För ungefär fem år sedan bröt jag upp med mitt gamla liv. Jag var trött, ledsen och arg. Man kan säga att jag var nära den där omtalade väggen. Jag hade jobbat och slitit i flera år på demensboendet. Jobbat obekväma arbetstider, 13-timmarspass, delade turer, julaftnar, helger, dagar då jag inte orkade och allt detta för en lön som knappast kan kallas skälig. Min tjänstgöringsgrad var på 71% och eftersom jag var fast anställd kunde jag inte jobba extra om jag inte blev beordrad. Pengarna räckte till hyra, mat, kläder och något krogbesök då och då. Jag var ung, eller yngre, kanske jag ska säga. Jag hade drömmar och mål precis som alla andra. Jag jobbade hårt för att ha råd med mitt körkort och min lägenhet som jag var så stolt över. Jag visste också att jag varje dag gjorde något fint för någon annan på min arbetsplats. För utan mig och mina kollegor skulle det aldrig ha funnits något demensboende. Det kändes betydelsefullt. Både att jag kunde försörja mig själv och samtidigt hjälpa någon annan.

Men åren gick och inget blev direkt bättre. Sämre arbetstider, färre kollegor, fler dementa, ingen högre lön. Jag beslutade mig för att det fick räcka, jag ville inte gå hem med dåligt samvete för att jag inte hunnit det jag skulle på jobbet, jag ville inte känna att pengarna inte räckte till trots att jag jobbade hårt och jag ville absolut inte gå in i väggen. Jag kom in på högskolan som tur var. Det var den lyckligaste dagen, nu äntligen skulle det bli något av mig. Jag skulle inte "bara" vara ett vårdbiträde. Jag fick tjänstledigt och jag lovade mig själv att aldrig jobba inom vården igen. Jag skulle bli något annat, utbilda mig, få ett högre avlönat jobb och den där personliga utvecklingen som jag helt saknade.

Tre år passerade och jag var äntligen färdigutbildad. Jag kände att jag var på väg någonstans. Efter examen var allt kristallklart, jag skulle arbeta som informatör någonstans eller med text i allmänhet någon annan stans. Det skulle ju lösa sig enkelt nu när jag hade min utbildning. Det var min dröm och är fortfarande. Men verkligheten mötte mig där någonstans på vägen och berättade att det inte alls var så lätt som jag trott. Jag sökte jobb på jobb på jobb på jobb. I alla närliggande städer sökte jag och lyckades komma på en enda intervju. En! Jag fick inte jobbet. Jag sökte fler jobb. Ännu fler jobb. Samtidigt var jag tvungen att gå till Arbetsförmedlingen på värdelösa, intet givande möten. Jag var tvungen att skicka in rapporter och söka jobb som de på AF ansåg att jag skulle söka trots att jag inte var kvalificerad. Allt detta för att kunna stämpla och få ut drygt 8000 i månaden (eftersom jag inte fick jobba heltid innan var A-kasseersättningen väldigt låg).

Efter ett drygt år var jag så otroligt less på att vara arbetssökande arbetslös utan ett öre på banken att jag till slut sökte ett jobb som AF tvingade mig att söka trots att jag tydligt påtalat för en av mina handläggare att jag absolut inte ville jobba inom vården. Det var ett jobb som personlig assistent. Det dröjde inte ens 24 timmar innan jag fick jobbet. Jag hade bra referenser, jobbat länge och var en reko människa. Jag var både ledsen och glad inombords. Glad för en chans att kunna tjäna pengar men ledsen för att jag var tillbaka på ruta ett. Tillbaka i vården. Tillbaka till dålig lön, dåliga arbetstider, 13-timmarspass och slit. Egentligen ville jag nog bara gråta men jag tog mig i kragen, log och gjorde det som förväntades av mig. Jag förväntades ju vara nöjd och glad över att äntligen fått ett jobb.

