Kolla, kolla, kolla! Ser ni? Jag tyckte att jag hörde ett bekant surrande när jag steg in i vardagsrummet och kan ni tänka er, nu har de klättrat upp på taken! Jojjomensan, de står på garagetaken nu och blåser bort löv med snablarna... Är det inte otroligt? Nu finns inga löv på marken så då får de ta sig an taken istället.

Snart står det väl någon på balkongen och suger upp löv? Borde jag oroa mig?

Här sitter jag igen med cementlungor och snor i näsan. Redan i helgen började det så därför besökte jag ett apotek i Eskilstuna. Jag roffade åt mig värktabletter, nässpray och en burk Bafucin. Lade allt detta på disken och var redo att betala när kassörskan frågar mig om jag är gravid...

Ja, jag väger några kilon för mycket och min vinterjacka kanske inte direkt gör mig smalare men jag tänkte bara hur hon hade mage att fråga något sådant när jag bara ville betala mina varor. Så jag tittar tillbaka på den lilla kvinnan bakom disken och svarar "Nej, det är jag inte".

"Är du säker på det?" frågar hon tillbaka.

"Jag är absolut inte gravid" säger jag än en gång.

"Du förstår att man ska inte ta nässpray om man är gravid, det kan vara skadligt och det är inte många som tänker på det" fortsätter hon.

Jag undrar vad männskan håller på med, jag är ju inte gravid, bara förkyld. Och om jag nu hade varit gravid så kanske nässprayen var till någon annan. Jag förklarar än en gång att nej, jag är faktiskt inte alls gravid. Då säger männskan "Det kan faktiskt vara tidigt så att du inte vet om det, det syns ju inte på en gång". Jag vet inte vad jag ska svara på det här "påhoppet" och blir således tyst. Försöker hon intala mig att jag är gravid, vill hon att jag ska vara gravid eller går hon själv igenom en fas och känner sig missnöjd med sitt eget liv? Jag fattar ingenting. För ungefär fjärde gången får jag högt och tydligt inför alla andra inne på apoteket förklara att jag inte är gravid utan bara förkyld. Jag vill ha nässpray för att jag är täppt i näsan! "Jaa men jag vill bara informera dig om att den här nässprayen ska man inte ta när man är gravid" säger hon då, IGEN!

Då börjar jag tröttna och säger till slut att "nej men jag brukar inte använda nässpray så ofta men det är väldigt bra att ha det hemma i förkylningstider". DÅ först tystnar människan, jag får en plastpåse med mina varor i och kan till slut kliva ut ur apoteket.

När jag kom ut så höll jag på att gå upp i limningen, vad faan var detta? I ungefär fem minuter står en kassörska på ett apotek med en nässpray i handen och försöker övertala mig att jag nog är gravid utan att veta om det och att jag absolut inte borde köpa den där nässprayen. Gör apotekspersonal så här mot alla kvinnor? Tänk om det kommer in kvinnor som nyss gått igenom en abort, missfall eller helt enkelt inte kan bli gravida och vill handla nässpray? Hur ska de reagera? Den där människan bakom kassan känner varken mig, min kropp eller vad jag ämnar göra med den. Dessutom antar jag att det står i bipacksedeln att nässprayen inte bör användas om man är gravid, det kanske de inte behöver upplysa om när man står och ska betala. Eller är det den nya grejen? Att man ska informera om alla potentiella risker med alla mediciner innan man köper dem?

Näää hela den här grejen kändes så himla konstigt. Där stod jag och försökte övertala en person jag inte känner om att jag verkligen inte är gravid, inte ens i vecka ett eller två! Det kändes rätt pinsamt och jag hoppas att hon kände likadant när jag vände om och gick ut. Jag blev också lite arg för att hon inte lyssnade på mig. Håll munnen stängd och låt folk köpa det de är där för att köpa!

