandras tid som vi missar, vi som alltid haft så nära till varandra, bott i samma stad, bara en cykeltur eller trappuppgång bort.

Men jag tänker på dem ofta. Tänker också på sådant, eller kanske snarare sådana som jag förlorat. Inte för att de gått bort eller bara försvunnit utan för att vi mer eller mindre har gjort olika val här i livet och kanske inte riktigt kommit överrens. Personer som tidigare i mitt liv betytt så mycket men som nu inte längre finns till förfogande. Men det är ju så att jag bestämmer inte över andras tyckanden och tänkanden. De får naturligtvis göra som de vill. Huvudsaken är att jag vet att det inte är jag som har valt bort. Jag har alltid funnits där, för det är sådan jag är. Även om jag inte syns eller hörs så finns jag där. Bara för att jag inte ringer eller hälsar på så betyder det inte att jag exkluderat dig ur mitt liv. Jag finns här fortfarande men det kanske du inte bryr dig om. Jag vet ju inte för jag förstår egentligen fortfarande ingenting. Tänker på tid vi missat, hur du har det nu, vart du bor, hur ni trivs i det nya gamla huset som vi spenderade såmycket tid i när vi var arga och förvirrade tonåringar. Jag undrar hur det gick med den nya lägenheten i Uppsalla som du skulle flytta in i, varför blev jag inte bjuden på inflyttingsfesten om du nu hade en sådan? Bor ni ihop? Hur mår de små? De vet nog inte vem jag är nu för tiden. Jag är nog bara ett litet minne som er mor har lagt i något vitmålat skåp någonstans. Kanske ligger jag i en gammelrosa, blommig plåtburk som hon hittat på en loppis? Jag kan tänka mig det, för jag känner henne egentligen, er mor. Eller ja, kände kanske jag ska säga. Just nu vet jag inte vem hon är. Hon vet nog inte vem jag är heller. Vi har tappat bort varandra. Och du? Varför svarar du aldrig när jag hör av mig?

Tankarna surrar ibland så till den grad att jag har svårt att höra tystnaden. Undrar hur det blivit om allt var som det var. Fast så kan det ju naturligtvis aldrig bli. Vi är här, ni är där. Vi finns. Önskar att jag hade lite mer tid bara, tid till att hälsa på den blivande modern som jag också saknar. Tid att se hennes mage växa och se hennes makes leende bli bredare och bredare ju närmare datumet de kommer.  Tid till att besöka vännen som jag ser så sällan och kika in i hennes nya lägenhet. Tid till att besöka den andra modern och hennes familj och hon som är så rastlös och lycklig. Som far runt som ett yrväder och ändå alltid är glad. Vill ha tid att bry mig om dem allihopa, dricka mängder av te och äta bullar tillsammans.

Men nu måste jag jobba, jobba för att kunna komma vidare i mitt eget liv. Jag längtar så efter att bilda familj och känna att allt ordnar sig. Just nu är jag bara trött och missnöjd. Missförstå mig inte, är jätteglad att jag jobbar och tjänar pengar men det här är inte vad jag vill. Alls. Vissa dagar vet jag bara inte hur jag ska klara av, det kryper i hela kroppen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Men det är bara tillfälligt. Sedan intalar jag mig att det bara är för stunden, att jag kommer att klara av det här precis som jag klarat av allt annat. Jag säger till mig själv att det här, den här väntan, är ett steg på vägen och att det inte tar slut här. Det kommer en dag  då jag kanske vill gå till jobbet på morgonen, har arbetskamrater jag kan prata med och tid över till att åka hem och träffa alla som jag saknar lite oftare än vad som är möjligt just nu. Det kommer en tid då det dåliga samvetet kanske helt enkelt inte är så dåligt.

Men tills dess så sitter jag här på min stol och undrar varför det blev som det blev och hur vi kunde åka så långt bort ifrån varandra trots att vi egentligen är så nära...

Imorgon är det dags för mig att ta ett nytt cellprov. Det är tre år sedan jag var på min första undersökning där cellförändringar hittades och det är nu två och ett halvt år sedan dessa avlägsnades genom en operation.

