Fortfarande i föräldrarnas soffa. Det regnar ute. Jag ser det inte men kan höra dropparna mot gröna löv och trottoarer.

Idag skulle vi ha varit 13 fulla veckor. Du och jag. Tillsammans hade vi klarat det, tänker jag, om du bara hade funnits till. Ska det vara så här nu? Ska jag varje fredag tänka på hur det hade varit om du fortfarande fanns? Hur ska man orka?

Jag har gråtit mera, det tar liksom inte slut. Den här enorma och bottenlösa ledsamheten. Den kanske inte alltid syns men den känns. Jag har ont i hela kroppen. Inte på grund av operationen utan ja, jag antar att det är sorg. Kanske? Jag är inte så bra på det här med sorg, vet inte hur den ska kännas, hur den bör kännas. Hur den kan visa sig... Men det gör ont. I alla muskler som finns. Det känns som träningsvärk precis överallt. I benen, låren, ryggen, armarna och nacken. Som om jag sprungit tio mil trots att jag inte har gjort ett skit. Jag har gråtit, promenerat och legat i en soffa. Hur kan det göra så ont? Skinnet gör också ont, kände det nu när jag duschat och skulle smörja in mig. Som om någon rispat hela kroppen med sandpapper, den grova varianten. Och ögonen, har väl aldrig känt mig så trött, orkeskös och uttömd. Tom på något sätt.

De där envisa tårarna. De lurar ständigt i ögonvrårna och riskerar att dyka upp precis när som helst. Det är farligt. Livet är farligt...

Är nerbäddad i föräldrarnas soffa hemma i Eskilstuna. Ligger på mage för första gången på flera månader, var rädd att jag skulle krossa dig eller tränga in dig i någon inälva. Känns konstigt. Allt känns konstigt. Du var förmodligen aldrig där. Måste försöka komma överrens med den tanken, hur det nu ska gå till?

Träffade mormor på stan, jag lyckades med att inte gråta. Vi åt lunch och pratade. Jag tänkte på förra gången jag besökte min gamla hemstad, några veckor sedan bara. Du fanns i mina tankar och i min kropp och jag var lycklig. Lyckligt ovetandes om att sanningen skulle uppdagas så småningom. Jag fick en gravidklänning som min barndomsvän köpt åt mig. Igår slängde jag upp den på hyllan där jag inte kan se den. Likaså alla böcker och mappen från barnmorskan. Vad ska jag med dem till nu?

Efter lunchen mötte vi upp mamma som kom från jobbet. Vi hann inte ens börja kramas innan tårarna rann. Jag är så ledsen. Vi drack kaffe och pratade ännu mera. Gick en runda på stan. Jag köpte en färgglad klänning. Behövde det. Färg. Glädje. Vi gick hem och mötte resten av familjen. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna igen. Orkar inte gråta hela tiden. Men ibland känns det som att det är det enda rätta. Det enda sättet att få ut sorgen på.

Överallt blir jag påmind om dig. Bebiskläderna som jag och syrran hade på oss och som mamma i sin stora glädje bar ner från vinden för ett tag sedan, står i garderoben där jag hämtade extratäcket och kuddarna. Den där boken i bokhandeln som jag tänkte köpa, den som visade ultraljudsbilder i verklig storlek vecka för vecka. Boken som jag aldrig köpte...

Jag tänker mycket. Allra värst är det nu, precis innan jag somnar. Jag går igenom händelseförloppet på sjukhuset om och om igen. Jag hör mig själv gråta och jag ser den där ultraljudsbilden på min tomma men utspända limoder som vore det en film på en enorm bioduk. Men jag kan inget göra nu. Jag kan bara försöka acceptera. Hur man gör det har jag ingen aning om...

På morgonen när jag vaknar är det också jobbigt. Hur ska jag klara den här dagen? Hur mycket kommer jag att gråta idag och när? Hur ska det bli sedan? Kommer vi att bli gravida igen? Hur faan ska jag överleva det och all den ovisshet som säkerligen kommer att vara ännu värre då? Hur ska jag kunna glädjas åt en framtida graviditet? Det kan jag inte för mitt liv förstå!

Det har gått tre dygn nu sedan ditt trygga bo sögs ut ur min kropp. Tre små dygn och ändå är allt så annorlunda. Så många känslor som jag måste slåss med, brotta ner och övermanna. Så otroligt många tankar.

