Det var länge sedan jag var så här ledsen, så här otröstlig, arg och besviken. Jag har gråtit i flera timmar, ända sedan brevbäraren kom med brev från Arbetsförmedlingen. Idag kom den droppe som fick min fulla kopp att rinna över. Det är liksom jobbigt som det är med att vara arbetslös, inte ha någon ordentlig ekonomi och behöva tänka på pengar och sin arbetssituation jämt å ständigt.

Jag trodde att det var information om min nya (den tredje i ordningen) handläggare. Så fel jag hade, det första jag ser är feta stora bokstäver som bildar ordet Attendo. Jag trodde att det hela var ett dåligt skämt. Vem ville vara så elak? Men det var inget skämt. I kuvertet låg en kallelse till en rekryteringsträff med Attendo den 14 Juni. Ögonen tårades i samma stund som jag läste rubriken. Sedan gick de inte att hejda... Har gråtit sedan dess.

Jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Jag blev så arg för att det som jag kämpat så hårt för att komma ifrån ändå lyckas ta sig in i mitt liv igen. Jag lovade mig själv, den dagen jag började studera, att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot i det förtaget igen och jag har tänkt hålla det löftet. Jag kan bara inte stå för företagets värderingar, dess personalpolitik och sättet de tar hand om de gamla på.

Det står i brevet att det är obligatoriskt att gå dit och att man blir avanmäld om man inte gör det. Hot, med andra ord. Jag gjorde klart för min första handledare på mitt första möte att jag inte tänkt arbeta för Attendo igen, jag förklarade precis som det var. Att jag höll på att gå in i väggen och mådde väldigt dåligt, att jag gjorde allt för att komma bort från min dåvarande arbetsplats och därför valde att studera för att komma in på en helt annan bana. Tydligen är detta något som de valt att inte anteckna i min "journal" eller vad det nu heter...

Jag mailade precis den här mannen som postat brevet till mig och förklarade att jag inte kommer att gå på det här mötet. Om jag är tvungen att gå för att inte bli avanmäld så kommer jag att gå dit men vara klar och tydlig med att jag absolut inte vill arbeta för dem utan enbart är där därför att jag är tvungen. Jag blev ledsen för att det kunde ha varit vilket annat jobb som helst, trädgårdsnisse, bollkalle eller bagare eller nåt men inte ett arbete inom Attendo. Det stör mig så oerhört mycket att jag förmodligen skulle ha ganska stor chans att få arbetet om jag hade velat haft det men det går bara inte. Det strider emot allt som jag är som person och alla mina värderingar. Jag kan bara inte återgå till det där arbetssättet. Jag vet att jag måste ha ett arbete och jag vill inget hellre men jag kan inte må dåligt på min arbetsplats, det går inte. Det är inte själva arbetsplatsen i sig egentligen utan företaget som anställer mig. Jag kan inte. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag har en chans, ganska stor, till att få ett jobb men inom heeeelt fel område och plats. Det finns säkert människor i min närhet som tycker att jag borde ta jobbet ändå, men de har förmodligen inte arbetat där jag har arbetat och de har förmodligen heller inte gått in i väggen pga sin arbetssituation. Jag vet inte hur jag ska förklara för dem som tycker att jag är en mespropp och inte tar chansen när den erbjuds. Jag vet ingenting. Jag orkar inte mer. Har varit så oerhört ledsen idag. Jag trodde aldrig i livet att jag skulle reagera så här men jag trodde å andra sidan inte heller att jag någonsin skulle behöva konfronteras med det här gamla monstret igen. Jag trodde att jag hade gjort avståndet tillräckligt långt...

Jag har så ont i huvudet nu och jag har gråtit mot min finaste Korbulles axel. Vad gjorde jag utan honom? Jag är helt förstörd, hur mycket ska man orka med? Varför kan inte jag få hamna på ett sådant där bekvämt bananskal någon gång? Varför ska man kämpa så för att ta sig bort från något när man i slutändan tvingas dit i alla fall? Och varför ska man utbilda sig när det verkar helt onödigt? Varför, varför, varför?

Jag vet inte vad jag gör om Arbetsförmedlingen tvingar dit mig, ska jag sitta där och lyssna på deras skitsnack och le? Ska jag bli intervjuad och dumförklarad när jag säger att jag absolut inte vill jobba för dem? Ska jag sitta där och ljuga och ha ont i magen? Ska jag gå därifrån gråtandes?

Det känns en aning tungt nu. Jag brukar hålla modet och humöret uppe men idag har jag tappat allt. Lagt mig ner och bara hulkat ur mig all gråt och allt som känns jobbigt nu. Man tror att man klarar allt men ibland måste man släppa taget... Det kanske behövdes. Man måste rensa systemet ibland.

