Det känns bättre idag. Jag vill le. J är ledig resten av veckan och solen skiner. Jag kommer att ta mig igenom det här.

Jag har haft några helt gråtfria dagar även om jag känner mig låg och ledsen inombords. Orkar inte gråta mer och vad hjälper det? Kan gråta en miljard tårar men det förändrar ingenting. Du kommer inte tillbaka. Jag måste tänka på allt som jag fortfarande har. Allt som jag nu är lite extra tacksam för. Tiden till exempel, vi har all tid i världen J och jag.

Så idag väljer jag att le och skulle det råka komma någon tår så bestämmer jag att den trillar ner för kinden för att allt är så vackert. För att jag har min J och för att lyckliga ungdomar tar studenten idag. För att världen är grön och glassen svalkar. För att jag har det bra.

Idag jobbade jag sista dagen på schemat, personen som jag arbetat för kommer tillbaka en månad och sedan går jag på igen fram till vecka 30 när jag har semester. Jag har bara några dagars jobb inbokat nu i juni och det känns faktiskt skönt.

Det blir en lugn och skön sommar för min del. Det jänns som att jag behöver det efter allt som varit. Visserligen kommer mitt konto vara näst intill tomt men det skiter jag i. Tid med familj och vänner betyder mer för mig just nu.

Jag ser fram emot den här sommaren. Sol, bad, kärlek, nystart. Nu ska jag andas ut och så börjar vi om från början...

Det är inte så värst upplyftande att kika in här på bloggen längre va? Jag förstår det men det här är något som jag känner att jag vill skriva om. Och inte bara därför, jag måste bearbeta allt och det gör jag bäst genom att skriva. Det har jag alltid gjort och ni som följt mig länge vet redan det.

Det är lite som det här med cellförändringarna. Det var fruktansvärt att gå igenom. Det här är också fruktansvärt men på ett helt annat sätt och dubbelt så mycket. Men jag skriver gärna om det för alltid kanske det ger något till någon annan. Kanske att mina upplevelser kan stärka någon, rädda någon eller hjälpa någon. Jag vet inte men det känns viktigt att allt sånt här jobbigt inte göms undan. Det är så otroligt många som drabbas, både av cellförändringar och missfall. Ändå är det så sällan man hör någon prata om det.

Jag har märkt att ju mer jag pratar om mina egna jobbiga erfarenheter desto fler vågar komma ut ur sina skal och berätta om sina. Det i sin tur skapar nya band och ökar förståelsen mellan människor. Mellan mig och dig. Mellan det vi gått eller går igenom just nu.

Jag har en helt annan uppfattning om det här med graviditet nu. Det kanske beror på den jag är och/eller mina upplevelser. Jag vet faktiskt inte men nu känns det helt absurdt att hålla nästa graviditet hemlig. Varför i allsin dar gör vi det? Jag vet ju nu att illa, det kan det gå precis när som helst. Till exempel i vecka 13 när man precis talat om den glada nyheten för släkt och vänner. Då har man dessutom lidit i det tysta i tre månader. Illamående, smärtor, otrolig trötthet, ömma bröst, ingen aptit osv. Detta samtidigt som man försökt vara "som vanligt" inför alla, på jobbet, bland vänner... Vet ni vilken enorm ansträngning det är? Vet ni hur mycket energi det kräver och hur jävla svårt det är? Människor undrar vad det är för fel på en och man kan (får?) inget säga. Jag fick till exempel frågan om jag inte hade en depression eftersom jag var så otroligt trött. Vad skulle jag svara på det när jag bara var i vecka 8-9? Jag skyllde på begynnande pollenallergi...

Nej jag kan inte för mitt liv förstå varför vi kvinnor ska lida av alla gravidkrämpor och all oro i det tysta. Vad spelar det för roll om man berättar samma dag som man plussar? Då är alla förstående och händer det något så är alla med på noterna om man är hemma ett par dagar från jobbet eller inte vill lyfta tungt osv.

När jag blir gravid igen så kan jag sätta tusen spänn på att jag kommer att vara helt öppen med det. Jag kommer troligtvis att vara fruktansvärt nervös, livrädd och kanske till och med ledsen då. Varför ska jag vara ensam i det? Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att kunna glädjas den dagen jag kissar ett plus på stickan igen. Jag kommer kräva bevis och tidigt ultraljud men det betyder ju egentligen ingenting. Det kan ändå gå hur som helst, i nio månaders tid. Jag behöver stöd under den tiden och det kan jag inte få om jag är tyst.

I dag känns det som om det är förbjudet att berätta något innan vecka tolv, då den så kallade "osäkra" perioden passerat. Varför har det blivit så? Är det bara jag som funderar på det här? Hur gjorde ni och varför? Kände/ känner ni någon press på att vänta med nyheten?

Det känns så dumt och ologiskt alltihopa.

Jag önskar att jag kunde tänka på något annat men det här är med mig hela tiden. Hela upplevelsen från starten med kissandet på stickorna, glädjen, förväntan, alla bilderna som poppade upp i huvudet, till slutet i gynstolen med doktorn som talar om det jag redan ser själv på skärmen.

Ingenting.