Lättast är det mitt på dagen i sällskap av andra. Prat och surr gör det lättare att glömma, för en stund. Har ingen aptit och frukost känns totalt onödigt. Varför ska jag stoppa i mig något när du inte längre finns där. Du som behövde näring för att växa dig stor och stark... Jag överlever utan mat men hur ska jag överleva utan dig?

Jag vet att det blir bättre. Så småning om. Men det är tungt. Det får nog vara så en stund.

Jag kan allting utantill nu. Den 25e Mars fick vi veta att du fanns, att du låg där i min mage, väl skyddad mot den farliga världen här utanför. Att du fanns och skulle bli till. Tårarna som rann av glädje nerför kinden när jag såg det där tydliga blå strecket på stickan. Hur jag dagen efter kissade på två till, bara för att vara på den säkra sidan.

Jag var gravid. Något som jag drömt om och längtat efter så otroligt länge. Jag kramade min älskade J och lyckan var oändlig. samtidigt blev jag lite rädd förstås. Hur skulle det bli? Skulle det gå bra? När skulle vi berätta för den närmsta familjen? Påsken närmade sig och vi bestämde att berätta för alla eftersom jag mådde så dåligt och inte ville äta så mycket mat. Det skulle bara bli konstigt att försöka bortförklara allt. Alla blev överlyckliga och vi grät av glädje. Det var en fin påsk.

Den där lyckan lade sig så småningom, jag mådde illa men kräktes aldrig, var sugen på sura saker och hade fruktansvärt ont i brösten. Trots alla symptom så började jag känna ett tvivel, var det verkligen någonting där inne? Hur skulle jag veta när jag egentligen inte hade några andra bevis än de där stickorna jag kissat på? Dagarna gick och det var ganska jobbigt på jobbet. Att må dåligt konstant och känna sig så där sjukt trött utan att kunna/vilja berätta varför. Det hade ju inte gått så lång tid än och självklart visste jag att det fanns en risk för missfall. Jag gick på det första "alkoholsamtalet" hos barnmorskan och hon gratulerade så mycket till graviditeten. Tack, sade jag. Ungefär fem veckor senare var det dags för inskrivningssamtalet, både jag och J åkte dit och kanske att det började kännas lite mer verkligt då. Det togs blodprover och en massa annat men det gjordes ingen gynekologisk undersökning och ultraljud gör man inte förrän i vecka 19-20 nu för tiden. Jag fick helt enkelt förlita mig på de symptom som min kropp uppvisade. Blodådrorna på brösten som blev så stora, sammandragningar i livmodern som växte sig större och större och den där enorma tröttheten. Allt var ju normalt och proverna likaså, förutom att jag hade för låg hormonproduktion i sköldkörteln. Jag fick börja äta Levaxin för att ställa det problemet till rätta.

Det var så svårt att få in i huvudet att det fanns något i min mage, att vi skulle bli föräldrar. Kanske visste jag någonstans djupt inuti mig att det inte skulle gå så som vi tänkt? Kanske fanns det något i mig som så tyst och försiktigt startade de där känslorna av tvivel i mig? Jag vet inte.

För ungefär en vecka sedan (vecka 12) började allt. Missfärgade flytningar som jag till en början inte regaerade så mycket på. Läste i böcker och sånt kunde förekomma. De blev inte bättre. Några dagar senare, lite blod på toalettpappret. Det där tvivlet. Den där känslan. Det fortsatte och jag jobbade på som vanligt. Tills i fredags när jag åkte hem på min timslånga rast och kände att det här är inte bra. Jag började gråta hysteriskt och ringde min barnmorska. Hon rekomenderade mig att ringa gynakuten i Uppsala för här i Enköping kan de inget göra. Jag ringde. De bad mig avvakta eftersom blödningen inte var riklig och jag inte direkt hade ont i magen. Jag åkte tillbaka till jobbet för ett kvällspass. I lördags och halva söndagen låg jag bara och grät. Mensvärken som hade börjat så smått tilltog. Det var något som inte stämde, jag kände det på mig. I söndags ringde jag tillbaka till gynakuten och grät och sade att nu vill jag komma upp och få veta vad det är som står på. Jag kan inte bara ligga på soffan och vänta på att min bebis ska dö och blöda sig ut ur min kropp. Försvinna. Personen i Uppsala frågade om jag verkligen inte kunde vänta till imorgon (måndag) och jag trodde inte det var på riktigt! Nej, sade jag med min gråt i halsen, jag väntar inte längre nu. Vi ringde min fina svärmor som skjutsade upp mig och J till gynakuten i Uppsala. Det var inte en människa i väntrummet och snart kom en kvinna och tog mitt blodtryck och ett blodprov. Värken blev värre och kändes nu som riktiga kramper. Efter någon timme kom doktorn och jag tog J i hand och gick in i undersökningsrummet. Jag grät. Jag fick förklara mina problem och sedan blev det en gynekologisk undersökning. Det kom blod men doktorn kunde inte riktigt fastställa vartifrån det kom. Till slut gjorde han ett gynekologiskt ultraljud och jag såg direkt. Jag såg det där stora runda som var helt svart. Det fanns ingenting där. Bara tomhet. Min värld rasade och jag grät. Jag grät och grät och grät.