Nu har det gått ungefär ett och ett halvt år och jag börjar känna mig rastlös, ledsen och uttråkad. Igen. Det är inte roligt att gå till jobbet. Det har inget med personerna jag jobbar med och för att göra. Det handlar om min personliga utveckling. Jag står still, precis som jag stod still förut. Jag hatar det. Jag vet inte längre vad jag ska göra för att komma någon annan stans. Jag vill jobba med något annat som inte är vårdrelaterat. Jag vill växa som person och jag vill få använda allt jag lärt mig på högskolan och jag vill göra något med all den kreativitet som jag vet finns inom mig. Jag vill dela med mig av mina kunskaper och upptäcka nya saker. Jag vill leda och följa, jag vill se något okänt, jag vill ge och ta och jag vill ha nya utmaningar. Jag vill också ha bättre arbetstider och en högre lön. Något som jag vet att jag förtjänar.

Men nu är det ju så att jag är en lagomperson. Jag har inga allvarliga fel eller diagnoser som gör att jag behöver hjälp med att slussas in i samhället och arbetslivet, jag är ingen invandrare och jag är inte sjukskriven. Jag har medelmåttliga betyg, inget intyg från högskolan (Missade två uppgifter som jag inte slutförde.) och jag har ingen erfarenhet inom något annat yrke än vården. Jag är heller inte jätterik (inte ens rik faktiskt) eller jättekunnig inom ett speciellt område. Jag har inga rika föräldrar eller en massa olika utbildningar och referenser som kan hjälpa mig på traven. Jag är lagom. En sån där som är mitt emellan bra och dåligt.

Vad händer med drömmar och mål när man gång på gång stoppas av regler, andra människors bestämmande och åsikter, lagar och regler? Vad händer med mig när jag försöker och försöker utan att komma någon stans? Vad händer när herr statsministern (eller vem det nu berör) inte ser vart felet ligger?

Vi kan nämligen inte ha en massa utbildade personer i vårt land som aldrig får något jobb efter studierna. Det går faktiskt inte för sig! Hur många är vi inte som sitter i den här båten och när börjar den egentligen att sjunka? Hur lång tid har vi på oss? Jag anser att det är där felet ligger, i tiden efter studierna. Det är liksom ingen som pratar om den. Det pratas bara om att alla ska ha en utbildning, en flott och fin en. Alla som vill ska få och ha rätt att plugga. Plugga är bra. Plugga betyder framtid. Nej det gör det inte! Plugg innebär att du har sysselsättning i så många år som utbildningen pågår och plugg innebär efter studietiden oftast arbetslöshet och sedan att du är satt i skuld med CSN-lånet tills nån gång innan pensionen. Kan någon förklara det här för mig för jag förstår inte hur man har tänkt?

Jag är nu 30 år. Jag har gått i skolan 15 av dem. Jag har jobbat nästan tolv av dem (Plus de åren jag sommarjobbade som ungdom). Jag har varit ofrivilligt arbetslös ett av dem. Jag har en utbildning. Jag har tio års arbetslivserfarenhet (inom vården) och jag är en bra person att anställa. Jag är alltid i tid, jag sköter mina arbetsuppgifter och jag är aldrig sjuk. Jag vill lära mig nya saker och jag är aldrig omöjlig. Vad är det som saknas här för att jag ska kunna bli anställd någon annan stans än i vården? Jag är inte ens utbildad undersköterska men ändå så attraktiv på just den arbetsmarknaden. Konstigt!

Det måste ske en förändring snart. Vi kan inte ha det så här. Jag orkar inte ha det så här. Vi måste kunna få jobb efter studietiden och vi måste kunna få byta jobb när vi inte längre känner att vi kan tillföra något på arbetsplatsen eller tvärt om, när vi känner att arbetsplatsen inte kan tillföra något. Jag tror att vi inte skulle behöva den där väggen och påföljande sjukskrivningar så ofta då, om vi faktiskt hade en möjlighet att göra något annat då och då. Det borde väl, om något, vara en mänsklig rättighet?

