Plötsligt, när jag ligger på mage med pannan mot underarmarna och stirrar ner på den torra, heta stenen under solbädden kommer jag att tänka på dig. Har sett flera blivande mödrar här, vankandes runt med sina stora fina magar. Just i den här värmen avundas jag dem inte.

Jag ser den där tomma livmodern igen men vill inte stanna i de tankarna. Jag måste vända på allt och se rakt in i solen. Vänder mig om på solbädden, benen har rutiga mönster, avtryck. Tar på solglasögonen och tänker att om du hade varit där inne i mig nu så hade J och jag inte varit här på ön. Vi hade varit hela sommaren i Sverige och pengarna som nu gick till den här resan hade istället blivit din barnvagn. Kanske hade vi börjat leta efter en bra modell redan nu?

Men nu är du inte här hos oss, i mig. Vi åkte bort istället och här är så vackert. Havet där borta, alla poolerna och den stekande solen. Vi har det bra här. Njuter av precis allt. Vi blir bortskämda och jag tror att det behövdes. Vi sörplar svalkande drinkar vid poolkanten och använder flitigt våra nyinköpta flipflops. Jag ler åt de spralliga barnen som pinnar förbi på sina smala ben. De skrattar så de kiknar och ljudet av just det är så himmelens härligt.

Klockan är lite efter tio här borta. Vi har nyss avnjutit en god middag. Tog en promenad och köpte lite vatten. Det är så otroligt varmt och idag har jag gått runt i shorts och flipflops. Trodde aldrig det skulle hända men mitt på dagen är det till och med för varmt för att vara naken... Är glad att jag hittade de där shortsen på rean faktiskt.

Vi har badat i havet idag. Så varmt och alldeles klart. Vackert! Jag tror aldrig att jag badat i så varmt vatten. Det värsta är all sand som hamnar precis överallt men vad gör det egentligen?

Gymmat har vi hunnit med också. Något måste vi pyssla med när vi äter så mycket god mat.

Hallå där!

Här ligger jag i ett airconditionerat hotellrum på Cypern. Det är fruktansvärt varmt ute trots att det nu är mörkt. Vi for tidigt imorse Korbullen och jag. Det är nästan det bästa, att gå upp tidigt och veta att man är på väg någonstans. Resan gick bra.

Hotellet är stort, blankt och fräscht. Vi blir uppassade med kylda drycker överallt och än så länge är maten god. Vi badade och gymmade i eftermiddags. Nu kom vi nyss hem från en kvällslokalisering. Vi besökte supermarketen och försökte hitta till stranden. Men vi villade bort oss. Vi ska försöka imorgon igen i våra nyinköpta flipflops. Vi kände oss tvungna, alla har sådana här och det är faktiskt mest praktiskt nere vid poolen.

Det roligaste som hänt idag? Jo ni förstår att när vi checkat in och latat oss på sängen en stund så knackar det på dörren. Jag går och öppnar och där står en fruktman med ett fat där det vinglar tre stora gröna äpplen. Han har en hel vagn med frukt i korridoren och hela grejen såg så jäkla rolig ut. Han räcker fram fatet med äpplena å säger "some apples, cheers" och ler. Haha allt jag kunde tänka på var att inte förolämpa mannen och tappa äpplena... Nu undrar jag om han kommer med nya äpplen varje dag och om jag då måste käka upp den här frukten till imorgon eller om det bara är en engångsgrej. Fint i alla fall! Och skoj!

Å så en annan grej. Det här med att man inte får spola ner toalettpapper i toaletten utan istället lägga det i en separat hink. Alltså... Njäe det här har jag ju lite svårt för när det gäller vissa toabesök som ju ändå måste utföras. Det känns icke speciellt hygieniskt. Men vi har ju inga alternativ direkt. Nåja vi överlever det. Det finns ju i alla fall toaletter!

Nu ska vi gå och knoppa så vi orkar med morgondagen. Det är jobbigt att sola, bada och äta god mat! Hihi!

Jag är allergisk mot en del grejer och med åren så verkar de bara bli fler och fler. För ett par år sedan svällde jag upp i alla leder när jag åt penicillin. Överkänslig.

De senaste veckorna har jag haft som en torr brun fläck på halsen, oavsett vad jag smort med så har den vägrat försvinna. Detta har bara blivit värre och nu har jag brunfläckiga hudutslag över halva kroppen. De har nu börjat klia och jag ser ut att vara drabbad av någon sjukdom... Inte så rart!

Nu kände jag att det fick vara nog och ringde min privata sjuksköterska (svärmor) för att diskutera saken. Jag har ju börjat äta Levaxin samt Behepan och Folsyra och det är efter detta som allt började. Jodå jag läste på Behepanen och Folsyrans förpackningar att sällsynta biverkningar kan vara just hudutslag. Dom: troligtvis överkänslig.

Svärmor skulle konsultera och sedan ringa tillbaka. Frågan är vad man gör om jag inte tål något som min kropp måste ha? Haha det här är så typiskt mig! Ska alltid krångla till det. Det ska bli spännande det här, undrar vart det slutar. Med ännu fler tabletter??

