Hade svårt att somna igår kväll. Så många tankar som for runt i huvudet, så många små puffar från minihänder och minifötter där inne i magen.

Låg och funderade på det här med att passa in. Att platsa i den redan förberedda mallen. Det här med vad som är normalt och inte. Att det är så svårt att vara nöjd i det här samhället vi lever i. Det är svårt att vara nöjd när vi skapar alla dessa mallar, all statistik och tycker och tänker om allt och alla hela tiden.

Vi skall alltså redan som små foster formpressas in i någon sorts perfekthetsmall. En mall som talar om vad som förväntas. Vår bebis har legat i min mage i cirka 20 veckor och redan har vi fått höra att den skiljer sig något från det "normala". Att den inte följer modellen och mallen som förväntat. Det blir så svårt att ta till sig det här när det enda jag fokuserat på under den här graviditeten är att vårt barn ska överleva och klara sig igenom förlossningen. Ingenting annat har ju betytt någonting. Ingenting annat betyder fortfarande någonting. Den ångest jag kände när jag fick blödningarna och trodde att vår bebis dött var fruktansvärd. Jag känner ingen ångest nu, bara lycka och glädje över att du är hel och lever och har det bra där inne. Att du sparkar och lever runt. Det är det absolut enda jag bryr mig om. Något annat finns inte. För mig, oss, är du ju perfekt. Vi som inte har någon förkunskap om hur foster förväntas se ut och inom vilka måttenheter de bör vara ser på den där ultraljudsskärmen med ögon som inte kan döma. Vi är befriade från det läkarna och specialisterna ser. För oss är ju allt "normalt". Bebisen har ett huvud, fin hjärna, ett fungerande hjärta med fyra kammare, två armar, två ben, händer, fötter, en ryggrad utan anmärkningar och de inälvor vi människor behöver för att överleva. Vad mer kan vi begära?

Allt den här mallen skapar är bara oro enligt mig. Om den inte funnits hade vi förmodligen fått höra att du ser helt perfekt ut och är frisk som en nötkärna. Vi har ju egentligen inte blivit ett dugg klokare av de här två senaste ultraljuden för ingen kan säga något säkert. Du kanske helt enkelt bara blir lite kort i rocken med stabbiga ben precis som jag, mamma och mormor. Det spelar ju ingen roll. Vi har ju klarat oss ändå.

En sak är säker och det är att den enda mallen vår bebis behöver passa in i är våra hjärtan. Det räcker så bra så.

Pratade med mormor imorse och det är så skönt med henne för hon säger precis vad hon tycker och tänker. Inget knussel. Hon tyckte att det här med alla måtten bara var tokerier, alla ser väl för bövelen olika ut! Kanelbullen kommer att bli älskad precis som den är och sedan var det inte mer med det. Mormor började istället prata om den nya babyfilten hon börjat sticka...

Jag har inte tänkt så mycket. Tror jag stängt av den förmågan den senaste veckan. På grund av rädsla eller brist på ork vet jag inte men nu är det som om en sten lyfts från mina axlar...

Vi hade tid kvart i tre. Satt i väntrummet på den röda plastiga soffan. På bordet låg en tidning med ett uppslag uppe som handlade om missfall och att det nu är lite vanligare att människor pratar om det. Att det är bra och att man inte ska skämmas och gömma undan känslor och tankar. Bra. Tror att det kanske är därför jag vill dela med mig av allt som händer just nu. Jag vill inte vara en som skäms och gömmer undan. Jag gör ju alltid mitt bästa, mer kan jag inte göra. Saker och ting blir inte alltid som man tror eller önskar och i vissa fall så finns inget att göra åt det, då gäller det att försöka acceptera. Gilla läget. Gå framåt.

Det blev vår tur och jag gick ifrån den där tidningen, tänkte att det var så härligt att veta att du finns där inne. Att jag kan känna dig. Lade mig på britsen, J satte sig bredvid och vips så var du där igen. På skärmen framför oss. Du är så fin där du ligger, sparkar till ultraljudsapparaten som trycks ner in i din värld. Kanske tillfälligt missnöjd över att det är något som knuffar på dig. Doktorn tittar och mäter, tittar och mäter, pratar medicinska termer med läkarstudenten och kollegan från eskilstuna som är där på besök. De pratar och säger att det är fina bilder, att man ser klart och tydligt. Hon mäter igen.