Ni som följt mig har redan läst hur det gick och hur jag mådde men för er som är nytillkomna eller kanske glömt så vill jag bara ge er min berättelse igen. Jag uppmärksammar detta varje år just på grund av att det är så många som missar eller helt enkelt väljer att inte gå när de blir kallade på cellprovtagning. Jag tycker det här är väldigt viktigt och något som vi inte borde vara rädda för att prata om. Senast igår fick jag ett meddelande från en person som jag känner litegrann och hon berättade att hon just genomgått samma sak och kände att hon var ensam i det hela. Det är hon givetvis inte men kanske kan både hon och jag hjälpa någon av er där ute eller få någon av alla er som inte går till gynekologen att faktiskt göra det. Vi behöver inte skämmas!

Som sagt så började min resa för tre år sedan. Mitt första cellprov, jag var 25 när jag blev kallad och 26 när jag tog cellprovet. Det är för gammalt enligt mig. Man borde bli kallad bra mycket tidigare. Det är som sagt inte bara ärftligt, det kan även överföras vid sexuella kontakter och många kvinnor har sin sexuella debut långt innan de fyllt 25 eller 26. Denna ålder varierar också från län till län och kan vara helt annan där du bor. Det visade sig att jag hade måttliga cellförändringar och jag var tvungen attgå på en ny undersökning. Denna undersökning skulle visa sig skapa grunden till min nuvarande ångest och skräck inför gynekologiska besök.

Jag gick till kvinnokliniken, jag var ledsen och jätterädd. Förstod ingenting och hade fått ytterst lite information om vad som var fel med mig, hur man skulle lösa det och när. Först gjordes en vanlig undersökning och den är kanske inte speciellt bekväm men det går att härda ut. Innan allt var färdigt så känner jag en obeskrivlig smärta någonstans långt inifrån och hör kvinnan som gjorde undersökningen säga "Sådärja, det där var det väärsta du kommer vara med om idag..." och sedan så gav honmig en binda och sade åt mig att klä på mig. Jag var i chock! Kvinnan hade alltså tagit ett vävnadsprov (en bit av min livmoderhals) utan att säga det till mig. Hon förvarnade inte ens och jag vet inteom hon tror att det är bättre att leva i ovisshet eller vad som var grejen men jag uppskattade inte den taktiken! Jag var ännu mer ledsen när jag gick därifrån. Jag hade ont och blödde.

Ganska många veckor senare orkade jag inte sitta hemma och vänta på vita kuvert och provsvar utan åkte hem till min älskade korvbulle. Jag bad mamma gå och kolla posten. Någon dag senare ringde hon, hon öppnade kuvertet och berättade att de inte hittat några cellförändringar och att jag skulle bli kallad på nytt om ett års tid. Jag blev så lättad att jag grät. Dagen efter ringer mamma igen, då har det kommit ett till vitt kuvert. Där står det attkompletterande tester/svvar visat att jag hade cellförändringar som måste avlägsnas och att jag skulle bli remitteradtill en läkare för att få detta gjort. Jag blev chockad igen. Hur i hela friden kan man skicka ut brev och säga att allt är ok när man inte har fått alla svar ännu?? Det är fortfarande obegripligt! Jag blev både arg och ledsen och vorde det nu så hade jag ringt och frågat vad fan de höll på med. Det är som att säga till nnågon att nej testerna visar inte att du har cancer och sedan komma dagen efter och ändra på allt och säga att man visst har cancer.

Jag fick en tid föroperation i slutet på januari 2010. Det var den värsta upplevelsen i hela mitt liv. Att vaken tvingas ligga där med folk som glor på en och samtidigt genomgå en operation i de mest privata delarna är hemskt! Smärtan när de gav mig bedövningssprutorna var vidrig. Mina tår knorrar sig av bara tanken. Jag glömmer det aldrig! Läkaren som utförde operationen var helt oförstående och frågade, när jag satt där och stortjöt, vad det var jag var rädd för... Jaa vad faan trodde hon? Nån ska operera bort bitar ur mitt inre medan jag ligger där vaken och kan känna alla lukter och höra alla ljud och känna alla kalla instrument som förs in. Jag önskar att ingen behövde gå igenom detta! Det var hemskt. Men trots detta så förespråkar jag naturligtvis att man går på sina kontroller. Jag törs inte tänka på vad som hänt om jag sktit i att gå på några år... Kanske hade jag haft cancer idag...

