Det är nationaldagen idag och jag känner mig lite bortkommen. Hur firar man? Vad är det tänkt att vi svenskar egentligen ska göra den här dagen? Hissa en flagga?

Här ligger alltså jag och kulan, funderar och luktar kokos. Känner mig osäker på om doften är rätt för dagen, den känns nämligen inte särskilt svensk. Å andra sidan, vad ska man dofta då? Kanelbulle? Falukorv? Knäckemacka eller kanske köttbulle? Blomdofter tycker jag inte om så därför går de uppenbara grejerna så som liljekonvalj och syrèn bort.

Jaja nu blev det kokos i alla fall för att det luktar sommar i min näsa. Försökte kompensera med att ta på mig något sverigedräktsaktigt men alltså min garderob som krymper ju fler veckor som går tillät inget annat än ett blått linne. Så det fick det bli.

Vädret behöver man ju inte bry sig om, det är ju typiskt svenskt. Passar perfekt idag!

Ska man grilla då? Eller äter man sill idag igen som på alla andra högtider? Jag får inte äta sill. Dietisten på barnmorskemottagningen sade att det inte alls var bra. Kanske en bytta potatissallad och ett glas vatten då? Festligt!

Nä men alltså jag tycker det är lite tråkigt med de här svenska traditionerna på så vis att vi gör samma saker vid alla högtider. Man hissar eller reser något (flagga, midsommarstång, gran), tänder en eld å så äter man sill, köttbullar och tar sig i bästa (eller värsta) fall en nubbe eller två. Schkål!

Man kanske borde ha gjort en enorm jordgubbstårta? Fast nä, den åker ju fram igen vid midsommar och på sommarens alla födelsedagar...

Kan vi inte komma på nåt nytt? En ny maträtt eller nåt åt minstone som gör att den här röda dagen skiljer sig från de andra högtiderna?

Ja, vi får väl fundera på det helt enkelt...

Skulle till barnmorskan och ta prover igår. Kolla upp sköldkörteln och om dosen Levaxin bör ändras eller ej. Skulle egentligen inte göra så mycket mer än det och gå på vecka 20-träffen för att få lite info.

Hade en ny tid för kontroll den 17e men nu när jag ändå var där tyckte min barnmorska att vi lika gärna kunde klara av allt då på en gång. Så helt apropå så togs det fler prover och blodtryck. Sedan plötsligt så säger hon att vi ska mäta magen. Äntligen! Tänk vad spännande, nu kan vi börja med statistiken! Hur enorm var jag egentligen och herregud, hur mycket hade jag gått upp i vikt? Tankarna började snurra iväg och jag såg enorma blåvalar framför mig som liksom ålade sig fram ... Magmåttet var perfekt om än i den övre kurvan men det skulle man inte bry sig så mycket om för alla bär barnen olika förklarade hon. När jag låg där med tröjan uppdragen och brallorna åt det andra hållet med magen bar så säger hon att vi ska lyssna lite på bebisen också. Först kom en kort bris av oro svepandes men sedan kände jag en spark och visste att den lille var med på noterna där inne. Hon behövde inte leta länge utan hittade det direkt, det lilla hjärtat.

Vi har inte fått höra hjärtljuden förut så det här kändes väldigt stort och på något sätt högtidligt. Lite ledsen blev jag också för J var ju inte med mig. Han missade den ljuvaste musik jag någonsin hört. Det där snabba dunkandet som också det var alldeles perfekt. Så stort det är att få höra ens eget barns hjärta. Att få höra livet självt på något sätt.

Efter den härliga omtumlingen ställde jag mig på vågen. Var modig och tittade själv. Nämen! Va? Inte mer? Måste va nåt fel... Det visade sig att jag bara gått upp ca 1,8 kg de senaste tre månaderna och ca 3,8 sedan första besöket i vecka 5. Ja, jag är glad för jag trodde att jag skulle gå upp jättemycket ganska fort. Magen är ju jättestor så för mig är allt ett enda stort mysterium. Min kropp är ett mysterium och reagerar inte alls som jag trott. Jag vill verkligen inte gå upp så mycket, jag är redan överviktig så jag hoppas nu att det kanske inte blir så farligt som jag trodde. Det mesta kommer väl i slutet kan jag tro och beror väl också på hur mycket vätska man samlar på sig men jag skulle nog inte må så bra av att lägga på mig ytterligare 30-35 kg...

I det stora hela var det en väldigt bra dag med ett lyckat oplanerat barnmorskebesök!