Det fanns inget foster i min stora livmoder. Allt annat hade utvecklats precis normalt, fostersäck, fostervatten och allt men inuti fanns ingenting. Tomt. Bara ett stort svart hål. En ren nitlott sade doktorn sedan när jag fått på mig kläderna och skrikgråtit i J:s armar. Han kunde inte säga om det någonsin funnits ett foster där i men det hade varit tomt bra länge. Min kropp har alltså sagt till mig i nästan 13 veckor att jag varit gravid, producerat alla hormoner och gjort allting rätt förutom att fostret aldrig utvecklades. Jag var helt förstörd. Jag är helt förstörd.

Jag var tvungen att genomgå operation, en skrapning för att få ut allting. Min svärmor och J var hos mig hela tiden och jag bara grät. Försökte hålla modet uppe ibland men tårarna vann alltid till slut. Det gör de fortfarande trots att det gått ett par dagar. Jag förstår ingenting. Varför blev det så här? Varför? Idag är det tisdag och du finns inte längre, du fanns troligtvis aldrig och jag har så oerhört svårt att ta in allt det här. Jag är så fruktansvärt ledsen och jag vet inte hur jag ska orka vakna varje dag och inse att det blev som det blev. Jag har så svårt att somna om kvällarna, allt jag ser är den där stora svarta tomma livmodern på skärmen. Tomheten. Jag känner mig så fruktansvärt lurad. I över tre månader har jag blivit grundlurad av min kropp. Det känns också som att jag lurat alla andra, de som vi nyss berättat den glada nyheten för. Jag kan inte komma över det.

Det är så svårt. Jag gråter varje dag. Jag gråter för att jag är ledsen, för att jag är arg och känner mig lurad. Jag gråter för att den tid som skulle bli så lycklig nu bara blev ett stort svart hål. Jag har så fina människor runt omkring mig och imorgon åker jag till Eskilstuna ett par dar. Det är också fruktansvärt jobbigt att vara borta från sin familj när något sådant här sker. Jag saknar dem alla så mycket och det var hemskt att gråta med dem i telefonen på sjukhuset. Mamma grät, pappa grät. Alla grät. Sådant är så svårt att ta.

J, du är min klippa, mitt allt och jag älskar dig så enormt. Vi ska klara det här (Nu rinner tårarna igen) och förr eller senare skall vi få vår lilla bebis, vårt barn med en valk i nacken och pälsdjursallergi. Jag kommer att vara ledsen en stund, det finns sår, både i kroppen och i själen som måste få läka. Men utan dig så klarar jag inte en enda dag. Nu måste vi försöka se framåt, andas och ta nya tag. Tills vi är redo att försöka igen så kommer vi att rå om varandra och ha det så bra som det går. Vi har så fina familjer och vänner som tar emot oss när vi faller.

Jag är så oerhört ledsen men jag klarar allt. Vi klarar allt. Också detta och det som kommer i framtiden.

Så idag var det alltså dags för den stora skräcken. Tandläkaren!

Jag har gått runt i flera veckor och varit orolig, tänkt att det här kan aldrig sluta bra. Har inte besökt tandplågaren på säkert 7-8 år och tänkte att vid det här laget har jag nog hål i varenda tand. Jag målade upp väldigt färgstarka bilder i hjärnan. Bilder på borrar, blodigt tandkött och utdragna tänder, tandproteser...

Ojoj, jag började gråta så fort jag kom in i själva undersökningsrummet och såg den där förbenade stolen med den rörliga instrumentbrickan och lampan, Lampan! Den som ska fokusera på allt det onda som sker i min mun. Alla hål som kommer lysa svarta och tandstenen som tagit över hela munnen. Det gick inte att stoppa tårarna, de bara kom. Redan i väntrummet ville jag bara ställa mig upp och gå därifrån. Det är något med lukten och den där förbaskade musiken som jag antar att de tror är avstressande. Icke! Jag hör i alla fall stålinstrumenten mot brickorna och ljudet av borrar som plågar, gräver djupare och djupare...