Vi kvinnor kanske inte skall tillåtas att gå in på apotek om vi inte gjort ett graviditetstest först som vi kan visa upp i kassan...

Människor!!

Jag såg på programmet Debatt igår kväll. Gjorde du? Där diskuterades den sjukaste grejen någonsin och jag kunde fan inte tro att det var på riktigt! Men det var tydligen det...

Jag minns inte vad personerna hette eller i vilka butiker de arbetade men saken var den att i underklädesbutiker så skulle de anställa kvinnorna ha sin BH-storlek skriven bredvid sitt namn på namnskylten. (Det är alltså detta jag försöker illustrera på bilden ovan...)

Men hallå?? Varför då? Vad är vitsen och vem är det till för egentligen? Jag förstår ingenting. Det är ju helt sjukt! Jag frågade Korvbullen vad han tyckte om saken och han sade att det var ju bra för då kunde man som kund säga att jag vet nog inte vilken storlek jag har men jag är byggd ungefär som dig så vi har nog samma storlek... Nä det köper jag inte. Alla kroppar och alla bröst ser olika ut och man kan inte säga att man har samma storlek som någon annan bara av att titta på denne... Vi som har bröst vet!

Om jag går till en butik och ska köpa en bh så skiter väl jag fullständigt i vad kassörskorna eller butiksbiträdena har för jäkla bh-storlek. Det rör mig inte i ryggen och jag vill bara ut ur butiken så fort som möjligt med en ny och skön bh. Lika lite bryr jag mig om vad skobutiksbiträdena har för skostorlek när jag ska köpa skor... Vad är det här? Ska alla som arbetar i butik skriva vikt, längd och klädstorlek på sina namnskyltar också? Så slipper vi ju undra, om det nu är någon som gör det...

Om nu butiksbiträdena ska ha sina bh-storlekar utskrivna på namnskylten då tycker jag fan att de kan gå i bara bh också så att man i så fall får se hur den ser ut! DET är väl det enda man i så fall är intresserad av? Vem kom på den här idén? Säkerligen en man? För de män som går in i dessa butiker där detta tydligen förekommer kommer ju att stirra sig blinda på biträdenas bh-namnskyltar och sedan fundera över hur dennes tuttar egentligen ser ut. Är de större eller mindre än frugans? I Debatt så var det faktiskt en man som uttryckte sig så, han sade att det är ju bara män som kommer att bry sig om detta fenomen. Hon som försvarade sin butik och denna idé tyckte minsann inte alls att det var så...

Knas! Det är klart att kvinnor kan komma att bli utnyttjade av detta. Det hade redan hänt i någon butik där det kommit in snuskgubbar bara för att stirra på de anställdas bröst och bh-storlek. Det är ju rent av otäckt, vem vet vad dessa män kan komma att hitta på... Dessutom skulle ju jag, om jag var anställd, vägra att gå med på detta. Vad jag har för bh-storlek är privat och den informationen behöver ingen annan än jag veta. Möjligtvis korvbullen men annars kan folk ge fan i det! Mina tuttar är mina och min kropp är min! Jag vill inte ha lappar på mina kläder där det står vilka storlekar jag har, det känns en aning kränkande och jag kan faktiskt absolut inte alls förstå för vem man gör detta?

Jag skulle tyvär tacka nej till ett sådant jobb om jag var tvungen att dela med mig av sådan privat information till alla möjliga kunder... För jag tycker inte att det här är riktigt klokt. Vad är det för samhälle som vi håller på att skapa? Det räcker med den kroppsfixering som redan finns. Jag kan inte låta bli att bli arg och upprörd över det här för jag förstår inte alls vitsen! Gör du?

Här om dagen så snackade jag med min vän V om olika bloggar och vad som var intressanta respektive mindre intressanta att läsa. Sedan dess har jag gått runt och klurat lite på det här. Vad vill man läsa och vems blogg som inte finns skulle man egentligen helst vilja ta del av?