Det kliar på magen, märks att skinnet ska expandera, smörjer med olja och lotion. Den där dyra oljan som lenar och mjukar upp. Tänker att det säkert går minst lika bra att smörja in kulan med olivolja som inte ens är bråkdelen så dyr. Fortsätter ändå köpa den dyra oljan...

Det börjar ordna upp sig här nu. Efter många tårar, gnagande oro och en känsla av hopplöshet. Jag har fått rätt. Det kändes som om någon helt plötsligt lyfte upp mig ur den svarta lilla gropen jag bott i den senaste tiden. Jag kom upp i ljuset och fick äntligen smaka på friheten.

Det har strulat med både jobbet och försäkringskassan. I över två månader har jag hållit på. Det är svårt när man hamnar mellan stolarna. Svårt och jobbigt.

I korta drag: jag förlorar min schemarad pga för få las-dagar, vet inget om detta, försäkringskassan anser att jag är arbetslös, blir arg och ledsen, läkarintygen duger inte, jag är ej berättigad sjukpenning varken före eller efter vikariatets slut, gråter, försäkringskassan vill ha kompletteringar från läkare, jag vill ha svar från chefen, gråter, ordnar möten, går till läkaren, gråter, får komplettering, skickar in, pratar med chefen om eventuell uppsägning så att jag i alla fall kan stämpla och så plötsligt...

...ett samtal från försäkringskassan. Jag är plötsligt beviljad sjukpenning för hela min sjukdomsperiod fram till och med det att barnet föds. Läkarintyget var betydligt mer omfattande och välskrivet den här gången.

Nu i efterhand så blir jag så jädra trött på att vara gravid kvinna med komplikationer som medför risk för missfall eller för tidig födsel. Ingen, förutom läkaren, verkar ta mig på allvar och allt de sade åt mig på försäkringskassan var att graviditet minsann inte var en sjukdom och att blödningar inte duger som diagnos för det kan mycket väl bara vara ett graviditetssymptom. Dessutom, för alla som inte visste det, passade männskan på att tala om för mig att sjukpenning inte var ett bidrag utan en försäkring! Hade de kunnat se varifrån blödningarna kom så kanske jag hade haft en diagnos men nu var det inte så i det här fallet. Alltså är jag frisk och kry och kan jobba som vanligt!

Tack vare det nya intyget så löste sig hela den här helvetessituationen.

Så nu mina vänner kanske jag kan få njuta av den här graviditeten? Jag kanske kan få lov att boa lite, köpa små kläder och titta ut en vagn? Jag kanske kan få lite lugn och ro nu äntligen? Det har varit någonting att oroa sig för/vara arg eller ledsen för i fem månaders tid nu. I ärlighetens namn så är jag helt slut. Jag orkar inte med en enda grej till. Jag vill bara få vara ifred och njuta.

Just nu gör jag det, ligger i en renbäddad säng, känner bebissparkar, har precis fått in de retroaktiva pengarna på kontot och bestämt mig för att jag ska köpa mig en ny cykel. Det, det är jag värd!

Jag har alltid själv drabbats av det där klappa-på-mage-syndromet så fort jag träffat någon jag känner som är gravid. Det går liksom knappt att hejda, rätt var det är är man på väg med handen till en annan människas kroppsdel utan att fråga om det är okej eller ens fundera över saken. Nu när jag är gravid och magen putar mer för varje dag så råkar jag själv ut för dessa vänskapliga ömhetsbetygelser. För det kan väl knappast kallas något annat?

Första gången någon tog på min mage så tyckte jag att det var jätteknäppt och kanske en aning obehagligt. Det bara skedde liksom. Ingen som frågade om "lov". Det beror nog mest på att magen alltid varit den del av kroppen som absolut icke skall framhävas. Det har varit den delen av kroppen som ständigt skall sugas in och gömmas undan, snöras åt och helst bantas bort. Nu däremot står den helt plötsligt i centrum. Den har blivit min kropps fokuspunkt och det finaste jag har. Man får brottas lite med den tanken i början.