Jag är oerhört glad att jag gick på det där cellprovet för tre år sedan men nu sitter jag här med ångest igen för imorgon är det åter dags. Åter dags att lägga sig i den där stolen och få sin dom. Känna smärtan som blivit tydligare sedan operationen och som jag nu är så rädd för. Jag är i ärlighetens namn livrädd. Det är jag varje gång. Men jag hoppas att precis som de två föregående cellproven skall detta visa sig vara ok, alltså utan cellförändringar. Men det dröjer ju några veckor innan svaret kommer... Jobbiga veckor!

Så glöm intebort att beställa en tid hos gynekologen om du inte redan fått en. Gå när du blir kallad oavsett hur äckligt och jobbigt det känns. Det kan rädda ditt liv! Till er som har unga flickor och till er som är i den åldern att ni kan vaccineras, gå för i helvete och gör det!! Om jag hade kunnat få ett vaccin när jag var ung så hade jag aldrig tvekat. Kosta vad det kosta vill!

Ta hand om er där ute och är ni snälla och håller min hand lite mentalt imorgon???

Jag har förut skrivit om min olust till varma matlådor. Äter hellre kall mat så att jag slipper värma den i micron. Den här sommaren har jag dock försökt att ta med mig sådan mat som måste värmas, makaroner,korv, grytor osv. Jag har värmt, värmt och värmt men det blir ju tamejtusan aldrig någonsin bra.

Antingen så fortsätter maten att vara kall eller så blir den alldeles för varm. Ibland uppstår en välbekant kombo, att maten i kanterna på lådan blir varm så till den grad att maten krymper och blir torr medan mittenbitarna är frusna. Härligt när man sätter i sig en tugga korvstroganoff och inser att man tuggar på korvglass i tomatsås. Gott!

Nä, hur jag än gör så blir maten i matlådan aldrig sådär perfekt och lagom varm. Jag har provat med och utan kåpa (den som förhindrar att det flyger runt korvstroganoffsås i hela micron) samt med och utan matlådelock. Inget är bättre än det andra. Det spelar heller ingen roll vilken micro jag använder, resultatet blir detsamma.

Idag skulle jag värma kycklinggryta och rödbetor som jag lagt i två separata högar i matlådan. Efter 4 minuter tog jag ur matlådan och kände på mittenbitarna med fingret, kallt! Då var jag tvungen att röra runt i allt och då förstördes liksom ordningen. Ville ju ha rödbetorna och grytan för sig, i varsin del liksom. Då förvandlades helt plötsligt min gula fina gryta till något slags rosa gröt som inte alls såg frestande ut. Tappade därmed matlusten. Ja jag kanske är lite konstig men jag vill ha mina olika matdelar separerade liksom, precis som på en tallrik. Stoppade tillbaka maten och lät den stå tre minuter till på full effekt. Ja för annars skulle väl inte allt bli varmt antog jag. När jag sedan tog ut matlådan så var allt så hett att jag fick vänta tio minuter innan jag ens kunde böra äta. Skulle inte micron hjälpa oss människor att snabbt få i oss mat?

Nej, micron är helt enkelt inte min vän, det har den aldrig varit. Det måste vara den sämsta uppfinningen i modern tid. Det går ju fasen inte ens att poppa popcorn i dem, det blir alltid bränt trots att man gör som det står på förpackningen.

Kanske ska återgå till kalla matlådor?

Jag har saknat dig. Eller nja, egentligen inte. Har varit skönt med lite semester härifrån. Har liksom inte haft lust att dela med mig av något. Kanske gått och blivit lite egoistisk så här på äldre dar?

Nåja, kom precis hem från en joggingrunda och fick en sådan enorm lust att dela med mig av mina små men glädjande framsteg inom min nya karriär, löpningen. Jodå förstår du, idag satte jag nytt personligt rekord med hela 200 meter. Kors i taket! Jag orkar nu alltså utan större svårigheter jogga 4,4 km. Har inte gjort några framsteg egentligen på några veckor på grund av en massa arbete, kalas osv. Ni vet, ibland kommer livet emellan och man måste fylla magen med tårta och bullar och pizza och lungorna med skratt. Men så idag hände det alltså.