Jag försöker i alla fall, pluggar och jobbar för att ta mig vidare, uppåt, bortåt. Men när de allt hårdare kraven ökar ständigt, när jobben minskar, när arbetsgivarna kan vraka och välja bland de med högst utbildning, mest erfarenhet och sätter upp helt sjuka kriterier som man måste ha för att ens få söka jobbet. När till och med arbetsförmedlingen säger att det ser mörkt ut, vad gör jag då? Hur jag än vrider och vänder mig så räcker jag inte till, jag är för dålig enligt de allt mer kräsna arbetsgivarna, reglerna och samhället. Jag har inte det som krävs nedskrivet på papper. Men tänk om jag skulle få prova på något nån gång? Tänk om någon var lika modig som demensboendet som jag började jobba på för många år sedan helt utan både erfarenhet och utbildning? Tänk om någon ville ta sig an mig och inse att jag kan, att jag vill och klarar av det och kanske blir minst lika duktig som jag är nu inom vården. För jag är duktig, jag vet det och jag får höra det ibland. De vill inte gärna bli av med mig nämligen, min arbetsplats. Jag har aldrig någonsin fått ett endaste klagomål eller tillsägelse. Bara positiviteter. Men det räcker inte när man inte känner att själen är inblandad. När glädjen saknas. När man hellre vill göra något annat. Vad som helst..

Arbetet jag utför är meningsfullt på så vis att jag gör något för någon annan. Men jag gör det inte för mig. Jag måste få göra något för min skull. Jag måste få chansen att tjäna mer pengar, få bättre arbetstider och jag måste få chansen för att det är min rättighet. Det finns ingen som kan säga att jag inte har rätt till att få byta arbete. För det har jag. Jag vet bara inte hur jag ska göra längre... Hur ska jag bära mig åt?

Jag är som sagt 30 år, jobbar som timvikarie men går på en rad på 80% för att jag har störst möjlighet att tjäna pengar då. Jag får jobba extra. Jag har 118 kronor i timmen plus 12% semesterersättning. Om jag väljer att bli fast månadsanställd betyder det endast 118 kronor i timmen med semesterdagar istället utan möjlighet att kunna jobba extra. Det blir man inte speciellt rik av. Dessutom kan jag bli av med jobbet när som helst. Vilket alternativ är bäst egentligen?

Jag hade hoppats på så mycket mer när jag började plugga. Nu sitter jag i stället i den här båten med alla andra som inte fått jobb efter studietiden. Ja, jag är sur och irriterad för jag har försökt. Jag har gjort mitt absolut bästa för att förbättra min situation. Utan framgång. Jag är tillbaka på ruta ett och jag har ingen kartläsare vid min sida som kan tala om för mig vilken väg jag bör gå här näst...

Känner mig rastlös. Samtidigt trött. De där tvångstankarna om att jag måste ut och motionera snurrar runt i huvudet. Måste jogga, bli stark. Men så den där astman jag burit runt på någon vecka nu. Borde skita i astman, måste vara duktig. Vankar runt i lägenheten. Söndag i enköping och mannen jobbar. Det betyder att jag är ensam. Ensam och uttråkad. Tänker på dem där borta i ursprungshemmet. Att det är sånt sköseri med tid det här att vara ensam...

Går in i badrummet, kissar, ser mig i spegeln och borstar tänderna. Kliar lite på de där jävla hudutslagen som fortfarande inte läkt trots dyra salvor. Blir irriterad. Borde kränga på mig träningskläderna och prova jogga i alla fall, tänker jag. Går istället in i sovrummet. Lägger mig på sängen, på sidan. Där får jag syn på änglarna och ögonen svämmar över. Det är inte alls meningen. Det är säkert PMS:en. Japp, då kommer mensen även den här månaden. Fan.

Änglarna består av farmor och en present som jag fick av en släkting när du försvann. De tittar på mig båda två. Det är meningen, det är därför de står där. Blev bara så arg helt plötsligt, över att livet är så jävla orättvist ibland. Över att jag känner mig maktlös och inte kan göra ett skit åt så många saker. Över det faktum att jag hela tiden tycks försöka med olika saker utan att lyckas.

Så torkar de där tårarna och allt blir som vanligt. Tyst i lägenheten. Det som är gjort är gjort. Ligger kvar på sängen, andas. Den här dagen måste också gå...