Så nu sitter jag här uppsvälld, med begynnande menssmärtor och brunfläckig som en annan jäkla leopard. Känner mig verkligen toksnygg!

Grrrrrr

Om några veckor fyller jag år. Jag fyller jämnt. Trettio. Eller 30. Oavsett vilket sätt jag väljer att skriva det så är det lite svårt att förstå. Var jag inte nybliven tonåring nyss? Ungdom? Vad hände? När hände det?

Slutade jag inte sexan nyss? Den där tjejen på fotografiet med lång blond fläta, USA-sockor, tygskor och ljusblå klänning med blommor på. Började jag inte högstadiet nyss? Den där osäkra tjejen med jeans och ljusblå väst som inte riktigt visste vem hon var. Tog jag inte studenten nyss? Den där unga kvinnan som färgat håret svart och skulle kliva ut i livet som verkade så spännande. Tog jag inte examen nyss? Den där kvinnan som längtade efter något nytt och som var så stolt över det hon dittills åstadkommit. Hon som skulle styra in på en annan väg och bli det hon ville bli.

Nu. Idag. Fortfarande på ett sätt den där lilla flickan med flätan. Hon finns kvar där inne någonstans. Håret börjar bli lika långt som då. Är också samtidigt en del av alla de andra. Fortfarande osäker på vad det ska bli av mig men ändå vet jag precis vem jag är. Jag vet vad jag vill men jag vet också att det kan vara oerhört svårt och jobbigt att nå sina mål. Dessutom vet jag nu att önskningar aldrig slår in... Men det struntar jag i och fortsätter att önska. Kanske sker ett mirakel förr eller senare?

Jag blir alltså äldre. Det går inte att förhindra, det vet vi alla. Jag känner ingen direkt ångest eller panik. Däremot en slags ledsamhet över att livet går så fort. Hur ska jag hinna med allt? Kommer det där miraklet? Ska jag se till att ha det lite tråkigare så att tiden går saktare?

Min mormor hade med sig några tidningsurklipp till mig i helgen. Små människor med glada ansikten, jag och min skolklass som vunnit en resa till skara sommarland. Vi var så små då, femte klass tror jag. Jag kunde namnet på varenda unge och så som de ser ut på bilderna är så jag föreställer mig dem än idag. Fick för mig att besöka några av dem på Facebook. Skrev in deras namn och sade hej på dej! Tänkte att det har blivit personer av oss alla. Olika liv, olika platser, olika familjer men ändå de där välbekanta ansiktena. Jag minns dem alla. Vi hade mycket roligt ihop. Nu har många, liksom jag, flyttat ifrån Eskilstuna. Några har blivit föräldrar. Alla har vi vuxit upp, alla har vi blivit äldre.

Beställde catering idag, syrran och jag firar ihop. Vi blir 55 tillsammans. Nästan pensionärer. Lägenheten i hemstaden kommer att fyllas av nära och kära. Det känns viktigare att ha kalas nu när jag inte längre bor kvar där borta. Det är en dag då vi alla har möjlighet att vara tillsammans, prata högt, äta god mat och skratta. Det är inte ofta man får tillfälle att träffa alla på en och samma dag. Det ger mig dåligt samvete ibland... Hur länge jag än är i staden så tycks det vara en omöjlighet att hinna med alla.

Nåja nu blir det ett nytt kalas, mitt trettionde.

Vi kom hem för en stund sedan. J övningskörde fram och tillbaka och det kunde inte ha gått bättre.Tänk att han kan allt!

Jag är stolt över min man.

Vi hälsade på farfar. Han är trött men humorn finns ännu där. Vi skrattade och åt mariannegodisar. Vi badade också, i mälarbaden. Har många minnen där i från. Bland annat från den där heta sommaren 94 när vi alltid åkte ut med mormor och nattbadade. Mamma, pappa, syrran, mormor och jag. Vi svalkade oss och simmade, sedan fikade vi med saft och mormors bullar innan vi åkte hem och sov gott hela natten. Det är fina minnen och något som jag vill dela med mig av till mina barn när den dagen kommer. Jag hoppas på varma sommarnätter då så att vi kan åka ut och nattbada...

Du skulle ha varit över 20 veckor nu. Halvvägs. Kan inte låta bli att tänka på de där eventuella sparkarna som jag kanske skulle ha känt vid det här laget. Någon som buffar och puffar där inne. Hur hade det känts? Hur glada hade vi varit? Hade vi pratat med dig? Kanske börjat tänka på ett namn?

Petar tankarna åt sidan. De är med mig hela tiden. Tänker på det säkert tusen gånger om dagen... Det är förjävligt.

Mormor kommer förbi på sillunch, hon ger oss presenter som hon köpt på finlandsbåten. Jag får en mascara. Hon är snäll min mormor, tänker på alla. Jag fyller snart år. Trettio. Kan inte få in det i huvudet. Ofattbart. Människor frågar vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Jag får lite ångest. Hur ska jag kunna önska mig något? Jag har ju allt jag behöver. Det enda som saknas och det enda jag önskar mig är något som ingen annan kan ge mig...