Jag vet egentligen inte vad jag tänker när jag ligger där. Är full av beundran av det jag ser på något sätt. Blir tårögd vid något tillfälle när det går upp för mig att vårat barn ligger där i min mage och att vi just då är där och hälsar på. I mina ögon, som inte kan något om mått och förväntad normalitet osv, så ser du helt och hållet perfekt ut. Jag ser dina små armar, händerna och benen som sparkar som en liten galning. Jag ser ditt lilla huvud och fötterna.

Plötsligt hör jag något om korta lårben och ökad risk för kromosomfel. Då börjar tårarna rinna. Först inte på grund av något annat än att jag så gärna hade velat höra att allt var helt i sin ordning. Jag hade önskat så att jag kunde släppa allt och att vi kunde få ha resten av graviditeten i fred, slippa fara fram och tillbaka till uppsala. Bara njuta. Vara glada.

Vi valde ganska tidigt i graviditeten att inte göra något KUB-test. Jag kände att jag inte visste vad jag skulle göra med den informationen, om det skulle visa sig vara något knas. Skulle jag kunna ta bort en liten människa som jag då fått se på en skärm bara för att någon annan talar om att det eventuellt kan vara något fel på barnet? Svaret på den frågan blev nej. Jag står fast vid att det beslutet var det rätta. Jag ville bara att vår bebis skulle leva. Det vill jag fortfarande.

Vårt barn har alltså något korta lårben i förhållande till buk- och huvudmåtten. Allt annat ser helt perfekt ut. Hjärnan och lillhjärnan ser jättefina ut och armar och allt annat är normalt. Det är bara de där lårbenen... De gör att det inte stämmer med förväntad storlek och det i sin tur gör att det blir svårare att fastställa förlossningsdatum. Nu fick vi ett beräknat förlossningsdatum ca en vecka innan det vi trodde från början.

Vad som är normalt och inte låter jag bli att spekulera i. Vi blev erbjudna fostervattensprov (som är det enda sättet att få reda på eventuell kromosomavvikelse) men avböjde. Det hade inte gjort någon skillnad. Vad ska jag med den informationen till? Det är inte ens säkert att dessa kortare lårben betyder något, det kan lika gärna vara genetiskt. Både jag, mamma och mormor har korta stabbiga ben. Inga spiror direkt om man säger så... Allt annat ser ju jättefint ut. Hade bebisen där emot haft stora "fel" eller sett onormal ut på något sätt hade jag kanske tänkt annorlunda. Mest för att det gäller vården när barnet föds. Den kanske skulle ha behövt speciell omvårdnad eller någon operation. Men i det här fallet, nej.

Tårarna som började rinna slutade aldrig. Jag vet inte vad som hände men jag kände mig efter en stund så otroligt rörd. Ända in i hjärteroten (det gör jag fortfarande i detta nu). Det är vårat barn där inne, jag kan inte ens tänka mig något annat än att det är det finaste jag någonsin åstadkommit tillsammans med någon annan. Jag är inte orolig eller ledsen egentligen. Mest rörd över livets mirakel. Du blir vad du blir du som gömmer dig där inne, vi kan inte bestämma över sådant. Du kommer att bli så otrolig älskad hur du än blir. Bara du blir.

Det är klart att jag kände en viss besvikelse först när jag hörde de där orden. Alla föräldrar vill ju höra att ens barn ser perfekt ut. Det är ju vad man förväntar sig. Men när det inte är som förväntat, när alla måtten inte stämmer och när inga egentliga svar kan ges? Ja då vände besvikelsen till något annat. Den är ju perfekt, ser ni inte det? Den har ju alla delar och vi har tillverkat den J och jag. Jag blev nästan arg först för att de talade så om vårt lilla hjärta. Sedan kom den där djupa känslan av att bli rörd så att tårarna svämmar över och trillar ner på den putande magen. Sugs in i klänningstyget och försvinner.

Det blir bra det här, alla människor kan väl inte se likadana ut? Vi är ju alla olika långa, korta, smala och tjocka. J sade så fint att, "den kommer att komma ut och se ut precis som dig med ett stort huvud och korta tjocka ben". Det har han nog alldeles rätt i! Och jag är ju helt "normal", vad nu normal är...

Jag ska försöka att slappna av och njuta. Förbereda oss på att bli föräldrar. Kanske köpa något första klädesplagg, har inte vågat göra det än. För du ska ju komma till oss. Det är ett som är säkert!