Färgat ögonbryn, fransar och håret. Peelat ansiktet och lagt en mask. Tvättat av och smort in med salva. Noppat ögonbryn och filat på naglarna. Målat dem och smort in håret med olja...

Men alltså vad är detta? Vad gör jag och varför? Allt detta har tagit mig flera timmar och den som inte ser mig varje dag skulle inte märka någon skillnad. Är det inte knäppt?

Här står jag alltså en fredagkväll i flera timmar och försöker "förbättra" mitt utseende. Jag förstår, vid sådana här tillfällen, varför jag inte gör det speciellt ofta. För att det tar en sådan evinnerlig tid! Men det känns faktiskt bättre efteråt, på något underligt vis. Hur kommer det sig egentligen? Beror det kanske på att jag faktiskt inte piffar till mig särskilt ofta nu mera när man mest jobbar? Beror det på att ansiktet känns fem år yngre efter en mask eller att håret får den där rätta efter-färgning-volymen? Beror det på att samhället förväntar sig detta av mig? Att man alltid ska se fräsch och välvårdad ut? Kan det bero på att man är tjej och uppväxt med sådana här tjejgrejer som att lägga ansiktsmasker och måla naglarna?

När jag var yngre och inte hade någon man i mitt liv så var det annorlunda. Då grejade jag med allt detta för att bli så fin som jag tyckte att jag kunde bli och därmed kanske lyckas håva in något ragg på krogen. (Det senare hände ytterst sällan.) Nu är det en helt annan känsla som jag är ute efter. Inget av det ovan nämda har jag egentligen gjort för Korvbullen utan för mig själv. För att känslan och självbilden blir något bättre efteråt. Jag känner mig lite finare i åtminstone en dag eller två. Och det i sin tur gör nog att jag blir lite gladare och kanske mer attraktiv? Färgade ögonbryn och fransar gör att jag som är kritvit annars får lite färg och djup i ansiktet. Lite färg i hårbottnen gör att jag inte längre ser skallig ut och ansiktspeeling och mask gör att ansiktet blir lite mer stramt. Skönt helt enkelt! Det är ungefär som att raka benen. Det är skönt med släta ben som inte sticks.

Det är sjukt jobbigt att hålla på med allt detta och ni män som ställer krav på era flickvänner (alternativt tjejerna som ni raggar på på krogen) ska ha det i åtanke. Vi lägger ner mycket tid på att se "naturliga", "friska", "perfekta" och "fräscha" ut. Vi piffar så mycket med något som i slutändan knappt syns. Men det känns! Kanske är det helt enkelt det som är grejen? När det känns bra så mår man bra och det märks.

Naglarna håller på att torka och likaså håret. Lite skönhetssömn på det här så kommer jag att vakna upp och se ut som en prinsessa imorgon. Härligt!

På bordet i vardagsrummet står den. Den döende gerberan. En födelsedagspresent som börjar ge upp. Trots att den håller på att förvandlas till något brunt och ledsamt så kan jag inte kasta den. Bladen är fortfarande gröna.

Nej det är själva blommorna som sakta men säkert fällt sina färgglada blomblad åt sidan. Som för att ge vika åt något annat. De hänger kraftlöst kvar på stjälkarna och påminner mig om hur viktigt det är att ha något att hålla fast vid. En trygghet. De påminner mig om att trots att man känner sig nästan döende så kan man orka en liten stund till. De hänger ju där som ett bevis för det, gerberans vackra blommor. De har hängt länge nu men ändå är de fortfarande där. Det känns på något sätt trösterikt.

Cyklar hem från jobbet. Ser en man gå med sin pyttehund i jättelångt koppel och tänker att det antingen är en väluppfostrad hund som inte bryr sig om cyklister eller en hund vars ägare drar åt sig hunden när cyklisten cyklar förbi. Båda alternativen fel. Cyklar närmare, hunden närmar sig också, jag saktar in och hunden attackerar skällande men ägaren gör inget. Hoooo utropar jag och nästan stannar för att inte bli en hundmördare med en päls inknölad i ekrarna... Troligtvis hade hundägaren blivit skogstokig och skällt på mig i samma styrka som byrackan om den gjort sig illa. Mitt fel?