De där varma, nya små fötterna som ännu inte lärt sig gå. Den där röda lilla munnen som snart lär sig att le av rätt anledning. De där små fjunen på hjässan som luktar så gott. Den där varma lilla kroppen...

Snart befinner vi oss HÄR. Bland solstrålar, pooler, sandstränder och det turkosa havet. Jag ska njuta varje sekund.

Bara två veckor kvar.

Sitter framför datorn, scrollar och drömmer mig bort till solvarma sandstränder, turkost vatten, hotell som går i vitt och värme. Drömmer mig bort medan J är iväg på annat. Jag har kvällen för mig själv och vet inte riktigt vad jag ska fylla den med. Känns alltid tomt när jag är ensam hemma, som om något saknas. Jag har ju inte så mycket annat i den här staden, mina vänner bor ju kvar där borta. Det brukar gå bra men visst saknar jag dem alla. Speciellt kvällar som denna när jag sitter sysslolös och ensam.

Vi ska åka bort J och jag, det är därför jag sitter och scrollar bland alla dessa paradis. Vi ska åka bort. Inte precis just nu men om några veckor. Jag längtar efter den där färgskalan som alla fotografier från de där avlägsna platserna bjuder på. Det skira vita och vattnet. Jag kan riktigt höra hur havet brusar och vågorna som slår mot den fuktiga sandstranden. Det luktar salt och huden är varm och brun. Vi får se vart vi landar. Jag skenade i väg, tog mig över 10 000 kronorsgränsen. Jag vet att jag inte har råd men kan inte låta bli att frestas av ett dyrt lyxigt rum i vitt med fladdrande gardiner. Sovrummet som vätter mot den egna lilla verandan med polen som ser så härlig ut. Precis utanför fönstret, bara att hoppa i. Rakt ner i svalkan, sedan upp i den där mjuka solsängen, en kall juice som väntar och sedan framåt kvällen en härlig middag på någon restaurang. Jag kan se hur vi vandrar runt där J och jag. Där i drömmen...

Verkligheten är en annan. Jag mår ganska bra men känner mig fortfarande ledsen inombords. I övermorgon, på måndag, skulle vi ha fått träffa dig för första gången, vi skulle ha fått se hur du bodde där inne i det varma mörka. Vi kanske hade fått se din fot eller din profil. Skulle du ha fått min och Js raka näsa eller skulle du simmat runt där inne och suga på tummen? Vi skulle ha fått veta hur du hade det, om allt var bra och sedan skulle vi ha firat. Det sade barnmorskan åt oss när vi var där den där sista gången. Den här dagen, ultraljudsdagen är en dag att fira, ni ska gå ut och äta gott och ha det bra, vara glada och tacksamma. Hon sade så. Vi skulle göra dagen, resan till Uppsala, till en liten minisemester. Det är jag säker på att vi hade gjort. Jag hade varit så otroligt lycklig och säkert fällt en och annan tår.

Det är de här datumen, de sitter som fastklistrade i min hjärna. 22 februari, 8e juli, 29 november... Jag kan inte undgå dem. Kan man radera? Vill inte tänka på det, hur det skulle ha varit när det nu ingenting blev. Så många datum. Tänker fortfarande på vilken vecka vi skulle ha varit i varje fredag, hur stor du skulle ha varit (Hur stor skulle jag ha varit?) och om vi skulle ha börjat titta på någon vagn vid det här laget eller så...

Blir tokig. Kan inte hjärnan börja om på nytt precis så som min övriga kropp gjort? Glömt bort och kommit igen på nytt. Märkligt ting den där hjärnan. Fokuserar på saker som aldrig kommer att hända. Det går åt en massa onödig energi att tänka på allt det här hela tiden men det kanske kommer vara så här ett tag? Kanske går det aldrig över? Jag får väl se...

Ganska skönt att drömma sig bort till de där magiska platserna när jag tänker efter. I de där vita hotellrummen finns inga minnen, där kan jag bara skapa nya. Sådant som inte förknippas med dig. Det mesta här hemma påminner faktiskt om dig. Den där tröjan jag tog på mig innan jag skulle till jobbet här om dagen till exempel, den som jag köpte när jag kände mig så svullen och som jag tänkte att magen skulle få plats i en stund till innan arbetskamraterna såg hur det stod till...

Borde gå och göra något, inte sitta här och älta. Borde koka en kopp te kanske och sätta mig på balkongen och njuta av tystnaden. Men då börjar väl tankegångarna vandra igen. Brukar bli så. Borde vara glad och lycklig över allt jag har. Det ska jag göra, sätta mig och tänka på allt det fina i livet. Att jag lever. Att jag och J ska åka utomlands och att det där billigare hotellrummet i de skrikiga färgerna och alla barnfamiljerna som trängs runt om oss på det överfyllda poolområdet kommer att duga alldeles utmärkt åt mig. Åt oss.