Tänk vilket mirakel ett liv är...

Regnet öser ner, det är alldeles grått ute. Lyssnar på musik och läser gamla inlägg i bloggen. Först när jag kommer till maj 2013 inser jag vad det är för dag idag.

För er är det bara den 19e maj förmodligen men för mig har det gått ett år. 365 dagar. 52 veckor. En sommar. En födelsedag. En jul. En ny påsk.

För ett år sedan låg jag hemma i soffan och grät. Jag skulle snart åka in till gynakuten och få det hemska beskedet. Se den där tomma livmodern på ultraljudsskärmen...

Nu ligger jag istället på sängen, på J:s sida, jag känner dig där inne. Hur du krumbuktar med ben och armar. Det rann en tår ner för kinden nyss. Det går inte att låta bli när jag läser de där gamla inläggen samtidigt som jag känner hur det rör sig i min mage. Vi överlevde. Jag överlevde.

Det känns som en evighet sedan fast ändå inte. Jag minns allt i minsta detalj. Men nu tänker jag så sällan på det. Det är en del av mig men för varje dag så blir den delen allt mindre. Men då, jag minns att jag undrade hur jag skulle kunna andas och överleva.

Jag är fortfarande orolig i den här graviditeten med allt som varit och det som komma skall men jag får inte tänka så mycket på det. Jag försöker fokusera på lyckan. På de där små rörelserna djupt i min mage och på min älskade J.

Nej idag känner jag lycka och låter världen där ute sköta sörjandet. Det får gärna regna idag, det känns passande. Men jag, jag ler.

Tittar på ultraljudsbilderna från igår. Så svårt att förstå att det där är du. Att du ligger i min mage. Att du ser ut som en liten människa och att jag kan känna dig nu. Den där lilla perfekt formade kroppen, det är den som nu rör runt på sig där inne, gör sig hörd på det enda sättet som går just nu.

Tittar på bilderna, profilbilden. Där är ditt ansikte, din lilla näsa och munnen. Pannbenet syns bäst. Jag tycker ditt huvud ser alldeles perfekt ut.

Tittar på det som är ditt ansikte alldeles framifrån. Du ser lite läskig ut men man ser att där finns två ögon, en näsa och en mun. Jag tycker att du liknar pappa fastän han inte alls är läskig. Han är världens bästa!

Tittar på bilden som togs först, du hade ansiktet mot min ryggrad och vände din egen rygg emot oss. Lite oförskämt men kanske är du av den blyga sorten? Det gör inget!

Ja det är fantastiskt att titta på de här bilderna, att titta på dig. På onsdag ses vi igen!

Vilken dag det har varit! Först gick den så otroligt sniglande långsamt. Sedan var det dags att fara till uppsala och vips var klockan 15.00

Jag var ganska nervös men ändå betydligt lugnare än på förmiddagen. Jag lade mig på britsen och vips så fanns kanelbullen där på skärmen framför J och mig. Alla delar fanns där. Ben, fötter, armar, huvud, ryggrad, inälvor och ett hjärta med fyra fina kammare.

Hon som ultraljudade mig började med att mäta huvud, buk och lårben för att fastställa födelsedatum. Hur man beräknar exakt har jag ingen aning om men det visade sig att huvudet, i förhållande till lårben och buk var något större. Det i sin tur ger ett otydligt resultat. Hon mätte flera gånger men blev aldrig nöjd. Huvudet var lite rundat och bebisen klämde in sig i nåt hörn(?) vid något tillfälle så vi fick inget specifikt förlossningsdatum. Istället fick vi en ny tid hos en doktor som också skall ta en titt. *suck* (att det alltid ska vara något...)

Allt ser jättefint ut annars, hjärna och lillhjärna såg normala ut och hon tittade på mig och sade att hon ser att jag har ett ganska stort huvud så det är troligt att det helt enkelt är genetiskt. Men det får doktorn tala om på onsdag när vi ska dit igen. Annars vet jag helt enkelt inte vad det kan bero på. Jag väljer att inte tänka på sjukdomar osv just nu.

Pratade med mamma senare och hon berättade att jag också hade ett ganska stort runt huvud när jag föddes. J:s mamma sade att de också var storhövdade så det är säkert så vi är bara. Hur som helst så är det ju betryggande att se efter en gång till och kanske är det bra att ha koll så att huvudet inte är alltför stort i slutet sedan. Ungen ska ju ut också...