Den här nya dieten. Läser i tidning efter tidning om den nya trendiga halvfastemetoden. Läser om alla som mår så bra och blir smala. Hör andra som redan anammat trenden och hur fantastiskt det är att vara hungrig och rensa kroppen. Allt är positivt och bra och min hjärna börjar sakta men säkert tro att det kanske vore värt att prova. Tänk om jag skulle kunna bli smal? Tänk om just den här dieten är den rätta? Men hur ska man kunna leva, jobba, träna och vara en glad och trevlig person om man inte äter? Äsch, kan andra så kan väl jag? Mitt fel?

Köper nya träningskläder och skor. Känner mig alldeles för stor eftersom det mesta jag provar känns trångt. Ska man inte få ha något på sig när man vill träna och väger några kilo extra? Finns det inga träningstights som inte slutar precis över blygbenet? Ett par som jag kan stoppa in magen i utan att de hasar ner? Ber om hjälp vid skohyllan och personalen tittar på mig från topp till tå och rekommenderar den absolut dyraste skon "för er nybörjare som inte är vana". Suckar inombords och undrar vad hen har för människosyn. Vill skrika att jag faktiskt är svinstark och kan springa flera kilometer men gör det inte och låter honom därmed tro att jag aldrig någonsin stått i ett par gympadojjor. Mitt fel?

Fick träningskort i födelsedagspresent. Skönt att vara tillbaka men börjar tänka på alla måsten som hela tiden dyker upp. Alla krav som ställs på mig, på andra. Hur det är helt omöjligt att känna sig nöjd. Alltid något som är dåligt. Kroppen som inte vill, tjock det får man inte vara för då duger man inte, fel jobb, fel utbildning, för lite pengar, fel drömmar som absolut inte är möjliga att förverkliga, för lite tid att hinna allt, för många som tycker saker som inte känns viktiga i förhållande till annat... Svårt att känna sig glad när så mycket man gör blir "fel".

Jag är ledsen över att saker blir som de blir ibland. Jag är ledsen över många saker. Men jag är också glad och stolt. Stolt över de val som JAG gjort. Stolt över de val som tagit mig hit där jag är idag även om jag kanske (inom vissa områden) hellre hade varit någon annan stans. Jag är stolt över att jag klarat av livet hittills trots att det tagit emot och varit svårt ibland. Jag är stolt över mig själv och min självbild. Jag är stolt över att vara den jag är. Men jävlar vad svårt det är att visa det och tycka det inför andra. För det får man väl inte? Och råkar man göra det så är människor väldigt snabba med att påpeka motsatsen. Vad hade hänt om jag sagt till hundmannen att han fan får hålla koll på sin ouppfostrade äckliga hund så att inte någon cyklar ihjäl den? Vad hade hänt om jag började avdyrka den nya dieten precis som alla andra? Och vad hade hänt om jag gick fram till någon i sportbutiken och sade att det behövs snygga träningskläder i större storlekar så att ALLA kan känna sig snygga och välkomna in i butiken? Och vad hade hänt om jag sagt åt skopersonalen att inte dra alla över en kant?

Herregud det är så svårt att vara till lags!

Det är synd att samhället ska ta ifrån oss människor vår egen bestämmanderätt och syn på oss själva. Nu mera duger vi inte alls som vi är utan ska vara alla andra utom oss själva till lags. Huvudsaken är ju att andra tycker om mig och beundrar det jag gör, eller?

Nä idag är jag trött på allt det här. Kan vi inte bara få vara människor? Precis så som vi är. Varken mer eller mindre. Med fel och brister. Med glädje och sorg. Utan krav och måsten.