Nu är magen en bostad, ett hem till någon jag redan älskar utan att ens ha träffat. Ja, magen ses snarare som bebisens och inte min kroppsdel på något vis. Det talas ibland om att en gravidmage är allmän egendom och att det är helt okej för vem som helat att gå fram och kupa sina händer runt den växande magen utan att den blivande mamman ska ta illa upp. Jag vet inte riktigt om jag håller med i det resonemanget. För min del så går det bra om folk jag känner tar på min mage men om det skulle komma fram en vilt främmande människa med utsträckta armar och liksom suga sig fast på min buk så skulle jag nog rygga tillbaka och skydda min mage med allt jag har. För det är nog det hela den här ta-på-mage-diskussionen handlar om egentligen. Vi blivande mödrar vill skydda de där små liven inom oss med allt vi har. Det är vår uppgift. Kommer då någon som ses som ett potentiellt hot (typ alla som man inte känner och därmed inte litar på) så är det kanske inte så konstigt att denne blir avsnäst eller skälld på. Man får inte ta illa upp då, om en gravid kvinna nekar någon att ta på magen. Det är en väldigt privat och älskad del av kroppen just då som många kanske främst delar med sin partner om sådan finns. Vissa kanske inte es vill att någon endaste lecande varelse ska ta på deras mage. Det får man helt enkelt acceptera.

Nu åker det fram händer från blivande mor- och farföräldrar, vänner och andra släktingar och det gör mig inget. Det tog några gånger innan jag kände mig bekväm i det hela förstås men nu kan jag se det fina i det. Alla dessa människor som vill skapa någon form av kontakt med den där lilla människan där inne. Män som är nyfikna på hur det känns när det sparkar. Det får de ju själva aldrig uppleva på samma sätt som vi kvinnor och det är faktiskt jättesvårt att förklara hur det faktiskt känns. Det är otroligt egentligen vilka känslor och tankar man får möta från andra som gravid. Nu när jag går runt ute så liksom lyser människor upp när de tittar på en, bjuder på små hemliga leenden och varma ögon. De vet och förstår livets mirakel. Jag tror att vi alla känner en viss vördnad för gravida kvinnor. Det gör jag själv också. Kanske ännu mer nu. Däremot är jag försiktig med att klappa magar för det kan faktiskt vara så att det inte passar sig.

Har haft ett par fina dagar i Eskilstuna med J hemma hos mamma och pappa. Det var skönt att komma hemifrån en stund, det har varit så mycket den senaste tiden (läs hela det här året) och än är det inte över...

Jag har varit både arg och ledsen i flera dagar, mest jätteledsen för att det känns som om jag är ett problem. Ett problem som bara växer och växer, i dubbel bemärkelse. Det är så oerhört jobbigt när det blir fel hur man än vrider och vänder sig. Jag har försökt göra mitt bästa men jag är inte mer än människa och ibland blir inte allt som man tänkt sig. Då tror man att det kommer att lösa sig på något sätt för vi lever i Sverige och det borde finnas hjälp att få om saker och ting går käpprätt åt skogen. Men så är det tydligen inte...

Jag är arg. Arg för att saker och ting inte sköts ordentligt och för att det i slutändan drabbar den lilla människan. Jag är arg för att det känns som om jag ska behöva be om ursäkt för att min kropp inte betett sig exemplariskt och perfekt. För att andra bestämmer vad som är rätt och fel för mig, vad som KÄNNS rätt och fel för mig. För att mitt ord och mina känslor, min oro och det lilla växande livet inte betyder ett skit hos de högre instanserna. För att jag måste kämpa för allt, varenda liten sak, hela tiden, jämt.

Jag är trött i huvudet. Gråter för minsta lilla. Allt känns jobbigt och jag undrar, funderar, analyserar och bearbetar allt om och om igen. Däremellan blir jag arg och mer ledsen. Jag orkar inte! Allt jag vill är att få koppla av, må bra och känna mig lycklig. Är det för mycket begärt?

Så oerhört trött och ledsen över allt krångel, alla regelverk, människor som säger en sak hit och en annan dit, sjukskrivningar och annat skit!

Dessutom antar jag att den här smärtan jag haft i ett par veckor som uppstår mellan benen, i ljumskar, över blygdbenet, bak i svanken och en aning ner i lår och skinkor är foglossning. Jag kan knappt gå! Det är så fruktansvärt oskönt! Inte heller kan jag röra mig i sängen eller soffan utan att beté mig som en krängande, vaggande och pustande val. Att sitta/stå rakt upp och ner går ganska bra men allt annat är en ren och skär plåga. Ondast gör det när jag går. Är jag ute och promenerar i nån halvtimme, timme så får jag sota för det i flera dagar efteråt. Det blir lite bättre om jag vilar några dagar och bara rör mig inom lägenhetens gränser men vem vill/kan leva så? När jag vänder mig om i soffan eller sängen så knakar det ibland så högt att det hörs lång väg. Antar att det är det uppmjukade bäckenet...