Har besökt Eskilstuna i helgen med anledning av min födelsedag som för övrigt börjar ge mig en slags åldersnoja. Väl där med plånboken fylld av födelsedagspresenter så tänkte jag att jag faktiskt skulle investera i lite nya löparkläder. Det blir liksom lite roligare då. Sagt och gjort. Kom hem från stan med ett par långa löpartights, ett linne, en långärmad tröja att ha ovanpå när det blir kallt samt en ny sport-bh. Och det här med sport-bh:ar alltså... Herregud vilken cirkus!! Jag är ju så glad nu att jag har lite mindre tuttar, att de krymt en aning, men att kränga in sig i något som är så tight att det tar ungefär 20 minuter att få allt på plats inuti är inte det lättaste! I detta nu sitter jag faktiskt alldeles svettig i mina nya kläder och undrar hur i helvete jag ska få av mig den här bh:n! Dyra är de också, den här gick loss på 429 kronor men nu i efterhand så var det så sjukt värt det.

Det känns nämligen som om jag fått ett kroppslyft. Förut hade jag en bh som tuttarna bara studsade runt i och ett par brallor som inte smet åt om benen. De här nya tightsen känns lite som ett par stödstrumpor och bh:n gör att tuttarna sitter där de ska och inte tumlar runt i en massa tyg och studsar mot bilringarna på magen (nåja, så illa kanske det inte är.)... Det kändes i ärlighetens namn som om jag skulle ha orkat springa hur långt som helst. Allt på grund av de nya kläderna. Mycket nöjd!

Så nu jävlar ska det löpas här hemma. Roligt är det också! Varför gjorde man inte sånthär när man var yngre?? Var man dum i huvudet? Det är ju superhärligt att springa! Inte trodde jag väl att jag vid en aktingsvärd ålder av 29 år skulle orka släpa runt på min tunga kropp i nästan en halv mil!! Helt sjukt! Ja, jag är faktiskt stolt över mig själv! Det bästa är att det även tycks ha smittat av sig på mamma och syrran, de joggar runt där hemma i Eskilstuna så det ryker om gympadojjorna på dem och det är så himla roligt!

Om jag orkar, då orkar du! Nu kör vi vidare!

Herrejistanes, bara för att späda på den här "olle"-grejen så kör jag ett inlägg till. Har liksom varken tid eller lust att blogga längre. Får man inte ha sina åsikter och tankar ifred längre? Alltid är det någon som har något att kommentera känns det som...

När jag startade min blogg så var den helig för mig. Den var en plats där jag kunde uttrycka mig fritt, tycka och tänka som jag ville utan att behöva slåss för mina åsikter mot någon. Det är skönt att få skriva ner sina åsikter utan att behöva argumentera om varför man tycker eller tänker på ett speciellt vis. Jag börjar förstå nu varför människor skriver dagbok (i fysisk form med papper och penna). Där finns ingen som motargumenterar, blir upprörd eller arg. Där finns ingen som talar om för dig att saker du tycker är rätt eller fel. Där finns ingen som kan trampa dig på fötterna och säga att du är ful och dum i huvudet. Där finns ingen förutom dig själv och dina tankar.

Bloggen har funnits några år nu och besökarna blir fler och fler. Fler och fler människor som känner mig och inte känner mig har alltså möjligheten att läsa mina blogginlägg. Jag är fullt medveten om det. De kan ta del av privata och icke privata saker, tankar och tyckanden. Det får de gärna också göra för jag skriver inget här i bloggen som jag inte står för. DÄREMOT så är det inte säkert att jag vill diskutera och argumentera allt hela tiden. Ibland vill jag bara skriva ner mina tankar för att det ska bli tyst i huvudet. För att jag ska slippa gå runt och tänka. Då ligger bloggen nära till hands. Men nu, den senaste tiden så har jag insett att man inte får vara ifred. Så fort jag skrivit om Arbetsförmedlingen exempelvis så är det någon från just Arbetsförmedlingen som skriver en kommentar om att de preumererar på inlägg som handlar om dem osv. Det är andra personer som inte ens vet vem jag är som så givmilt ger sin syn på olika saker i olika frågor och kommenterar mina blogginlägg. Jag har inte bett om det. Är det så med allt? Ska jag behöva vakta min tunga och mina fingrar varje gång jag vill blogga om något? Då kommer det inte bli speciellt bra inlägg...