Balkongdörren öppen, blommor överallt och den här svalare luften. Ligger på soffan, insmord i en ny bodylotion som luktar vattenmelon. Tekoppen ryker och det doftar gott. Tänker att hösten är här nu, att den kom så fort. Tänker att jag saknat den och på hur trevligt vi ska ha hösten och jag. Alla promenader bland frasiga löv, alla litrar med te som jag redan börjat bälga i mig och färgerna som kanske kommer att fastna i min kamera.

Lika fort som hösten kom blev jag ett år äldre. Födelsedagen som firats i omgångar. Alla skratt och gratulationer. Det var fint och det bästa var att ha alla samlade på samma plats. Jag kunde se på dem, mina familjer och vännerna. Det gör mig varm inombords. Men under ytan lurar något annat. I våras, när du fortfarande fanns tänkte jag att den här födelsedagen nog skulle bli den häftigaste någonsin. Jag skulle ha varit tjockare och spänd inför det som komma skulle. Det skulle inte ha varit så lång tid kvar nu. Jag skulle ha känt dina små fötter där inne och styrkan i dina små ben...

Nu får jag försöka att vara stark själv. Ibland är det svårt och jobbigt, tungt och eländigt. Ibland är allt riktigt bra. Det är väl så, det kommer i omgångar.

Tittar på rosorna, orkideerna, gerberan och alla de andra. Det doftar gott och de står där så vackert i sina vaser trots att de rivits upp ur jorden, kapats av, buntats ihop med andra och sedan sålts vidare...

Det är bara några timmar kvar nu. Kylen är fylld av E-ämnen till morgondagens eftermiddagsfirande. Nej, jag orkar faktiskt inte ställa mig och baka tårtor och kakor. I år kör jag all in med färdigköpta grejer. Jag "unnar" mig det.

Det mesta är också ordnat till lördagens dubbelkalasfest hemma i eskilstuna. Kan jag andas ut då?!

I själva verket ser jag den här 30-årsdagen som ett slags nyår. Mitt nya år, min nya start. Det här året har hittills varit ganska pissigt. Förjävligt bitvis men med en del små solglimtar mellan allt det andra. Det känns skönt att starta om. Ett nytt år, mitt trettioförsta. Jag tänker överleva det också. Kanske visar det sig bli ett bättre år än det förra och kanske kan min största önskan slå in? Vi får se.

Hur som helst så ska det bli fint att fira in det nya året med alla mina nära och kära!

Vi hörs nästa år...

Jag är sjukt trött på det här nu! Alla salvor, doktorsbesök och utgifter. Jag är trött på att känna mig ful och ofräsch på grund av alla hudåkommor. Jag är otroligt trött på att inte kunna sminka mig eftersom huden är så torr och röd att allt bara smular och jag vill inte lägga ett jäkla öre mer på krämer och sånt. Jag har inte råd att köpa nya dyra saker varje vecka! Kan min kropp vara så god och förstå det?

Jodå det röda fnasiga på hakan under läppen blir bara värre. Allt jag smörjer på svider så jag blir tårögd nästan. Men så här om dagen, i ren desperation, tog jag ett varuprov från apoteket och smorde på. Ren magi!! Det var en otrolig lättnad för det gjorde inte ont. Det kändes svalkande och mjukgörande. Tyvär så var tuben yttepytteliten så jag insåg ju ganska snart att detta nog lär bli en dyr historia...

När vi var på flygplatsen köpte jag ett set med dag- och nattkräm samt ett serum men det kan jag inte använda nu. Det var inte heller helt gratis... Nåja nu åkte jag till apoteket där jag fick varuprovet och kollade in den här serien. Personalen sade att den fungerade väldigt bra (ja, vad ska de säga?) och vårdade huden. De rekommenderade den och jag satt där länge och kollade in alla tusen tuber och burkar... Det var inte riktigt så dyrt som jag trodde men det var heller inte billigt.

Jag köpte fyra av produkterna och nu ska jag testa och se om det blir bättre. Orkar inte se ut så här längre! Åtminstone så är det ju skönt att kunna tvätta och smörja ansiktet utan att det ska göra ont.

Märket heter Eau Thermale Avene.

Jag hade lite tur i alla fall, det var 20% rabatt på just de produkterna nu så några kronor billigare blev det...