Känner mig fortfarande lurad. Dum. Hur kunde jag tro att det fanns något där. Varför lyssnade jag inte starkare på mitt tvivel?

Minns en dag när jag var ledig och låg kvar i sängen på morgonen. J hade åkt till jobbet och jag tog mod till mig, lade händerna mot den plats där du skulle ha funnits och frågade högt -Är du där inne? Jag fick naturligtvis inget svar men jag tyckte om den där lilla kontakten som jag precis haft med dig. Eller ja, den jag trodde att jag haft. Tänkte att det skulle bli mysigt att ha dig med mig vart jag än var.

Nu blev det ju inte så. Och jag känner mig bortgjord. Som om du vore den skickligaste målskytten och fintat bort mig totalt. Jag får aldrig veta hur du skulle ha sett ut, vem du blev mest lik eller om det där namnet faktiskt hade passat dig.

Idag har jag inte gråtit. Det är nog första gången på två veckor som ögonen lyckats hålla tårarna bakom ögonlocken och inte låtit dem rulla ner för kinderna. Det kan hända att jag blir lite tårögd ibland, oftast när jag tittar på min man... Tänk att man kan känna så starkt för någon. Jag skulle inte kunna leva utan honom. Inte en enda dag.

Kanske är det så att kärleken övervinner allt? Det jag vet är i alla fall att den tycks växa ju fler saker man går igenom tillsammans. Att något som smärtar så otroligt verkar som ett klister och för oss närmare varandra. Att alla de tårar jag fällt mot din trygga kropp blir en gåva. Något som du fått ta emot och försökt fixa med varma händer och tröstande ord. Vi ger och vi tar av varandra, precis så som det ska vara...

Det är underligt hur den fungerar, kärleken.

Hur mycket kan man gråta? Kommer det någonsin att ta slut?

Har gått tillbaka till jobbet nu, det är ingen höjdare. Så fort någon nämner det hela, beklagar eller ger mig en kram så börjar tårarna okontrollerat att rinna. Kanske måste det få vara så men det är så jobbigt att "börja om" hela tiden. Jobbigt att prata om det och jobbigt när man ska träffa nya som inte fått beklaga ännu. Men det är väl klart att folk ska få beklaga, det är ju deras rättighet? Eller? Det är ju ett sätt för mig också att förstå att andra förstått hur det ligger till. Det blir ett bekräftande på att andra vet orsaken till varför jag gråter och/eller eventuellt bara bryter ihop någon dag framöver. Det jänns tryggt men ändå är det så jobbigt.

Jag brukar inte gråta. Jag brukar absolut inte vara ledsen inför andra. Det känns så himla ovant att gråta inför människor som egentligen inte känner mig så väl, mina arbetskamrater till exempel. Det är så underligt att man kan känna sig så här ledsen och inte kunna hejda de där brännande tårarna när de bubblar fram ur sina tårkanaler. Det måste få komma ut. Jag måste visa mig sårbar för det går helt enkelt inte att hindra. Det bara kommer. När som helst.

Det kan triggas igång av olika saker också, saker som gör ont eller påminner om ditten eller datten. Alldeles nyss bröt jag ihop, det var en blandning av en okänslig kommentar från någon, räkningarna från sjukhusvistelsen som låg på hallmattan och ett sista samtal med min fina barnmorska som jag nu tyvär inte kommer ha någon mer kontakt med. För tillfället i alla fall. Det gör så ont allting. Jag är så himla ledsen, fortfarande. På söndag har det gått två veckor. Två veckor av ledsamhet och tårar.

Tänker fortfarande på dig, hela tiden. Kan inte sova om kvällarna hur trött jag än är. Hur kunde det bli så här tokigt?

I morgon är jag tillbaka på jobbet. Min kropp kommer att vara där men tankarna, de kommer nog vara någon annan stans. Med dig. Vi ska flyga över gröna ängar och jag ska höra ditt gurglande skratt som bubblar ut ur ditt lilla bröst. Du ska klämma om min tumme med din lilla, lilla hand och jag ska smeka ditt lilla veck i nacken, det där som du ärvt efter din pappa...

Det känns jobbigt att gå tillbaka, måste börja om med allt. Måste höra alla som beklagar och säger att det nog kommer att gå bättre nästa gång. Måste försöka att inte gråta. Ska vara stark nu och fokusera på framtiden precis som jag sagt till så många redan. Men det är svårt. Du fanns ju inne i mig fast ändå inte. Det var ju du som skulle bli vår framtid, inte den här tomheten...

Jag skrattade högt idag. Var glad. Det är skönt men känns ändå så konstigt. Får jag vara glad? Varför och hur är det ens möjligt? Är inte människan otrolig egentligen? Hur vi går vidare, snörar på oss andra skor och bara plöjer vår väg framåt. Drivs av någon märklig kraft.

Drivs av drömmar...

Det är söndag idag. Igen. En hel vecka har gått sedan vi var på sjukhuset. Bara en liten prick på ovansidan av min hand skvallrar om vad som hänt. Pricken där det satt en nål, där de tog blod och där de stoppade in det där medlet som sövde mig. Medlet som lät mig slippa ifrån en stund.

