Tigerdrottningen på repeat och inte en gnutta sol. Mannen är på jobbet ända till kvällningen och jag väntar på att tvättmaskinen ska bli färdig så att jag kan skicka in nästa laddning. Tänkte ta en kopp kaffe men den där nyss svalda järntabletten satte stopp för de planerna. Kaffe minskar visst upptaget. Typiskt!

Skulle vilja hugga tag i nån saftigt spännande bok men min trötthet säger mig att jag inte lär hålla mig vaken mer än två sidor så det är ingen ide. Halvsitter här i sängen och funderar på vad jag ska hitta på för att inte somna.

Önskar att jag hade vännerna nära så jag kunde gå hem till dem och dricka te och snacka lite strunt en stund. Laga middag ihop och skratta en massa. Men nu är ju de både i eskilstuna och dessutom på sina respektive jobb så hur jag än vrider och vänder på det så kan vi inte ses just nu.

Tittar ut genom fönstret, allt är så stilla där ute. Inte ens en liten vindpust i trädkronorna. Granarna så spetsiga och vassa där i bakgrunden och de nyfödda lövknopparna verkar lika missnöjda över det här vädret som jag är. Inte en fågel på den bit av himlen som ryms inom fönsterramarna. Vart är alla? Vad gör de? Kom och underhåll mig, vi kan sjunga tillsammans eller tävla om något? Vem kan flyga högst? Ni vinner...

Det är mycket som pågår nu, både här och där. Vi har precis gått in i vecka tjugo och jag tror att lilla kanelbullen tycker om musik! Har setat i soffan och tittat på hela finalen, ja men ni vet vilken jag menar, och jag tycker mig nu känna något som närmast kan liknas vid små nervryckningar i nedre delen av magen. Ganska många, speciellt bra känns dem när man ligger på rygg så här på kvällen. Visst är det du lilla hjärtat som dansar runt där inne? Det liknar i alla fall inget jag tidigare känt. Otroligt spännande!

Spännande var också den där musikfinalen. Jag som trott att Sanna inte skulle ha en chans hade helt fel! Att komma trea är inte fy skam. Jag har dock svårt för hennes sång, det där evighetslånga bräkande vibratot som hon inte är speciellt slösaktig med irriterar mig. Men det verkar ju gå hem hos andra och tur är väl det?

Österrike tog hem hela shotabalängen och det förvånar mig inte alls. Medan Ryssland buades ut så fort de visades i rutan så kammade Wurst hem tolva efter tolva. Jag tycker att den här finalen så starkt visar vart vi människor står idag, att vi inte tolererar utanförskap. Vi är alla människor. Vi är alla lika mycket värda. Vi kan alla enas och visa våra ståndpunkter om vi bara vill. Jag tycker det är skönt! Jag tycker det är skönt att leva nu, i den här världen där man får vara den man är och veta att det alltid finns någon som står bakom en. Det spelar ingen roll om du är en skäggig dam, homosexuell, hetero, tjock, gammal, funktionshindrad mm mm.

Det känns betryggande att jag som blivande förälder knappast behöver oroa mig för hur J:s och mitt barn kommer att få det när hen växer upp. Jag oroar mig inte för fem öre över huruvida hen blir exempelvis homosexuell eller transsexuell. Vilken befrielse det är! Vårt barn är vårt barn oavsett, huvudsaken är att hen är lycklig. Jag tänker på hur det var på den tiden när mormor väntade sitt första barn. Tänkte hon ens i de här banorna? Troligtvis inte, de som var homosexuella fick knappast något utrymme i samhället, än mindre transpersoner. Men de som fick barn som sedan visade sig vara homosexuella? Det måste ha varit en jobbig tid, tänk att som förälder knappt våga stå för sitt eget barn och tänk att som ungdom känna det där utanförskapet, hatet...

Det har tagit tid och det kommer att ta ännu längre tid, om det ens någonsin kommer att ske innan vi alla är jämlikar. Men att vi jobbar på det och törs visa, bland annat genom att rösta i det här valet (eurovisionsschlagerfestivalen) bådar gott för framtiden. Det bådar gott för mina barn och deras avkommor. Vi ska inte vara rädda. Olikheter är bra, olikheter gör att vi kan lära av varandra, olikheter stärker och utbildar. Olikheter berör.

Skäggiga damen har tagit sig utanför cirkusmanegen och direkt in i våra vardagsrum och det känns inte det minsta underligt!

God natt!