Försöker tänka på morgondagen då jag får finbesök från ursprungshemmet, jag längtar så efter dem! Fina, underbara människor!

Jag har länge gått och kikat på färgglada muggar nere i matbutiken men inte köpt några för att jag tyckt det varit onödigt. Men så igår så tyckte jag helt plötsligt inte det längre, jag tyckte istället att jag var värd dem. Nejnej, det var absolut inga dyrgripar, två för 15 kronor. Som hittat!! De var i en sådan perfekt storlek och i så fina färger och tänkte att det skulle passa bra nu till sommaren.

För några veckor sedan, när jag spanade in dem första gången så fanns de i betydligt fler färger, nu fanns mest bruna och beiga kvar men jag lyckades knipa åt mig två ljusblå, två gula och två vita.  Jag är väldigt nöjd och det smakade kalasbra att dricka kaffe ur dem. Tänker mig även att det här nya isteet jag köpte igår (japp, jag var värd det också) kommer passa utmärkt däri...

Iste brukar ju annars finnas i pulverform, med massor av socker i. Men det här teet är alltså i tepåse, bara att doppa ner i en mugg med kallt vatten och sedan fylla på med is. Hur smart? Har dock inte testat ännu. Men återkommer när jag gjort det, teet fanns i tre olika smaker tror jag. Ska bli spännande!

För övrigt så går jag runt och drömmer om sandstränder och vatten man kan bada i. Är liksom lite less på att gå runt här hemma i lägenheten. Det vore alldeles underbart med en liten semester! Om man ändå hade råd... (Kanske inte skulle ha köpt de där muggarna utan lagt pegarna i en sparkassa istället??)

Det vore bara så skönt att få fokusera, se och höra något annat en stund. Kom på mig själv här om dagen när vi var på släktkalas på Korvbullens sida att jag bara gick runt och hade ångest för att folk när som helst skulle kunna ställa frågan "Och hur går det för dig då Madde, har du fått något jobb ännu?". Speciellt jobbigt blev det när det började pratas om E som precis fått nytt arbete. Å herregud, tänkte jag, nu kommer snart den jobbiga frågan... Men den gjorde aldrig det. Det är så sjukt jobbigt att hela tiden behöva förklara sig och höra andras åsikter om människor som är arbetslösa och sedan behöva lyssna på olika eventuella jobb som de tycker att jag borde söka. Jobb som jag inte alls vill jobba med och inte heller är utbildad till. Jobb som bara skulle vara ett jobb och inget mer... Det är så jobbigt, man får ju frågan allt som oftast och nu börjar den orsaka ångest i mig. Jag är inte arbetslös frivilligt, vill jag bara skrika ut till hela världen! Jag vill inte vara arbetslös! Men nu är jag det och det hjälper inte att tjata om det varje gång man träffas... Jag lovar, alla lär märka när jag får ett jobb. Det är så här det måste kännas när man är sådär jättegravid och folk ringer och undrar om man inte fött barn än...

Vafaan liksom. Nä det här är så himla jobbigt. Jag vet liksom varken ut eller in längre, ska jag söka andra jobb, plugga till något annat, plugga vidare? Tiden går och jag vill bli förälder. Jag känner mig enormt stressad inombords trots att jag inte borde. Jag vet. Men nu är det så...

Det blir inte bättre av att kusiner, sysslingar, nära vänner och bekanta skaffar/har skaffat/ska få barn i år... Åååååh!

Nu skulle ju inte det här inlägget handla om barn och föräldraskap men det är sådana här tankar som ockuperar min hjärna när jag går hemma och slår ihjäl tid... Tid är nämligen allt vi har och nu går den bara åt till ingenting. Skulle lika gärna kunna vara mammaledig och gosa bebis. Då hade jag i alla fall något att göra och någon att ta hand om medan Korvis var på jobbet och när han spelar spel på datorn (Just nu är det det där nya Diablo3 eller vad det heter...).

Nä, en semester, det vore skönt det! Kanske ska gå ut och leta tomburkar...

För någon vecka sedan hämtade jag min ring. En underbar liten pjäs som jag skattar väldans högt. Den betyder mycket för mig och jag är väldigt tacksam över att jag fått den av någon som betyder mest av allt för mig.

I den här fina asken låg den, alldeles glittrande och fin. Det tog sin tid men nu är den min.   

Jag är livrädd att jag någon gång ska tappa den eller ha sönder den. Är ju expert på sådant. Jag vill ha kvar den för alltid. Min första ring. Tänk, inte trodde jag väl i min ungdoms dagar att jag skulle sitta i Enköping med någon jag håller kär och ha en diamantring på fingret...

Jag har alltid haft komplex för mina händer, tycker de är så och tjocka, klumpiga och fingrarna ser ut som små korvar. Men nu blev handen helt plötsligt en aning finare...