Inte så konstigt att det blir så här antar jag. Jag är en person som svankar rejält i normala fall. Nu när kulan växer och tyngden nedåt ökar så blir det ju påfrestningar. Dessutom har jag ju inte tränat på en evighet. Det känns! Som jag längtar efter joggingrundor och turer till gymmet! Men nu är jag fast i den här kroppen ett tag till. Det är bara att ställa in sig och ta en dag i taget. Jag inser ju dock att det inte blir något mer arbete för min del. Det går inte. Kan ju knappt ta mig framåt vissa dagar. Folk och diverse myndigheter får säga vad de vill, för mig är kanelbullen viktigare än allt jobb i hela världen!

På måndag börjar kämpandet igen. Och förmodligen gråtandet. Just nu försöker jag lägga undan allt och ha helg men det är inte det lättaste. Tittar ner lite i längtanslådan som jag gjorde i ordning till kanelbullen i eftermiddags. Där ligger små hemstickade tröjor, byxor, en filt, minibodys, pyttestrumpor och småmössor. Blir alldeles varm, tänk att du är på väg till oss äntligen!

Jag svettas som en dåre fastän jag inte gör något. I magen är det full aktivitet. Det är otroligt vad den rör på sig och vad fort det gått bara de senaste veckorna. Från att knappt veta vad det är man tror att man ska känna till rejäla puffar som man både kan se och känna utifrån. Jag tycker det är helt magiskt!

Hur är det möjligt att det ligger en liten minimänniska där inne? Jag känner den hela dagarna och speciellt när det närmar sig kväll/natt, då ska det bökas riktigt! Som att den känner på sig att man är på väg till sängs. Imorse låg jag i soffan och tittade på magen, jag kände hur den knölade runt och plötsligt syntes det utanpå. Inte mycket men jag såg det och sedan lade jag händerna där och då kände jag de där små kickarna. Fantastiskt! Dessutom tycker jag att det är roligt för J nu när han också kan känna. För mig som kvinna är det ju jättesvårt att förklara hur det känns. Det liknar ju absolut ingenting annat som man kan jämföra med. Ibland när det varit lugnt i magen en stund och man hunnit "glömma" att det finns ett liv där inne och den sedan ger sig till känna ordentligt så blir man nästan rädd. Vad i helsike var det där i min mage???! Tills man kommer på det... Haha!

Å vad jag är nyfiken på den här lilla människan, vem den är och hur den ser ut. Det är så spännande!

Glor in i garderoben, känner en viss panik. Vad i hellskotta ska jag ha på mig hela varma sommaren? Äger visserligen en stor mängd stretchplagg men majoriteten av dem är mörka och mindre snygga. Dessutom börjar många av trikåklänningarna bli alldeles för korta framtill, hur nu det kan komma sig...

Tittar runt på olika sidor på nätet och drömmer mig bort till ljusa klänningstyger, mjuka, sköna grejor som inte stramar eller klämmer åt på fel ställen. Nya underkläder! De gamla sitter inte där de satt för några månader sedan om vi säger så. Mina favoritBH:ar, de axelbandslösa som gjorde att jag kunde ha vilka linnen och klänningar jag ville utan att behöva tänka på axelband och ärmlöst eller ej är ju bara att glömma! Om det är något jag saknar så är det en rejäl, bra (tyvär också snordyr) axelbandslös BH! Det löser så många problem. Dessutom är det skönt att slippa brösttyngden som med en vanlig BH hamnar på axlarna. Hatar breda axelband också! Det gör det ännu svårare att köpa sommarklänningar och linnen... Ja ni kvinnor med stora tuttar vet vad jag menar!

Det enda jag vet att jag absolut inte vill ha/kommer ta på mig är hängselbrallan! Det är det absolut värsta och fulaste jag vet! Det har jag alltid tyckt. Det borde vara förbjudet att som jättegravid stoppa ner sin kropp i en trång jeansbralla som ser ut som ett förvuxet småbarnsplagg. Det ser ju inte klokt ut! Dessutom ser det ut som om man hängt upp sin badboll på axlarna. Nä usch!

Badkläder är ett annat dilemma. Jag som varit så nöjd över mina baddräkter hade tänkt att jag i sommar skulle slippa stå alldeles klibbig och svettig i ett alldeles för upplyst omklädningsrum med glipande tygskynke (varför är det så avårt att göra bra omklädningshytter där man ej ser in?). Nä, kommer inte undan i år heller. Är för tjock. Måste ha en ny baddräkt. *suck* Och vart köper man en sådan? En som håller åt på rätt ställen men ändå inte kostar skjortan?


