Sista dagen på min minisemester idag och jag sitter uppe i svärföräldrarnas trädgård. Korvbullen och jag har solat och badat. Jag längtar redan till nästa ledighet. Mer sol, mer bad.

Har inte någon större lust att gå tillbaka till jobbet om jag ska vara ärlig. Det kommer så klart att gå bra bara jag kommer dit men just nu finns det så mycket annat som jag hellre skulle ägna min tid åt. Viktigare saker. Roligare saker.

Hur som helst så försöker jag ta vara på varje stund och jag börjar ju faktiskt inte jobba förrän imorgon... Bäst att luta sig tillbaka och njuta enstund till!

Min man står i köket, han bakar bröd. Nyss har vi avnjutit en god middag och dessförinnan var vi ute på en tur i joggingskorna.

Vi har varit ute flera gånger den här veckan. Joggat mest. I förrgår orkade jag uppför den där långa uppförsbacken som jag trodde var en omöjlighet. Idag orkade vi hela lilla rundan på 2,7 km. Det artar sig. Jag tycker om att jogga bredvid min fina. När det känns jobbigt så tänker jag, orkar han så orkar jag. Och så går det.

Nu doftar det av nybryggt kaffe och varm ugn från köket. Å vad jag tycker om att vara hemma så här. Bara njuta och göra det som faller oss in. Vara lediga, vara uppe länge om nätterna och sova en stund mitt på dagen om vi blir trötta. Sticka ut och jogga tillsammans, skratta och skoja. Att njuta goda måltider och färskt bröd. Att älska på fler sätt än ett och att drömma oss bort. Jag vill alltid ha det så.

Jag behövde det här. Behöver. Känner att jag är tillbaka på banan igen. Orkar kämpa vidare nu. Vill kämpa vidare. Nu ska jag jobba i tre veckor men sedan är jag ledig igen och då ska vi göra precis det vi gör nu. Vi ska leva.

Vi är på väg till Erikslund. Korvbullen sitter framför datorn och jag landade i soffan. Hej vad det går!

Nåja, vi ska vällan ta oss i kragarna och rycka upp och ut oss i bilen. Det finns saker vi måste köpa. Jag minns det, men exakt vad det är som måste inhandlas har jag ingen aning om. Vi får väl se vad vi kommer hemsläpandes med sedan. Alltid blir det väl något... Ni vet hur det är?

Tog på mig något färgglatt idag. Något som jag köpte när jag var som mest ledsen just för att det skulle pigga upp. Tänk att så mycket påminner om dig, både bra och dåliga saker. Den här klänningen/tunikan ger mig lite tröst i alla fall och påminner om att det kommer bättre tider.

Idag är en bra dag. Jag får spendera den med mitt hjärta. Min livboj.

Dagarna går. Vissa fortare än andra. Det är varmt och jag orkar inte sminka mig, liksom ingen idé. Får försöka känna mig fin ändå. Samla på mig lite solstrålar.

Har huvudvärk. Mensvärk. Hjärtevärk. Sällskapssjuka. Fick provsvaren idag. Måste utöver Levaxinet äta B-vitamin för all evighet. Där ser man... Hämtade ut de nya medicinerna och tänkte att det var ju kanske någon mening med allt det här. Hade inte gått och tagit prover för allt detta annars. Inte klokt så många tabletter det blev helt plötsligt. Men de gör väl gott dit de kommer antar jag.

Idag har jag tänkt göra mig av med det sista som påminner om allt. Måste betala sjukhusräkningarna. Det kostade lite över 400 för sex timmars sjukhusvistelse fylld av tårar, smärta och kvarlämnade minnen. Vill inte tänka på det. Vill inte. Vill börja om. Det ska vi göra nu, J och jag. Vi måste ge oss in i det där igen. Vi måste gå igenom det för att lyckas. Och vi ska lyckas. Vi har styrka och kramar som tar oss igenom livet.

 Vi har varandra.

Jag har känt av det i flera dagar. Den där välbekanta molande värken, det sviktande humöret och tårarna.

Som värst var det på midsommarafton innan vi till slut for i väg på firandet. Jag hade ingen lust med någonting, kände mig deprimerad och jätteledsen. Hormonerna rusade runt i kroppen på ett helt nytt sätt, som om jag kunde känna dem. Jag grät och sov hela dagen. Ville inte åka i väg på firandet, ville stanna hemma under täcket och gråta över att allt är åt helvete. Åt att livet är orättvist och allt som varit den senaste tiden. Men min finaste fick mig upp ur sängen och i väg på cykeln.