Tack min finaste Korvbulle!

Ibland är allt perfekt, vädret, sällskapet, fågelkvittret och kaffet. Ibland kan man inte låta bli att le, skratta, gråta och älska. Ibland låter man bli, ibland vill man inget hellre och ibland är man bara fri. Ibland hittar man ord för tillstånd och ibland gör man det inte. Ibland kliar ögonen och huvudet, håret och ansiktet. Ibland skiter man i allt pollen och är glad ändå...

Ibland är man röd i skinnet efteråt, ibland rinner tårarna bredvid glasögonen av olika orsaker och ibland vill man bara vara utomhus ändå. Ibland håller man händer tills det bildas svett, ibland tittar man bara in i någon annans ögon. Ibland ser man sig själv där, ibland inte.

Ibland ser man blåa och gröna fält, färger och vindar. Ibland är allt svart på vitt och evighetslångt. Ibland är det bara som det är och inget att göra något åt. Ibland hittar man sig, ibland tappar man bort sig och ångrar allt. Ibland vill man bli räddad och rädd. Ibland är dagen vackrare än natten.

Ibland har man fina dagar som man vill dela med sig av, ibland inte.

Det är den första Maj idag, det har väl inte gått någon förbi. Människor tågar runt i långa led och protesterar med sina viljor. Delar med sig av tankar och förbättringar, önskar.

Jag sitter här, lyssnar och lär mig utantill. Längtar efter mina vänner och försöker fylla all den tomma tiden. Så mycket tid... Längtar efter en vänskaplig promenad i solljuset, en glass på torget och lek. Längtar efter den gamla stadens promenad kring ån. Längtar efter bekanta saker, trottoarer jag känner väl och gått på så många gånger. Längtar efter träden, kronorna och att ligga i gräset. Höra alla skratten. Längtar efter att slippa känna oro, längtar efter framtiden som jag ännu inte lärt känna. Hoppas att den kommer...

Längtar fast ändå inte.

Har det ju så bra där jag är, här på min pinne där jag sitter och lär mig utantill. Det räcker med att tänka mig dit ibland, till platserna och människorna. Allt som är en del av mig. Vi delar ju trots allt samma himmel, samma trädkronor, samma trottoarer och samma sol. Skratten och oron är likadan oavsett stad och hus. Oavsett. Tuggar i mig tankarna, vill att de ska ligga som trygga madrasser kring hjärtat. Ta emot stötarna.

Det har ju bara börjat... 

Idag är det valborg och det kliar i hela ansiktet. Pollensäsongen har satt igång på allvar. Helst vill jag bara gömma mig under täcket...

Kent har på något sätt blivit ännu viktigare för mig sedan jag flyttade ifrån Eskilstuna. Jag lyssnar inte på de gamla låtarna så ofta men just den här nya skivan kändes enormt viktig. Just precis nu. Kanske är det för att jag till den här skivan kommer att samla andra minnen från en annan stad? Kanske för att den påminner om min gamla hemstad och lugnar ner mina söndergnagda nerver? Kanske beror det på att hemma kan vara lite var som helst bara man har de rätta takterna i blodet?

Jag vet faktiskt inte exakt men det känns som att komma hem när man hör de välbekanta tonerna och Jockes säregna, lagom gnälliga röst. Det är som att minnas en gammal bortglömd vaggsång som ens föräldrar sjungit på när man var liten, varje gång. Varje skiva. Varje låt.

Jag vill så gärna skriva om alla låtarna men jag måste andas in dem först, lära mig orden och tonerna. Stänga in mig i mörkret och lyssna sönder öronen, det har de ändå längtat efter... Det finns så mycket vackert, det har jag redan hört och läst. Jo, det ska smaka förbannat gott med den här skivan.

"Kan man bygga nåt som bär oss med så lite ljus

nu när kärleken blev trött och blind

Kan man få alla de här bitarna på plats till slut

när det enda som är säkert är att

Jag ser dig

Jag ser dig

Jag kan se dig" 

Det är så konstigt hur saker och ting ter sig ibland. Den här helgen har jag försökt att låta bli att tänka på vikt och kalorier. Jag har haft roligt, skrattat mycket och ätit i princip det jag velat fast i måttliga mängder (Potatis, sås, tårta, choklad, vitt bröd, rom och cola...). I morse kände jag mig en aning uppblåst och tung i kroppen och jag tänkte att den här helgen har nog satt sina spår...

Men så ställde jag mig på vågen efter att jag varit ute på en joggingrunda och herrejistanes, jag var tvungen att kliva av vågen och ställa mig på den igen. Den visade nämligen den lägsta siffran hittills. Jag har snart gått ner 5 kg sedan jag vägde mig första gången i februari.

Nä du, nu är jag värd en god lunch och en kopp kaffe.