Jag följer en del bloggar, dels för att jag har någon form av personlig relation till personen eller för att jag tycker att det är något i bloggen som hänför och fascinerar mig. Det behöver inte alltid vara bra saker som gör att jag stannar och fortsätter läsa.

Kissie är ett exempel, hon skriver väldigt illa, stavar fel och vet inte hur man bygger upp meningar. Ibland undrar jag om hon gått i skolan över huvud taget... Där har jag helt enkelt slutat läsa texterna som för övrigt kryllar av smileys och fokuserar på bilderna istället. Hon ser ju för anskrämlig ut männskan!

Blondinbella kikar jag också in hos då och då. Jag tycker personligen att hon verkar ganska jobbig som människa men jag kan inte låta bli av att fascineras över hennes envishet och engagemang. Hon har ju lyckats på sitt sätt och kommer med all säkerhet att bli en väldigt framgångsrik människa.

Magdalena Graaf och Ebba von Sydow besöker jag mest för att de har bedårande ungar att vila ögonen på. Detsamma gäller nog Katrin Zytomierska, hennes son Ringo är bara för härlig. Katrin kan också konsten att provocera, det är ganska intressant att läsa hennes inlägg ibland och sedan följa upp med människors kommentarer i kommentarsfältet.

Sedan har vi bloggar som jag följer för att jag personligen känner eller har träffat människorna i fråga. Det är fint att kunna hänga med människor och deras liv trots att jag befinner mig en bit ifrån och kanske verkar mer frånvarande än vad jag är. Ibland önskar jag att fler nära och kära bloggade (Japp, ni som är nära vänner till mig, känn er träffade!)så att jag visste vad som pågick runt omkring...

Ancawi, Regnsjuk, SofiaCarolinaJohanna, emlinn (det här blir en morot för att du ska komma igång med bloggandet igen), jentanholm och HelenJunttila är några...

Om någon av er som jag känner där ute bloggar och jag inte vet om det så kan ni väl liksom tala om det? Jag vill ha fler bloggar att följa, det är ett utmärkt tidsfördriv och efter ett tag blir det som en drog, en följetång. Man bara måste veta hur det går... En sådan blogg som jag hamnade på av en ren slump är micas blogg. Något jag däremot inte är speciellt intresserad av är modebloggar! Usch och fy! Dagens outfit hit och dit. Kläder och skor som jag ändå aldrig någonsin kommer att kunna ta på mig. Jag brukar i och för sig kika förbi Kenzas blogg men det gör jag mest för att hon är så vidrigt vacker och man kan behöva känna ett styng av avundsjuka ibland. Finns det någon mer perfekt och naturlig människa än henne liksom???

Det var väl ungefär de bloggar som jag dagligen besöker... Tror jag. Jag saknar dock bloggar som är mer åt det poetiska hållet. Jag har ännu inte hittat någon bra som fångat mitt intresse. Tips? Jag är ju en sådan person som lätt faller för ett vackert språkbruk. Det är definitivt en brist på sådana bloggar tycker jag...

Nu kommer vi till det jag egentligen ville komma fram till. Vilken blogg, som ännu inte finns, skulle du vilja läsa? Jag har funderat ett par dagar och kommit fram till att valfri person ur kungafamiljen (kanske inte kungen eller Sylvia för jag är osäker på hur pass bra de stavar...) skulle kunna få starta en blogg. Jag skulle definitivt följa den. Det vore oerhört spännande för man vet ju egentligen inte ett dugg om dem. Vad gör de egentligen en vanlig fredagkväll när de är helt lediga? Har de middag på slottet eller åker de bort på spaweekend eller vad i allsin dar sysslar de med? Har Vickan eller Daniel mjölk i kaffet? Äter de faktiskt falukorv till middag ibland och vem lagar egentligen kungligheternas måltider? Äter de godis? Dricker de ens kaffe och vilket toapapper använder kungligheterna egentligen? Blekt eller oblekt? Använder kungen pyjamas när han sover och har han tofflor på sig när han går ut för att hämta tidningan i brevlådan utanför slottet?