Det är torsdag idag och det betyder att det är exakt en vecka kvar till vårat rutinultraljud (RUL). Jag har inte varit så nervös inför det här tidigare, vi har ju trots allt fått kika in tre gånger redan och jag vet att vår bebis har ett huvud, en hjärna, två armar och två ben. Dessutom så har det känts så avlägset, kommer vi ens att klara tiden ända fram till ultraljudet?

Men nu är dagen alltså snart här och det börjar gnaga lite i mig. Köpte nya numret av "Vi föräldrar gravid" igår kväll och där fanns ett helt uppslag om det här med ultraljudet och allt som skall undersökas då. Herregud! Det är en genomgång av alla barnets delar (ja jag har fattat att det är det som ett ultraljud innebär men jag har inte riktigt fattat att vi ska vara med om det) och det ska mätas och kontrolleras både här och där.

Innan jag blev gravid och innan vi ens pratat om att skaffa barn så tänkte jag på den här ultraljudsstunden som något vackert, fint och roligt. Att få se sitt redan älskade barn för första gången och försöka se vems näsa den har eller om det ser ut som en pojke eller flicka. Nu känns det mer som att vi ska på en enorm salstenta eller något liknande. Vi har gjort allt som står i vår makt för att komma hit och nu ska vi få reda på om vi blir godkända eller inte. Jag är skitnervös faktiskt!

Tänk om det visar sig att den har ett hjärtfel, vattenskalle, något fel på ryggraden, ryggmärgsbråck till exempel eller att den saknar en bit av hjärnan, en lever eller vad som helst? Tänk om den har någon annan sjukdom?
Tänk om den är död? Alltså det finns så himla många "alternativ" men de flesta går ju att operera eller lösa på något sätt. Så försöker jag tänka nu i alla fall. Annars blir jag nog knäpp!

Det står också i texten att man skall vara medveten om att det här är en fosterdiagnostisk undersökning och förstå att man kan komma att se avvikelser som man inte hoppats på. Och om man upptäcker att bebisen avviker från det normala så kan man redan då börja förbereda för den vård som barnet eventuellt kommer att behöva när det föds. Och så står det, den meningen jag inte rintigt kan ta till mig att, "I andra fall väljer kvinnan eller paret att avsluta graviditeten".

Det vet jag inte hur jag skulle klara av. Nu hoppas ju jag att allt är bra där inne i min mage men jag har lärt mig att det kan hända precis vad som helst när som helst och jag vill ändå känna mig medveten om saker som eventuellt kan uppstå. Hur jobbigt det än må vara...

Jag ska försöka tänka på annat den kommande veckan men jag har en känsla av att jag kommer vara ett nervöst vrak nästa torsdag. Vi får väl se helt enkelt, hur det här kommer att gå...

Den här tröttheten! Den har jag liksom dragit med mig som en unken gammal fuktig yllefilt sedan sist jag skrev om den. Är så otroligt trött, skulle kunna sova bort hela dygnet.

Jag vill helst inte sova på dagarna så nyss var jag tvungen att gå upp och vandra ett varv i lägenheten. Annars hade jag somnat bums här i soffan där jag nu sitter och lyssnar på de där Timellbröderna som lagar mat i skärgården. Finns det inget annat att sända än matprogram förresten?

Gick till apoteket och köpte järntabletter. Ska inte börja förrän vecka 20 men jag tänker att det kanske är det som gör mig så här seg? Lika bra att prova tänker jag för det här är ju jättejobbigt. Är pigg på förmiddagen men ju längre dagen lider desto mer vill jag gå och lägga mig. Jag menar jag har räknat ner timmarna ikväll med början klockan nitton nollnoll. Klockan tio, har jag bestämt, får jag gå och sova. En och en halv timme kvar i skrivande stund.

En annan grej också förresten, jag ska till tandplågaren imorgon och jag kunde inte bry mig mindre! Ni som känner mig vet ju att det brukar vara det absolut värsta jag vet. Men nu, alltså jag vet inte vad som hänt. Jahapp tänker jag bara. Trist att jag inte får någon sovmorgon. Ska jag gå eller ta bilen dit och åka till affären direkt efter?

