Vilken otroligt härlig start på den här dagen...

Nyss hemkommen från farbror doktorn som tog en snabb, kan vara den snabbaste någonsin, titt på mina utslag. 150 spänn för två minuter och ett konstaterande att jag lider av...

Torr hud! Det är ju skrattretande! Jag som smörjer in hela mig jämt och ständigt. Dessutom såg det ut som ett litet svampangrepp i nacken och frampå halsen. Mycket märkligt!

Farbror doktorn skrev ut tre salvor som jag nyss var och hämtade ut. Det kalaset gick på närmare 700 kronor. Hutlöst!

Såatte det kostar närmare en tusenlapp att konstatera och behandla torr hud.

Det är ju tur att man är så otroligt rik...

Tog ett snack med svärmor som jobbar på samma ställe och vi kom nog fram till att det har varit lite mycket den senaste tiden och att sådana här hudåkommor inte är helt ovanliga när kroppen utsätts för stress. Det kan komma efter... Jag tror nog det också. All ledsamhet i kombination med alla hormoner och allt visar sig nog nu. Som om det inte vore nog...

Nu ska jag ta mina dyra salvor och smörja utav bara faan!

Jag tycker inte om prydnadssaker. De samlar damm och blir omoderna. De är liksom bara till för utfyllnad och det känns onödigt att lägga pengar på sådant. Som att betala för kartong, bubbelplast, tejp och frigolit när man köper saker som måste packas för att skyddas.

Att jag ogillar prydnadssaker kan också bero på att jag inte är speciellt bra på inredning och piffande av diverse ytor. Jag gillar saker som är mysiga. Kuddar och ljus och sådant, dit kan jag liksom sträcka mig men när det kommer till olika krukor, vaser, duttidutter och lullull då faller allt. Vet inte hur jag ska mixa och matcha. Jag ser ofta fina saker som jag önskar att jag köpte men som jag inte har en aning om var jag ska göra av. Här om dagen såg jag ett fint uggleljus på Åhlens men jag köpte det inte. Det är en knepig grej. Ett ljus som är stöpt som en uggla. Två saker jag gillar i en. MEN! Hur gör man med det? Det är ju jättefint att titta på det som det är, för fint för att elda upp liksom och då vet jag inte riktigt hur jag ska göra med det. Ska det bara stå där på sitt glitterfat och se fint ut och samla damm? Eller ska jag elda upp det och göra det till en oigenkänlig grå klump? Så otroligt dumt! Det blev för svårt för min lilla hjärna så jag lät bli att köpa det och ångrar det inte.

Något som jag däremot tycker om är trälådor och små boxar. De kan man ju använda, lägga små prylar i som smycken eller småpengar. Jag tycker jättemycket om min lilla träkista som jag köpte i Lettland en gång för länge sedan. Därför blev jag så glad när jag på Cypern hittade små trälådor. Problemet med dem var att det var en stor bild av Cypern fastsatt på nästan alla. Men jag lyckades hitta en enda liten en som var bara i trä med fin dekor på ovansidan. Den köpte jag! Jag vet ännu inte vad jag ska lägga i den eller vart den ska stå men jag tycker mycket om den. Än så länge är den bara ett minne man kan ta på men jag är helt säker på att den snart finner sin plats...

Ibland önskar man att man var någon annan stans. Borta. Långt borta. Kanske alldeles ensam. På en plats som man tycker mycket om och kanske längtar efter. Ibland är man precis nöjd och varm i bröstet. Med ögon som ler och ett hjärta som slår. Som bankar för någon. För något.

Ibland gör man saker man inte borde. Förbjudet. Borde inte men vill. Vill så väldigt gärna. Ibland hjälper det.

Ofta känner man igen sig, i andra. I grannen eller barnet. I mamma eller pappa. Saker de gör som ligger så nära en själv. Saker de är som man kanske glömt bort. Ofta gömmer man undan saker. Obehag, trauman, smärta, tårar, platser. Men de kommer alltid tillbaka när man minst anar det. Slår en hårt i magen.

Ofta domnar man bort. Hela kroppen och allt där i. Glömmer. Ska inte men kan. Måste låta bli. Ibland hjälper det.

Ibland hjälper det att älta, tugga om och svälja igen.

Ibland hjälper det att hålla en hand.

Att höra någon andas.

Sova djupt.

Ibland hjälper det att älska någon.

Ända sedan allt det där hände så verkar det som om min kropp gör något slags uppror. Den gör precis som den vill och skiter blankt i att jag skulle uppskatta en tid då jag kände mig frisk och pigg.

I ett halvår har jag inte fått må toppen någon gång i princip. Först alla gravidsymptom, illamående, den där otroliga tröttheten och allt det andra. Sedan missfall, operation och alla tårar. Den där tunga ledsamheten som hugger tag i mig ibland fortfarande. Det har ju egentligen inte gått så lång tid, två och en halv månad lite drygt. I samband med allt uppdagades det att jag led av underproduktion av sköldkörtelhormon och började äta Levaxin. Efter missfallet tog jag nya prover och det visade sig att jag även måste äta B12.

Okej.