I övrigt så syns det ingenting på mig. Fast inuti är jag fortfarande trasig och tårarna bränner. Varje dag. Jag blir arg och avundsjuk på andra. Går in på Blondinbellas blogg, lyckliga jävla Blondinbella. Hon som har allt och nu även ska bli mamma. Hon är bara några veckor före mig och innan allt det här hände tyckte jag det var skoj att läsa hennes blogg. Det gör jag inte längre. Nu är min bebis borta men hennes frodas där i den växande magen. Det är så fruktansvärt orättvist! Gick in på en annan blogg jag brukar läsa och vad möts man av där om inte en ultraljudsbild av ett alldeles litet perfekt foster. Hon ska också ha barn och jag fick tårar i ögonen när jag såg bilden. Det där skulle ha varit vi! Det är så fruktansvärt orättvist!

Överallt står det om bebisar, graviditeter, mammalycka och barnvagnar. Överallt finns berättelser om andra som fått missfall. Jag kan knappt andas. Vet inte vart jag ska titta, vilken tidning jag kan köpa som INTE innehåller något som har något med barn att göra. Överallt ser jag mammor med barnvagnar och sockersöta bebisar. Överallt hör jag spädbarnsgråt och just idag, på mors dag, är hela Facebookflödet fyllt av mammagratulationer. Och det är så fruktansvärt orättvist!

Vart ska jag ta vägen?

Försöker hålla hjärnan sysselsatt. Läser böcker (utan att förstå sammanhanget), löser korsord, lyssnar på musik, tittar på tv, pussar på min fina J, Kramas, gråter... Ja ni ser ju själva, allt slutar i ledsamhet. Morgonen och kvällen är fortfarande värst. Önskar att allt försvann bara. Lämnade mig ifred.

Nu har jag bara två dagar kvar här hemma, sedan måste jag tillbaka till jobbet. Då börjar det om. Måste förklara varför jag varit hemma, varför jag kanske inte kommer att vara lika glad hela tiden som jag brukar. Det är skönt att folk vet om tycker jag, även om det är jobbigt att hela tiden behöva förklara, hur man mår och vad som hände. Det kanske hjälper att gå till jobbet, prata om annat, göra något annat.

Men tills dess fortsätter det att vara söndag. En dyster, grå och hopplös söndag fylld av kärlek mellan mig och min älskade J. Vi tar oss igenom det här, sakta men säkert.

Precis i början, när jag fick veta att du fanns, hade jag så otroligt många tankar och funderingar. Glädjen och känslorna trängdes i bröstet men jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av allting. Jag ville inte berätta om dig i bloggen än eftersom det var så tidigt. Men samtidigt kände jag att jag ville skriva.

Jag ville skriva ner allting så att jag skulle kunna berätta för dig när du blev äldre. Ville att allt skulle vara glasklart och att du själv, när du blev stor kunde läsa om hur glada pappa och jag blev den där dagen vi fick veta att du skulle komma till oss. Ville att du skulle kunna följa med oss i väntan på vårt första efterlängtade barn, du, och känna all den kärlek och glädje som det innebär att starta en familj.

Jag var livrädd för att glömma bort något viktigt. I alla fall i början. Så jag ville också skriva för att inte tappa bort någonting på vägen.

Därför köpte jag den här boken till dig, till oss. Jag valde länge och väl. Ville inte ha någon enfärgad mörk bok utan något som såg glatt ut och inte var varken tjejigt eller killigt. Vi ville ju inte veta vilken sort du skulle bli utan låta det bli en överraskning. Den här boken kändes perfekt, med hård pärm så att den skulle hålla att bläddras mycket i.

Jag köpte den och när jag kom hem lade jag den på skrivbordet. Jag tänkte att imorgon, då ska jag sätta mig och skriva om den lyckligaste dagen i mitt liv innan jag glömmer bort alla detaljer...

Nu blev det inte så. Du är en dröm nu, en fin liten önskan som lämnat oss och kvar ligger den där boken. Jag förmådde aldrig skriva ner ett endaste ord i den. Där finns inga minnen, ingen glädje och ingen kärlek. Bara tomma blad. Nu vet jag varför det aldrig blev av att jag satte mig där och skrev. Allt är så klart och tydligt nu. Men så oerhört ledsamt. Och jag saknar dig, jag saknar att tänka på dig och hur du ligger tryggt där inne i min mage. Jag saknar tankarna på framtiden som nu inte blir av. Jag saknar att längta efter dig och den växande magen. Jag saknar att alla andra är så glada för vår skull...

Jag är så trött, orkar inte tänka, än mindre göra något. Jag undrar vart du är nu, vart du tog vägen, när och varför? Jag gjorde ju mitt bästa, varför orkade inte du? Varför lämnade du oss?

Jag vet inte vad jag ska göra med din bok längre. Den bara ligger där och påminner om dig. Kanske kommer den till nytta igen den dagen då vi vet att du ska få en bror eller syster? Kanske kommer jag aldrig att skriva något i den? Kanske ska jag bara ge bort den så att jag slipper se den? Den tillhör ju dig.

Tillhörde.