Jag måste vara sjuk! Detta har aldrig hänt. Jag brukar ha ångest flera veckor innan. Även gråta av rädsla ibland. Men nu finns det annat i tankarna, det kanske är det? Jag är faktiskt betydligt mer nervös för rutinultraljudet nästa torsdag. Det har varit så ångestladdat och tårfyllt de andra gångerna vi fått se den lille. Jag tror fortfarande att den kanske kommer att vara död. Att det bara är en svart tom livmoder kvar. Jag vet ju att det finns något där inne, jag har ju sett den. Flera gånger. Men så finns det där men:et. Det kan gå illa precis när som helst, jag tar inget för givet. Det ska bli så otroligt skönt när jag börjar känna de där sparkarna! Då behöver jag inte tänka på olika dåliga scenarion som eventuellt skulle kunna uppstå. Hoppas jag.

Ja, jag säger väl god natt nu då, sov så gott när ni går och knyter er!

Mvh tröttmössan

Vaknade halv tio med den där obehagliga känslan i kroppen. Vad var det jag drömde? Det tog ett tag innan jag kom ihåg.

Bebisen dog, det fanns inget att göra. Jag fick klämma ut resterna själv och sedan berätta för alla. Jag grät och släktingarna försökte trösta så gott det gick. Vi satt på sjukhuset av en helt annan anledning men korridiren, jag kände igen den och jag ville inte vara där.

Jag drömmer sällan mardrömmar men nu har det hänt flera gånger sedan den där första blödningen. En morgon vaknade jag mitt i ett pågående blodbad. Jag var bergsäker på att jag börjat blöda på riktigt, var tvungen att känna efter, gå på toaletten och inspektera lakanet. Inget blod. Det är så fruktansvärt obehagligt att vakna mitt i sådär och fortfarande känna alla ångestkänslorna som jag kände i drömmen. De hänger med en stora delar av dagen sedan.

Jag har läst att man kan drömma mycket men jag vill hellre drömma om annat än att jag förlorar vårt barn hela tiden. Det är inte speciellt angenämt.

Jag försöker ju att inte tänka på något annat än att allt är som det ska. Det är ganska svårt om jag ska vara ärlig. Går runt och väntar på fosterrörelser och jag vet ju att det kan dröja flera veckor till innan jag märker något. Det är svårt att veta vad det är man "letar" efter när man ligger och känner efter. Tarmrörelser eller minibebis, svårt att säga. Men jag längtar så att få en bekräftande buff där inifrån. Den här tiden mitt i graviditeten är bra på så vis att de flesta otrevliga graviditetssymptom försvunnit, exakt därför är det också en jobbig tid. Precis som det står i en av mina böcker så är det inte helt ovanligt att man tror att graviditeten stannat av.

Den här väntan alltså... Olidligt! I nio månader går man och väntar fast på olika saker. Först ska man vänta på mensen. Sedan ska man vänta på illamåendet och därefter önskar man inget hellre än att allt försvinner. När det väl gör det och man mår bra igen så tror man att det gått åt skogen. Man vill nästan hellre ha kvar kräkkänslorna för det är ändå ett tecken på att man fortfarande är gravid. Man väntar på ultraljudet, på att magen ska växa (måste vara enda gången i livet man går runt och väntar på just det) och på buffarna. Sedan väntar man på själva födelsen och när man väl är där så ångrar man sig mitt i alla smärtorna.

Ja jösses vilken resa det är det här.

Nu ska jag känna efter lite till, vänta och längta...

Jag ligger här i soffan och drömmer om enorma fat fyllda med sushi! Stora feta räkor och glansig lax på mjuka bäddar av ris. En stor bytta med soja och wasabi. Alltså jag skulle kunna mörda...

Det jobbigaste med att vara gravid är ju alla de här sakerna som man inte får äta. Gravad lax och sushi bland annat. Eller ja får och får, man får väl men man bör undvika det. Ska man äta det så ska det ha varit fryst x antal dygn osv. Och just dessa saker har jag varit sugen på ända sedan jag fick reda på att hjärtat slog där inne. Fet lax i olika former har jag suktat efter länge, så jädra gött!

För några dagar sedan träffade jag E, som också går runt med en rundad mage, på stan för en lunch. Hon frågade om jag ville ha sushi. Direkt började jag bygga upp den där skyddsbarriären som talar om att låta bli. Men så berättade hon att hon ätit där flera gånger, att en i personalen själv var gravid och åt sushin. Ja E hade till och med sett henne stoppa den i munnen. Hon hade naturligtvis också frågat om den var ok för gravida att äta. Det var den tydligen. Ungefär där sänkte jag garden och lät mitt enorma sushisug ta över helt och hållet. Det var fasen det godaste jag ätit på flera månader! Åååååh, det vattnas i munnen nu när jag tänker på det!