Åååh! Finns så mycket jag skulle behöva (och vill ha) men min så kallade ekonomi som sjukskriven blivande mamma tillåter inte så många utsvävningar just nu. Om jag tar mina båda gamla baddtäkter, syr ihop dem till en och gör detsamma med de axelbandslösa BH:arna så kanske utgifterna skulle minska något? Men då kommer vi till problem nr två, jag kan inte sy! Haha!

Apropå utsvävningar så var jag tvungen att gå ifrån datorn för en stund sedan. Råkade, efter att ha drömt mig bort bland damkläderna, klicka in mig på babysidorna hos olika klädkedjor och herre min lilla gud så rart! Det är så fint och puttinuttigt alltihopa! Små bodys å mössor, filtar, strumpor och små, små tights. Blev nästan tårögd när jag satt där och tänkte att snart, snart har vi vårt lilla knytte i famnen iklädd sådana där små pyttiga kläder. Jag blev rädd att jag skulle gå helt bananas och börja beställa hem allt som såg det minsta gulligt ut! Klicka hit och dit och klicka lite till. Man vill ju köpa precis allt! Men jag hejdade mig som tur var. Ska nog hålla mig ifrån de där sidorna en stund till, har en känsla av att det kommer bli väldigt dyrt annars...

Men attans så svårt det är att låta bli!

Ja det här med kläder och en gravid kropp är ju ingen toppenkombo när det är så här varmt tycker jag. Korta gravidtights finns ju typ inte att köpa någonstans så jag måste snart gå naken. Ogillar shorts för jag har liksom inga ben som är värda att visa upp... Känner mig inte bekväm helt enkelt. Att gå barbent funkar inte heller, lårskav! Nej det är ingen maträtt, ni med lite kött på benen vet vad jag talar om.

Om man skulle ta och bli nudist? Billigt, ingen klädångest och bara å hoppa rätt ner i plurret utan att tänka efter! Vad skönt det vore!

Kanelbullen är i full gång där inne. Jag ligger och tänker på den perfekta graviditeten när ett telemarketingföretag ringer på mobilen. Jag skiter i att svara. Kanelbullen puffar uppmuntrande straxt efter det beslutet som att påpeka att jag gjorde rätt.

Tillbaka till det där perfekta. Alla har vi olika uppfattningar om vad perfekt är för något och kanske är det till och med i så fall ett helt onödigt ord?

Jag önskar SÅ att jag kunde ha fått en sådan där rosaskimmrande tid den här gången. Tyckte liksom att jag var värd det efter förra årets hemskheter. Nej, istället mår jag som en påse rutten potatis i tre månader för att sedan drabbas av två blödningar, läkarbesök, sjukskrivningar och nu det här andra med ultraljuden. Tycks liksom inte få koppla av, stanna upp och vara glad för att vi ska bli föräldrar. Det är liksom alltid något som ska ligga bak i mitt huvud och skapa oro. Jag har det där draget efter pappa, tänker för mycket. Gör en höna av en fjäder. Det blir jobbigt. Ligger och funderar på allt som sagts om vår lilla bulle, försöker dra paralleller, förstå, lägga ihop, ta bort, räkna ut. Kommer inte fram till något. Vet ingenting. Bryr mig egentligen inte så mycket men man försöker ju alltid hitta svar. Varför är det så här? Vad beror det på? Har jag gjort något fel?

Vi kommer ju förmodligen inte att få några direkta svar förrän kanelbullen är född. Det måste jag acceptera. Vi ska på ett nytt ultraljud om några veckor för att se hur den växer. Det är jag också nervös för. Först hade kanelbullen ett stort huvud, sedan för korta lårben och vad ska de hitta på nästa gång? Ska jag ens bry mig om att lyssna? Kanske stoppar in hörlurarna i öronen, lyssnar på "simmaren" på repeat och gör den där stunden till något helt eget? Jag ser ju ändå inga fel på den där skärmen, bara en fin bebis.

Ja, tänk vad härligt att vara en kvinna som aldrig drabbats av missfall och därmed slipper tankar och orosmoln kring detta. Tänk att bli gravid bara så där och allt går som en dans på rosor. Inga blödningar, inga läkarbesök. Några spyor på vägen kanske men i övrigt, felfritt. Jag är avundsjuk på dessa kvinnor. Det ska jag inte alls sticka under stol med. De måste ha helt underbara graviditeter...

Men nu är livet som det är, det går upp, det går ner och inget är det andra likt. Så nu tänker jag gå upp och äta frukost, njuta av små sparkar och inse att jag har en härlig helg fylld av sol och mys framför mig.

Adios!