Ni kanske inte ens förstår dilemmat här och det behöver ni inte heller för det här inlägget behöver ni inte ens bry er om att kommentera. Försöker bara förklara min syn på det hela. Men det kanske är så här det blivit nu? Att vi inte får ha våra åsikter ifred, att allt måste argumenteras och brytas ner till minsta detalj så att vänner och familj och utomjordingar har något att prata med en om när vi ses? Varför tycker du si? Så? Skrev det? Hoppade över den detaljen? Sket i ren fakta? Ljög? osv...

Det känns mer som en press att skriva i den här bloggen nu. Jag får liksom inte vara fri. Får inte tycka att vården är skitkass och arbetstiderna suger. Lönen på sommarjobbet är alldeles för låg och frukten som man köper i mataffären håller inte längre samma standard som för några år sedan. Jag får inte skriva om mig själv och sådant som jag tycker är jobbigt, Arbetsförmedlingen till exempel och jag ska helst bara vara tyst och nöjd. Ska skriva att allt är roligt och bra och att jag är sjukt nöjd med hur mitt liv har blivit. Hur kul skulle det bli? Vem vill läsa sånt lullull? Man måste få skriva om de saker som engagerar en. Jag kan ju bara skriva utifrån mig själv och mina erfarenheter utan att någon ska komma och säga att det är fult och fel.

Nu vill jag bara meddela alla människor (kanske speciellt dig "Olle") om att jag har ett sommarjobb, jag har faktiskt två. Jag både städar och arbetar som personlig assistent. Det är faktiskt ingenting som jag är speciellt nöjd över men jag måste ha något att göra och jag måste tjäna pengar. Jag måste tjäna pengar för att kunna förverkliga några andra drömmar jag har. Om det här är enda sättet att göra det på så får det vara så. Jag måste framåt nu, orkar inte stå still och trampa på samma lilla plätt längre. Jag vill utvecklas och även om de här jobben kanske inte är sådana jobb där min kompetens inom andra områden ökar så har jag i alla fall något att pyssla med. Jag känner mig behövd och det är en bra sak. Dessutom ger de här jobben mig helt nya kontakter som kanske kan hjälpa mig i den riktning som jag så gärna vill in i.

Det ser ljusare ut nu.

Kanske ska skaffa mig en fysisk dagbok istället? 

Jag tycker det är väldigt intressant när människor som inte ens känner mig, vet vad jag gått igenom i mitt liv eller för den delen inte följt mig i bloggen under alla dessa år gör uttalanden om vissa blogginlägg.

"Olle" skrev en kommentar till inlägget under (Ja, ni kan läsa själva) att jag skulle ta ett jobb och inte tro att jag skulle kunna få ett jobb i den här kommunen, att jag i princip var helt dum i huvudet och bara klagade utan att göra något åt saken. Nu är det så här "Olle" att jag faktiskt har drömmar och mål som jag vill förverkliga. Det arbetar jag på nu! Det verkar dock inte som att du har det. Det är ju i och för sig skitbra om du är nöjd och glad över ditt arbete och din livssituation (även om du kanske lät en aning bitter). Men det behöver inte betyda att alla människor är som du förstår du!

Jag har inte ens uttalat mig om att jag tror att jag ska få ett jobb i Enköping som Informatör. Jag är inte helt dum i huvudet, det finns inte ens sådana jobb att söka i den här staden så därför söker jag naturligtvis jobb i Västerås, Stockholm, Eskilstuna och Uppsala. Du vet, Enköping är sveriges närmaste stad så pendling bör inte vara något problem. Jag var fullt medveten om det när jag flyttade hit för två år sedan.

Det är synd om dig om du tycker att det är fel att vilja bort från något man inte längre vill göra för att testa på något nytt. För det är nämligen det jag vill göra. Jag vill bort från vården och istället arbeta med text i någon form. Jag vill vara med och förbättra samhället genom att få fram bättre texter inom exempelvis kommunen.

För att kunna ta mig bort från vården, jag tar det här väldigt pedagogiskt nu så att du förstår, så började jag studera på högskolan, Mälardalens högskola i Eskilstuna för att vara exakt. Jag har nu en treårig utbildning inom Textdesign/Informationsdesign. Naturligtvis söker jag därför sådana jobb nu när jag har min examen i ämnet. Det här med Attendo och min ovilja att jobba för dem igen kan du säkert läsa om i något tidigare inläg för det orkar jag inte ens ta en gång till. (Du bör läsa på innan du yttrar dig.) Att jag är irriterad på Arbetsförmedlingen har också sina orsaker (Dem kan du också läsa om i tidigare blogginlägg).