Efteråt så var jag faktiskt helt lugn och tillfreds. Inte ett dugg orolig. Bara mätt! Jag menar serverar man sushi så måste fisken vara behandlad på rätt sätt så att ingen blir sjuk av den, eller? Det finns väl ett regelverk för hur man serverar rå mat? Jag tänker så i alla fall. Har mått prima sedan dess, problemet är bara att nu är jag sugen på sushi heeeeela tiden och det stället serverar bara sushi på lunchbuffen. Det andra sushistället här i stan har något som heter mammasushi. Jättebra tänkte jag tills jag nyss gick in på deras hemsida och såg att de bitarna varken innehöll lax eller räkor, bara gurkor och avokados. Alltså inte min grej! Jag vill ha den feta laxen och matiga räkorna.

Hur har ni andra gjort med det här sushisuget om ni nu haft något? Varför vill min kropp vräka i sig något som livsmedelsverket inte rekommenderar? Så jädra dumt! Alltså, hur gör de i Japan då där man äter rå fisk hela tiden? Får de i sig de här farliga bakterierna eller vad är liksom skillnaden? Har grubblat länge på det här dilemmat...

Allt jag vill är att gå till sushistället och beställa en enorm tallrik slemmig fisk! Hjälp!

Jag har alltid vägt några (säkert ganska många i andras ögon) kilon för mycket och av vana alltid dragit in magen en aning. Speciellt när man går förbi en spegel eller något skyltfönster. Ja men ni vet hur man är? Ni gör säkert likadant. Jag har egntligen aldrig tyckt illa om mig själv men ibland kanske spegelbilden inte alltid stämmer överrens med hur jag känner mig. Jag känner mig ofta mer stor och stark än tjock och fet eller hur jag nu ska förklara mig...

Nu är det dock något helt annat att gå förbi en spegel...

Jag känner mig som förut men så är det plötsligt en stor putande mage där mitt fram! Var kommer den ifrån? Det är nu en total omöjlighet att dra in magen. Den är där den är. Det är väldigt underligt att se sig själv nu. Men ändå så är jag glad att jag ser skillnad för det betyder (hoppas jag) att bebisen växer som den ska. I morgon har vi gått 18 fulla veckor. Snart är vi halvvägs. Det är inte klokt! Vart tar tiden vägen?

Jag undrar, för mig själv, hur stor jag kommer bli egentligen. Måste försöka hålla vikten någorlunda.

Något som är roligt nu är ju kläderna. Aldrig i hela mitt liv har jag klätt mig för att framhäva magen. Den har liksom inte varit mycket att visa upp, fram till nu! Jag är stolt över det som göms därinne, det J och jag skapat tillsammans. Jag struntar blankt i om folk bara tror att jag käkat för många pizzor och glassar och tror att det är det som ligger och skvalpar runt där inne.

Nä jag trivs bäst i tighta, stretchiga plagg som visar lilla hjärtats tillfälliga hemvist. Jag känner mig faktiskt ganska fin just nu.


Tänk vad kroppen kan åstadkomma?

Alltså vissa dagar är det som om kroppen liksom stänger av. Jag blir så fruktansvärt trött.

I början av graviditeten vat jag också trött men det berodde snarare på att all min energi gick åt på jobbet. Där skulle jag ju vara helt normal, den vanliga Madde. Glad, hurtig och allert trots att man mådde skit. Det tar på krafterna så när jag kom hem så somnade jag på soffan direkt och sov i nära två timmar tills J kom hem från jobbet. Stackarn var vrålhungrig och där låg jag alldeles sömndrucken och ingen mat på bordet. Då fick han ställa sig framför spisen och koka iordning nåt som jag sedan inte ville äta. Allt var äckligt!

Men nu, trots att jag inte gjort ett endaste dugg så är jag så urbota trött. Känns som om jag inte fått någon sömn på flera veckor. Det är inte varje dag men ibland slår det till. Idag var en sådan dag. Kännt mig slö och seg. Legat i olika soffor och sängar, sovit halva eftermiddagen och nu ligger jag här och försöker hålla mig vaken medan J borstar tänderna.

Det är väl så här det är. Det gör ju inget egentligen nu när jag är sjukskriven. Kan ju sova när som helst. Det värsta är ju att dagar som dessa så spelar det ingen roll om jag sover ett par timmar på dagen, jag är exakt lika trött när jag tvingar mig att slå upp de blå i alla fall. Knas!


Hur som helst, nu är det raka vägen ner i snarklådan som gäller. God natt!