I min hjärna fick jag, när hon sade att barnet hade ett något runt stort huvud, upp en bild på typ en vattenmelon men det är ju inga sådana enorma skillnader vi pratar om. Det är ju bara någon mm hit och dit men det gör väl mycket nu när de är så små?

För övrigt så tycker jag faktiskt inte alls att ultraljudet var så där mysigt och trevligt som jag hade tänkt mig. Det kändes så kliniskt och verkligen bara som en fosterdiagnostisk undersökning. Jag hade förväntat mig att kanske få se hela bebisen lite mer i sin helhet där den kickade runt, höra hjärtslagen och kanske få veta hur lång den var osv. Men hon gick verkligen bara igenom alla delar från topp till tå och vips så var det klart. Hon pratade inte så jättemycket heller och jag försökte skämta nån gång men det gick inte hem tror jag... Hon berättade bara det mest nödvändiga tror jag, inget lullull. Hon frågade inte heller huruvida vi ville veta könet eller inte så när hon scannade in lårbenet så såg vi hela rumpan underifrån och jag fick tala om att vi helst inte ville se ur den vinkeln. Nej men då är det nog bäst att ni tittar bort, sade hon, för det ser man ganska tydligt... Så både J och jag har sett könet men ingen av oss har en aning om vad vi såg för det gick ganska snabbt. Tur!! Jag hade också velat filma litegrann men det fanns det absolut inget utrymme för.

Så summan av den här kardemumman blir att den ser helt jättefin ut men har ett något större huvud än vad som är förväntat (men alla är vi väl olika?) i den här veckan. Vi ska på nytt läkarbesök på onsdag och jag hoppas vid gudarna att de talar om för oss att den brås på mig, rund och storskallad!

Minns du alla de där härliga toplistorna på MTV på 90-talet? Jag och min kompis J satt som bänkade framför dem. Vi väntade oftast på det allra heligaste nämligen Backstreet boys och hoppades ivrigt att folk runt om röstat dem vidare ännu en vecka. Vi röstade naturligtvis aldrig, det var alldeles för dyrt på den tiden. Men vi var hängivna topplistefans!

Vi kunde alla danser till BSB:s videor och lyckan när det var världspremiär för en ny var enorm! Lite som julafton. Vi köpte alla Frida- och Okejtidningar, även Veckorevyn ibland fastän den var för de något äldre. Vi klippte ur alla bilder och samlade, samlade, samlade! Jag hade hela rummet tapetserat. Men det var inte bara BSB som gällde. Vi lyssnade faktiskt på en hel del andra gamla godingar. Fugees, Whitney Houston, No doubt och Michael Jackson bland annat.

Jag minns även när Rebecka DeRuvo (stavas?) var presentatör och MTV var mörkt och dystert i färgerna (i alla fall är det så jag minns det). Jag såg videos med The Cure minns jag och jag gillade dem redan då. Det fanns så mycket bra på den tiden! Jag har alltid tyckt om musikvideos men på senare år är det liksom inte samma sak på något vis. Det började när MTV blev mer en vanlig kanal än just en musikkanal och när Ztv försvann (favvokanalen). Hela musikvärlden har ju naturligtvis också förändrats så det är inte alls konstigt att saker och ting inte är som de var då.

Nu när vi har många fler kanaler hemma, både VH1 och olika MTV-kanaler så brukar jag på förmiddagarna ligga i soffan och gotta mig i musikvideos. Oftast gamla godingar. Idag fastnade jag i Michael Jacksons Black or white! Så jävla bra rent ut sagt. Låten är svinbra och jag lyckades döpa mitt innebandylag till just Black or white inför en cup vi skulle åka på. Lyckan! Men videon då? Den är ju underbar och jag tycker om att se Michael i den. Han är glad, har ni tänkt på det? Han skojar och skrattar och dansar sig igenom alla länder och kulturer samtidigt som Culkin tar hand om sina trista föräldrar. En sådan videoskatt det är och jag har alltid tyckt om just den där videon. Det var länge sedan jag såg den. Dessutom är ju Michaels dansscener (utan musik) efter själva videon alldeles underbara. Vilken människa han var och vilken otrolig dansare! Ja jag blev lite nostalgisk här men det är lätt att bli det när man inser att allt var så mycket bättre förr. Vi kommer aldrig att få möta en ny Michael eller ett nytt Cure eller Queen. Tiderna har förändrats!

Det var bra mycket bättre förr!