Ingen vet!

Jag är så oerhört nyfiken på vad de egentligen sysslar med... Så snälla Vickan och Daniel, kan inte ni starta en blogg och dela med er lite av er vardag? Kanske ta ett par fjantiga fotografier på er själva där ni gör grimaser? Eller blogga om vad ni käkar till middag...

Så det är min önskan, en sådan blogg vill jag läsa! En kunglig en...

Alla som känner mig vet att jag älskar stark mat. När jag säger stark så menar jag inte kryddstark i form av lite salt och peppar. Nä jag vill ha rejäla grejer, mycket vitlök, chili, heta såser, cayennepeppar och sånt... Jag pepprar till och med på frukostmackorna ibland när jag finner mjukosten lite vek och tråkig. Svartpeppar kan lyfta det mesta!

Salt däremot är jag inget stort fan av. Det är gott på ugnsrostad potatis och pommes å det är ungefär det. Jag är i lag väldans dålig på att salta min mat, brukar nöja mig med grillkrydda, buljongtärning eller nån sojaskvätt. Och det är ju en bra vana för salt är ju inte så nyttigt i stora mängder.

Nåja nu var det inte det här jag ville tala om egentligen utan nu går vi över till maträtten tacos. När jag äter tacos (gärna minst en gång i veckan) så vill jag gärna ha Jalapenos på köttfärsen. Många Jalapenos! Jag är nog sjuklig har jag insett för igår åt vi tacos och då köpte jag en ny burk Jalapenos för vi hade inga hemma. Jag öste de gröna goda ringarna över min mat men efter en stund så blev jag ganska besviken. Det blev inte fullt så hett som jag ville! Jag ville att det skulle brännas i munnen så att svettdropparna trängde sig fram i pannan me inget hände... Trots att jag ätit nästan en halv burk ensam.

Jag tänkte att det här är nog inte bra för magen oavsett vad min mun säger så imorse så kokade jag gröt med linfrön och plommon i. Det är ju bra för magen och väldigt hälsosamt... Sedan gick jag ut på en jättelång promenad och när jag kom hem så var jag naturligtvis jättehungrig och då åt jag lite rester från gårdagens tacos. Precis som igår så öste jag över Jalapenjos och när jag ätit färdigt så inser jag att burken nästan är tom. Det simmar bara runt ungefär 10 stycken små gröna ringar i sitt spad och jag börjar i mitt stilla sinne undra vad de där plommonen och hela burken Jalapenjos ska hitta på med min mage... Det kan inte båda gott!

Jag ska inte gå in så mycket närmare på vad som hände ett par timmar senare men jag kan väl säga att jag är renad. Allt ont som möjligtvis funnits i min kropp är borta nu...

Nu undrar ju jag, på grund av mina besvikelse över de inte så heta Jalapenosarna, vad som kommer efter dem? Vad är en aning starkare? Jag vill ha något hett och jag kan inte komma på något hetare än Jalapenos. Har ni några tips?

  Nomnomnom!!!!

Jag bor tydligen i ett perfekt område. Flera gånger i veckan går det runt människor eller små traktorer beväpnade med snablar. Med dessa blåser de ihop löv och släpar iväg dem någon annan stans. För på våra gräsmattor får de tydligen inte ligga och skräpa...

Nej, jag har inte tillfrågat personerna på bilden om de vill vara med i min blogg. Jag smygfotade dem... Bakom gardinen stod jag, som en paparazzi.

Så här ser det ut. Dag efter dag efter dag. Och ljudet, ni skulle höra det. Det oändliga surrandet, det tar aldrig slut! Tidigt på morgnarna börjar dem. Svintidigt. Även fastän de inte är här så hör man det där förbaskade ljudet och jag kan för mitt liv inte förstå varför det ska blåsas bort löv när hösten inte är färdig. Träden är inte nakna än, inte buskarna heller och alla blommor har faktiskt inte blommat klart. Låt det lilla liv som fortfarande finns vara kvar en stund till.