Innan vi åkte på semester var jag förkyld och hade ont i halsen. Nu den senaste månaden har jag drabbats av olika hudåkommor. Jag trodde det berodde på de nya tabletterna men nu verkar det som om det är något annat. Olika hudutslag på olika ställen på kroppen och det blir i princip bara värre.

Imorgon bitti ska jag till doktorn igen. Jag orkar inte med det här om jag ska vara ärlig. Det känns så jädra trist. Känner mig ful och det kliar överallt och gör lite ont. Nu vill jag bara veta vad det är så att jag kan få något som hjälper mot skiten. Vad det är har jag spekulerat i men jag har faktiskt ingen aning. Allergi? Insektsbett? Skabb?(Hoppas inte på det!) Nån slags ros, bältros? Svamp? Ja alltså jag har gått igenom hela listan i huvudet... Så otroligt tröttsamt!

Jag känner mig inte på topp för fem öre. Snälla rara kroppen kan du inte låta mig vara ifred ett tag nu? Jag orkar inte.

Det har varit väldigt skönt att vara borta men det är minst lika skönt att få komma hem. Det är härligt att inte behöva bry sig om varken mat eller husrum när man är borta på semester men nu känner jag ett behov av att gå runt och plocka här hemma i lyan.

Jag känner ett behov av att plocka ur rena kläder som doftar gott ur tvättmaskinen och hänga dem. Jag känner ett behov av att gå runt med dammsugaren ett par varv och dra med dammtrasan över de välbekanta ytorna. Jag känner ett behov av att få krypa upp i min hörna i soffan med en tidning, fjärrkontrollen och en kopp svenskt starkt kaffe. Jag känner ett behov av att åka till affären och storhandla. Jag känner ett behov av att träffa mina nära och kära.

Nu när jag varit borta inser jag hur mycket jag tycker om att vara hemma. Att det är minst lika rart trots alla måsten. Det var underbart att åka bil hem från flygplatsen och inse hur vackert det är i det här landet. Vi har något att vara stolta över. Det är stor skillnad mellan Cyperns karga, otroligt torra landskap och vårat lummiga, frodigt gröna Sverige. Det bästa med att komma bort är att uppskatta allt man har här hemma.

Nu känner jag mig helt slut. Har tvättat, städat, handlat, packat upp och ringt telefonsamtal. Tog en smörgås nyss för magen knorrade. Nu tror jag att jag ska tvätta av mig resedammet och krypa ner i renbäddad säng. Inte dumt!

Sover så gott om nätterna. I det här svala tempererade rummet finns ingen plats för mardrömmar. Bara sömn.

När jag vaknar igen känns det ändå som att jag skulle kunna sluta ögonen en stund till och återvända in i dvalan. Sjunka ner i sängen med kinden mot den vita kudden. Armarna slappa och andningen som allt lugnare vaggar mig till sömns.

Det måste vara värmen? Eller kanske havsluften som sveper in över oss där vi bor. Eller så är det det faktum att jag är totalt avslappnad och tillfreds efter en inte så rolig start på året. Det har varit lite mycket både för kropp och själ.

Lagom mörkt för att man ska kunna se ljuset i glipan mellan vägg och gardin. Jag vet exakt hur varmt det är, kan känna den fuktiga luften i lungorna redan innan vi lämnat rummet. Så fort man öppnar dörren och kliver ut i korridoren bland städerskor med dammsugare i högsta hugg så är man som insvept i en stor varm kram.

Jag tänker att det kanske är så här inne i livmodern? Som ett ständigt ingenting av värme där man bara är. Tänker på dig igen, kommer alltid dit hur jag än gör.

Alla tankar leder till dig...

Snart ska vi i väg till hotellets japanska restaurang. Jag är vrålhungrig, det knorrar i magen. Kanske bjuds det på sushi?

Vi vandrade runt hotellet lite idag, det är inte speciellt vackert just här. Så otroligt torrt och nästan inget grönt alls. Flera restauranger som serverade Meze och supermarkets åt höger och vänster. Alla med samma utbud. Vackert är det däremot vid stranden där man kan blicka ut över det oändliga blå havet.

Det fläktar i alla fall och imorgon ska vi orka oss till Nissi beach hade vi tänkt. I värmen. Annars nöjer vi oss faktiskt med att ligga i poolen och lapa sol. Jag tror att vi kommer vara härligt avslappnade när vi kommer hem till Sverige igen.

Solen hjälper mig att byta färg. Min nya favoritplats i poolen är där man kan sitta som i strandkanten fast ändå i vattnet. Kroppen som svalkas av det där turkosa och solen som samtidigt värmer. Det är underbart.

Försöker få lite färg på benen också, det går sådär. Tvingar dem att dingla i solen trots att det blir för varmt. Det luktar solkräm och pannorna är svettiga. En stor kall cola i plastglas med tillhörande sugrör smakar himmelskt. Jag undrar om man får tugga i sig isbitarna? Blir man magsjuk då? Låter bli. Ser mig omkring. Lagom många, inte så där trångt och stökigt. Minns när vi var i turkiet. Det här är inte alls så. Det här är avkoppling.

Fäster blicken i boken, tar på solglasögonen och läser några sidor. Det susar och brusar närvinden sveper förbi. Varmt igen, dags att krypa ner i poolen...