Hade jag inte haft Korvbullen med mig så är jag tveksam på om jag ens hade gått dit. Han är mitt stöd i allt, min finaste. Vad gjorde jag utan honom?

Tandläkaren tog mig och mina tårar på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig både livrädd och skitfånig som stod där gråtandes, nästan 30 år gammal med pojkvän i släptåg. Herregud, tänkte jag, nu får du väl ge dig! Men det var bara så det var. All nervositet och rädsla var tvungna att komma ut på något vis.

Så fick jag helt sonika placera mig i stolen och sedan gick det faktiskt ganska så bra. Röntgen först å så en koll runt om i munnen. Allt såg jättebra ut förutom ett hål i överkäken, på samma ställe som jag haft något litet hål på gång förut om jag inte missminner mig. Då behövdes det inte lagas men nu är det alltså dags att ta tjuren i hornen. Nu känns det helt okej att gå dit nästa gång för jag vet vad som skall göras och det ska bedövas utav bara hellskotta! Det klarar jag!

Hade också en visdomstand som krävde lite extra uppmärksamhet. Det samlas gärna bakterier runt dem och därför är det viktigt att man borstar extra där. Tipset var att jag skulle använda Corsodyl gel så jag köpte en sådan tub. Har använt Corsodyl mycket på gamlingarna när jag jobbat och trodde inte det skulle behövas i den här åldern men jag gör allt för att slippa dra ut dem. Jag har ju inget ont så det ska nog räcka med att borsta dit lite bakteriedödande. Tänk vilka bra grejor det finns!

Nåväl, nu ska jag gå varje år från och med nu så kanske jag slipper laga en endaste tand till i framtiden!

Hej hopp framtiden!

Det var en fin dag igår samtidigt som den var lite sorgsen och jobbig på olika sätt. Det är aldrig lätt att se nära och kära som är ledsna, mår dåligt och är sjuka. Det gör ont i hjärtat och ibland är det inte långt till tårar. Men jag försöker hålla ihop mig själv och tänka på dem och inte på mig. Det är ju de som har det jobbigt och inte jag. Jag står ju bara här bredvid och ser på.

Jag kan bara krama om och finnas där. Jag kan bara hoppas på det bästa och försöka besvara frågorna. Det är många tankar som far omkring. Varför? Hur ska man bära sig åt? Vilket av två onda ting bör man välja?

Ja, allt jag kan göra är att själv ta emot en del av all den smärta och de tårar som kryper fram ur era kroppar och sedan bära dem med mig. Kanske känns det då lite lättare för dig?

Ta hand om varandra!

Är uppe med den där tuppen som man hört så mycket om men aldrig sett röken av. Ska ta tåget tillbaka till ursprungshemmet. Blir bara där över dagen men det ska bli skönt att träffa några nära och väldigt kära. Man behöver det ibland och nu när jag jobbar så är det svårt att hinna med min gamla hemstad.

Dagen till ära har jag krängt på mig en blus. Ja hör och häpna! Den är blå. Jag tycker om blått och speciellt just den här sortens blå. Trivs egentligen inte i sådana tygstycken men det är ganska trevligt att känna sig lite extra vuxen.

Allt är förlåtet nu.

Var tvungen att återupprätta min heder, och för att inte deppa ihop i tron om att jag mist förmågan att baka så ställde jag till med lite kvällssysselsättning här hemma. Det blev både chokladsnitt med hackad mandel och kolakakor. Nej, jag har inte glömt bort hur man gör. De blev hur fina som helst.

Så nu tänkte jag, i väntan på att det ska komma någon och fika, sätta mig i soffan och avnjuta en kopp varm choklad och en kaka.

Jag längtar efter solvarma dagar och fågelkvitter, barmark och plirande ögon. Tänk, vilken dag som helst kan man sitta på balkongen med en kopp kaffe och lapa i sig sol. Vilken dag som helst kan man cykla till jobbet eller ta en promenad utan att bry sig om halkrisken. Snart kan vantarna och halsdukarna krypa tillbaka ner i byrålådan. Snart är hela världen grön och spirande. Snart, mycket snart börjar ögon rinna och näsor klia. Men vad gör väl det?

Ja nu är det åter hopp om livet, nu när våren står bakom hörnet och lurar.