Jag tillhör nämligen de som tycker om att se löv på marken, som tycker om att gå i lövhögar och sparka dem framför mig när jag är ute och spatserar. Jag tycker om löv och det de signalerar. Att sommaren är över och vintern är på väg. Jag tycker om det prasslande ljudet och när det fastnar blåsande löv i håret. Allt det tycker jag om och de här människorna med snablar inkräktar i det. De vill tydligen inte ha höst. De vill blåsa bort varje spår och fortfarande gå klädda i kjolar och shorts.

Mannen nere i det högra hörnet har precis ramlat på ändan när jag tog den här bilden. Han skrattar och det gjorde jag också, där bakom min gardin...

Ser ni så perfekt gräsmattan ser ut? Inte ett löv! Men snart är där en ny lövmatta och då återkommer snabeldrakarna. Jag bor i ett perfekt område där alla löv blåses bort. Jag bor i ett perfekt område där hösten inte finns, där löven försvinner, där färgerna utrotas, där gräsmattan är det viktigaste av allt och där barnen absolut inte får leka i lövhögar...

Jag har hittat det perfekta mellantinget mellan läppsyl och läppstift! På apoteket av alla ställen, där man absolut inte alls letat. Där låg det, framme vid kassan i en burk tillsammans med flera andra och jag kunde inte motstå den.

Den här produkten är varken glansig, glittrig eller smetig. Den är matt och förstärker bara din naturliga läppfärg och det var preciiiis en sådan som jag ville ha. Känns som läppsyl men ger ändå lite färg. Jag rekommenderar den starkt! Tror att den kostade 29 kronor och det kan ju vem som helst kosta på sig. Lite färg piggar upp!

Jodå, jag lever. Gör du?

Har precis sett klart på ett avsnitt av "Drömmen om ett barn" som går på tv3. För er som inte har sett programmet så handlar det om flera olika par som på ett eller annat sätt försöker bli gravida och bilda familjer. Det är både ledsamt, glädjefyllt och alldeles på riktigt.

Innan jag fick beskedet att jag hade cellförändringar var jag odödlig. Inget kunde göra mig illa och det faktum att jag en dag skulle bilda familj var helt självklart. Det är det inte längre. I och med min operation och tankarna om att jag kunde drabbas av cancer så ändrades mitt synsätt. Den där självklarheten var inte längre så självklar. Det kan faktiskt hända precis vad som helst.

Jag har alltid, ända sedan jag själv var barn, önskat mig en familj och framför mig sett de där små knoddarna springandes runt, runt i mitt stora kök där jag står och bakar bullar. Jag har alltid vetat om att barn kommer att bli en del av mitt liv. Jag vill hemskt gärna ha barn och det är inget som jag hymlar med. Men nu, när jag har varit med om saker och ting så är rädslan för att kanske aldrig kunna bli gravid eller få ett eget barn större. Man inser inte, förrän man ställs inför något som får en att tänka några steg framåt, att allt inte är så enkelt som det tycks vara. Flera av mina vänner har fått barn, de är de ljuvligaste små människorna som finns och det är ett mirakel att de finns till. Jag blir glad bara jag tänker på dem.

Ibland går det bra men så finns det stunder då allt går sönder. Ibland lever man i ovisshet och då och då klarnar den dimma som omgärdat en. Hur det än blir så växer man som människa. Utan allt det svarta så blir det liksom svårt att se ljuset... Om du förstår vad jag menar?

Det uppstod en massa frågor när jag ställdes inför min operation ch det måste jag se som positivt. Jag inser att allt är möjligt, även det omöjliga, att drabbas av cancer till exempel. Det går faktiskt. Även fastän man inte vill...