Jag har försökt hålla mig upptagen hela dagen. Städat, färgat hår, fransar och bryn, tvättat, diskat, tittat på tv och lyssnat på musik. Ändå så har hjärtat bankat hårt. Ändå så känner jag mig så fruktansvärt nervös!

Det är inte ens ett dygn kvar. Förstår inte hur jag ska kunna somna ikväll. De säger att jag inte ska vara nervös, att det blir roligt. Försöker tänka så jag också men så finns det där men:et. Har dåliga erfarenheter av tiden före alla ultraljud jag varit på.

Jag vet egentligen inte vad jag är så orolig för. Det är bara som en stor klump i magen och det där nervöst bankande hjärtat... Men det ska väl gå bra det här hoppas jag. Vi ska klara det. Imorgon eftermiddag är det klart, då vet vi hur det står till där inne. Hur du har det. Lilla hjärtat.

Nu ska jag bara överleva tills dess...

Det bästa man kan få en tråkig vardag är ett överraskningsbesök av vänner. Fina, fina vänner!

Jag är tacksam över alla mina kompisar, de som jag nyss lärt känna och de som jag slutat känna. Men kanske mest tacksam är jag över de som jag vet finns där i vått och torrt oavsett vad som sker. (Ni vet vilka ni är.) Vi kräver inget av varandra, vi bara vet att allt är som vanligt när vi ses trots att det kanske var länge sedan vi hördes av. Vi plockar upp saker och ting där vi lade dem senast och skrattar vidare. Det är värdefullt! Speciellt värdefullt är det för mig som bytt stad.

Det är så svårt att få till det, att hinna med att hälsa på alla när jag är hemmavid. Oftast blir det inte så många dagar och de är redan fullbokade med någon enstaka vän, mormor, farfar, mamma, pappa, syrran, nåt kalas här och där eller nån fest. Vips så har tiden tagit slut och jag har inte ens hunnit med hälften av det jag tänkt. Vi är alla vuxna också och har jobb, familj och andra åtaganden. Det gör det klurigt att få ihop något slags umgänge som passar alla. Det ger mig dåligt samvete, att jag aldrig hinner med alla och att det ibland går evighetslång tid mellan besöken eller telefonsamtalen.

Den här texten är till er idag, mina vänner. För att jag tycker så otroligt mycket om er och för att ni står ut med mig. Jag saknar er oftare än ni kan tro och jag tänker på er titt som tätt. Även om jag är dålig på att ringa (har alltid varit och kommer alltid att vara) så är jag fortfarande här om och när ni behöver mig. Ja, ni behöver inte ens behöva mig förresten, jag är här ändå.

Jag blev så glad igår, först över det mystiska telefonsamtalet och det senare plingandet på dörren. Det var underbart! Jag får nästan en tår i ögat (skyller på gravidhormonerna) över att de efter att ha jobbat hela dagen tog sig tid att åka ända hit till mig. Det är nog det finaste någon kan göra, att ge lite av sin tid. Det betyder mycket för mig. Det gör det varje gång någon kommer och besöker mig naturligtvis! Men igår kändes det verkligen som den bästa av presenter. Jag tycker det är en ganska jobbig tid med massor av tankar hit och dit. Cykelstöld, sjukskrivning, blödningar, A-kassan, bebisen, morgondagens ultraljud, mycket ensamtid här hemma, jobbångest på olika plan, hur blir det med jobbet, blir jag sjukskriven längre, hur ska jag om jag inte blir sjukskriven klara av mitt arbete, får jag någon ersättning från F-kassan, hur klarar jag mig om jag inte får det, NÄR får jag pengar, framtiden och ja en massa saker! Stora och jobbiga saker.

Ja, jag behövde vänner igår, som om ni kunde läsa tankar. Ni är de bästa (det gäller er alla, inte bara de som var på besök igår), var och en av er och ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna er? Hur kan man ha sån tur?

De flesta av er har jag hängt ihop med länge, jättelänge. Det är så skönt med sådana vänner, ni känner mig, jag känner er. Vi har delat så mycket och jag hoppas att vi kommer att dela ännu fler saker i framtiden. Händelser av olika slag, goda och onda, bra och dåliga, fina och kanske helt värdelösa.

Men nu är nu och jag är så tacksam för att jag har er! Bjuder på en liten fotokavalkad med gamla bilder från vår ungdom. Jag blir i alla fall glad av att titta på dem!