Vi firade midsommar men jag tänkte nog på annat. Såg hennes stora fina gravidmage och längtade efter dig och tiden när jag trodde att du fanns. Tänkte att den här midsommaren hade kunnat vara någonting annat än vad den nu blev. Du hade kunnat vara med oss precis som pyret i hennes mage. Jag kände mig inte avundsjuk, bara lite ledsen. Visade det förstås inte för nån, hur allt snurrade runt inuti. Jag kämpade på med annat, vann tipspromenaden och nästan musikfrågesporten. Drack rom och cola utan att bli full. Åt grillat kött som hör till något av det bästa jag vet. Det blev natt och vi åkte hem, min fina och jag.

Nu ligger jag här i soffan. Vaknade tidigt av de starka menssmärtorna. Tog en dusch och tänkte om. Det är dags nu, dags att börja om. Äntligen, på något sätt, för jag har väntat. Det gör ont, fysiskt, och jag känner mig svullen och allmänt konstig men jag tänker att det är för en god sak nu. Jag förbereder mig, min kropp fungerar och vi får börja om.

Vi får faktiskt en ny chans nu och jag tänker ta den!

Klockan är snart halv elva. Jag har städat hela lägenheten och fixat med tvätten. Frukosten står framför mig här på vardagsrumsbordet, jag har tänkt njuta av den i lugn och ro. Kaffet är bryggt där ute i köket, väntar på att hällas upp i den knallröda muggen. Tänker att jag tar den färgen idag, kärlekens färg.

Känner mig lite ledsen idag. Kanske beror det på vädret? Allt blev plötsligt grått och färglöst. Ingen sol som värmer och påminner om att varje dag är en nystart. Det kommer i alla fall inga tårar, kanske lite regn senare idag. Den här ledsamheten. Den övergår ibland i någon slags avundsjuka. Tänker på det lilla knyttet som aldrig blev så fort jag ser en mamma med barnvagn eller någon som stoltserar med sin stora mage. Och jag ser dem överallt. Mammorna. Barnen. Magarna. Ibland känns det som om de hånler mot mig.

Jag gör mitt absolut bästa för att, som det heter "gå vidare" men ibland sjunker jag tillbaka. Den där jävla ultraljudsbilden. Den svarta som inte såg ut så som den skulle. Jag som hoppades så på att det fanns något där inne att rädda. Jag tänker på dem som blir sängliggandes av olika anledningar för att inte starta en förlossning för tidigt. Jag tänker att jag där och då hade kunnat ligga still i en säng ett helt år, ja en livstid, bara du till slut kom ut till oss hel och frisk. Jag hade gjort vad som helst. Men nu fanns inget att rädda. Du var redan borta. Känner mig ledsen över det också, att jag inte ens kunde kämpa för att få ha dig kvar. Samtidigt är jag tacksam för att ditt lilla hem var alldeles tomt. Jag slapp se dig ligga där utan hjärtslag...

Nu ska jag tugga i mig min frukost. Det här är en ny dag och den kommer aldrig tillbaka.

Det var så skönt att springa. Springa fort. Känna kroppen följa med viljan. Bara framåt. Inte så långt men tillräckligt för att få musklerna varma.

Sist jag sprang trodde jag att du låg där inne i magen och skumpade runt. Var så lycklig då. Är så lycklig nu fast på ett annat sätt. Livet är fint trots att det känns jävligt ibland.

Känner mig mycket gladare nu. Börjar känna en kämparanda. Jag, vi, ska segra en dag! Om vi ska komma dit så måste vi kämpa. Jag har förstått det nu. Det kan innebära smärta, tårar och besvikelse men det kan också innebära glädje, lycka och den där framtiden vi drömmer om. Det vet vi ju inte nu. Tack och lov. Men vi måste gå igenom det okända som komma skall om vi någonsin ska ta oss över mållinjen.

Det är söndag idag. Tre veckor har gått och visst gör det fortfarande ont när jag tänker på det. Jätteont. Men jag ger mig inte. Vi ska ha vårt lilla barn, förr eller senare. Det där jag drömt om så otroligt länge ska bli verklighet.

En dag i taget. Framåt.

Vi är trötta, ligger huller om buller i soffan. Fina. Kaffetår. Mätta magar och solsken.

Jag ser dig.

Du gör det du gör bäst. Fina. Fingrarna så flinka, vinner du? Den där färgen klär dig, precis som jag anade.

Jag ser dig.

Tänk att du är min. Fina. Allt det där du är och lite till. Bara mitt.