Jag är stolt över allt jag åstadkommit och jag tänker fortsätta att ta mig framåt, för en dag så ska jag jobba med det jag vill jobba med. Ingen kan kämpa för det utom jag själv. Det kommer inte jobb farandes med posten utan att man behöver göra något för det...

Så "Olle" jag hoppas att du har ett jäkla fint och bra liv som du är 100% nöjd med!! Grattis till det!

Jag står här i köket och steker på kött, får snart middagsgäster och då gäller det att alla åker hem härifrån mätta och belåtna. Stod och funderade på allt det här med jobb och arbetsförmedlingar. Jag kom fram till att om man ska passa in i det här så kallade samhället så måste man vara en klump oformad lera, en blank duk som säger ja, ja, javisst och alltid är nöjd och glad.

Men faktum är att jag är en människa, jag har tankar, känslor, erfarenheter, både dåliga och bra. Jag kan gråta, bli arg, vara upprörd men också allt det motsatta. Jag kan få vem som helst att le om det är mitt uppdrag. Jag kan ta för mig, ge efter och till och med ge upp om det är så. Min erfarenhet av Arbetsförmedlingen och dagens arbetsmarknad är att man helt och hållet tappar sin självkänsla, sitt tyckande och tänkande och sin förmåga, kanske till och med rättighet, att få säga NEJ.

Du förväntas acceptera olika situationer och lösa dem trots att du kanske inte har en möjlighet att göra det. Du förväntas byta stad för att få ett jobb och du kan i princip inte tacka nej. Du förväntas acceptera olika jobbförslag från någon som inte ens känner dig, inte heller där kan du tacka nej, eller jo det kan du men då mister du din rätt till eventuell ersättning. Du förväntas vara glad över alla chanser som erbjuds dig även om det inte har något med din aktuella livssituation att göra. Du förväntas tacka ja till allt så fort du kliver innanför Arbetsförmedlingens dörrar. Ordet Nej finns inte där, där finns bara möjligheter, oändliga sådana. Och det ska man ju vara tacksam för?

Jag känner mig nedtryckt i skorna och jag vet inte om det beror på mina ständigt dåliga erfarenheter av den förmedling som är till för att hjälpa mig. Kanske beror det på att jag på min förra arbetsplats gick in i väggen och mådde dåligt och vet att det kommer att bli likadant om jag tvingas tillbaka till något liknande. Kanske beror det på att jag och Arbetsfömedlingen har olika åsikter om det mesta. Kanske beror det på att jag faktiskt inte vill nöja mig med ett jobb som jag inte vill ha. Kanske beror det på att det känns som om man inte har någon valmöjlighet...

Jag har kämpat så för att ta mig bort från det som gjorde mig illa, för det är väl så vi människor fungerar? Jag tog tag i det där berömda hoppet och hoppade, en liten, liten bit men tillräckligt långt för att låta mig få tillbaka det jag hade innan jag träffade på väggen. Jag har nog aldrig mått så bra som när jag pluggade, för att jag gjorde det för mig själv, för mitt välmående och för att jag gjorde något som jag var bra på. Jag hade hittat det, mitt kall! Framtiden var ljus och ganska långt borta då, men nu sitter jag här i vad som känns som ett mörkt och instängt rum. Det blev inte bättre efter studierna. Det blev inte lättare att få ett jobb. Det blev nästan tvärt om på något sjukt sätt.

Nu lever jag dagen som den kommer. Har ont i magen varje morgon när jag vaknar och inser att kontot är nästan tomt, inget jobb ligger på lur och dagen är ensam och lång. Självklart mår man inte bra av att vara arbetslös, absolut inte. Det är inte ett dugg roligt, jag avskyr det. Arbetsförmedlingen verkar tro och tycka att alla som är arbetslösa VILL vara det, därför är det bäst att nöja sig, ta emot och tacka ja till precis vad som helst. Men faktum är att det inte fungerar så. Inte för mig i alla fall. Jag värderar min hälsa och mitt välmående före ett arbete. Om AF tycker att jag ska gå tillbaka till företaget jag vägrar arbeta för så struntar de fullständigt i mig som människa, min person och min integritet. Det är enligt mig, inte rätt. För som sagt så är jag en människa, med tankar, känslor, drömmar och viljor.