Vi tappade upp glöggen som stått på jäsning i nästan sju veckor igår. Den såg så himla fin ut och luktade ganska gott faktiskt. Men sanningen är att den smakade illa, i alla fall i min mun. Den smakade glögg först men eftersmaken av varm öl tilltalade inte mina smaklökar det minsta... Usch! Korvbullen tycker ju om öl men det gör ju inte jag, inte det minsta. Fy valingen! Så nu får väl han drika av den, jag ställer mig tveksam till om någon annan kommer att tycka om den... haha!

Nåja, vi har i alla fall provat och kan modifiera om receptet till nästa år. Vi hade faktiskt i alldeles för mycket port och det kan ju vara orsaken till att glöggen smakar varm öl...  Vi fick nämligen inget specifikt mått när det gällde porten, det stod bara "8 flaskor" och eftersom det bara fanns i halvlitersflaskor så fick det bli det. Dock visade det sig att det skulle ha varit 33 cl:s flaskor. Får kolla upp det där mer noggrannt nästa år tror jag för det är ju mysigt att kunna göra egna saker.

Ja, nu står vi här med ungefär 8 liter ölglögg. Hahaha, men glasflaskorna ser ju i alla fall fina ut...

Imorgon är det redan andra advent. Fortfarande ingen snö. Det gör mig lite, lite ledsen inombords men jag håller hoppet uppe för att vi ska få snö till julafton. Det måste bara bli så!Jag funderar på att ställa fram några fler tomtar. Det är märkligt det här för jag har egentligen aldrig varit speciellt mycket för pynt av olika slag men nu, nu känns det helt plötsligt helt annorlunda och jätteviktigt. Jag skulle hälla upp smågodis i en skål för en stund sedan och då kom jag ju på att vi inte har någon sådan där julgodisskål. En sådan där som barnen skall minnas när de blir stora. En sådan som liksom alltid funnits och alltid ska finnas, varje jul... När vi får barn då måste vi skaffa en sådan skål. En julskål fylld med gotter. Jag har också julpysslat mer i år än någonsin tidigare, jag menar det är ju bara tredje december... Ändå så har jag hunnit göra både julgodis och en hel hög med lussebullar. Köpte apelsiner också men glömde bort nejlikorna så det får jag väl ta i veckan för det luktar så gott.

Jo, när det lackar mot jul, då vill jag pynta och pyssla. Det är det bästa jag vet! Ska nog pyssla ihop ett pepparkakshus också... Med mycket glasyr och nonstops på taket.

Nu ska jag pilla i mig lite mat och vänta på besök. Goder afton!

Gick som vanligt igenom artiklarna på Aftonbladet.se och fastnade direkt vid ett ord som jag inte har hört på länge. Så fort jag såg det så antog jag att artikeln handlade om mig för jag är ju, eller var snarare, ett av dem. Trots att jag vuxit upp och som sagt inte fått ordet direkt eller indirekt riktat till mig på flera år så satt den där känslan kvar. Den där känslan som säger att man är mindre värd och fulare än alla andra.

Här är artikeln och den handlar alltså om mulliga barn. Tyvär kan jag inte läsa hela för jag betalar helt enkelt inte till aftonbladet för att få lov att göra det... Men hur som helst, det här ordet som jag hatar, mullig. Mullig. Mullig och gullig.

Jag mår illa av det ordet för det har jag hört sedan jag var liten. Kompisar kunde ibland när man var yngre säga "Men du är ju inte tjock egentligen, du är ju bara mullig". Vuxna kunde ibland tala över ens huvud och säga "Hon kanske inte borde äta fler pannkakor nu hon är ju trots allt lite mullig". Men vad betyder egentligen det här ordet som jag så starkt ogillar? Betyder det att man är rund? Att man är fet? Att man är tjock men inte så tjock att det är farligt? Att man är större än dem som räknas som normala? Att man inte ska få njuta av god mat? Att människor omkring en "varnas" för att inte ge den som kallas mullig något som innehåller socker eller fett? Jag vet faktiskt egentligen inte. Det enda jag vet är att jag absolut inte ser det som något positivt.

När jag växte upp så var ordet mullig snarare något man sade till människor för att verka snäll. Du är ju inte tjock, snarare mullig och det är ju bara gulligt. Fint liksom. Det var menat och skulle uppfattas som något positivt men man är inte dum. Man förstår mycket väl vad det innebär och kan direkt läsa mellan raderna. Personen som yttrar sig så vill inte såra med att säga att man faktiskt väger några kilon för mycket eller är tjock. När man kom upp i tonåren och fettet fortfarande satt som en smäck kring midjan hette det istället att man hade en "stadig benstomme" eller att man var "kurvig". Jo tacka fan för det, nog är man kurvig allt och det ordet föredrar jag faktiskt framför mullig. För det är ett engativt och nedvärderande ord. Ett fult ord.

Men man kan ju inte säga till en pojke eller en ung man att han är kurvig, då blir det ju liksom lite fel... Så vilket ord ska man egentligen använda till barn och ungdomar, både pojkar och flickor när de väger några kilon för mycket? Jag föredrar helt enkelt ordet överviktigt, för det är precis det man är. Inget annat. Det sårar inte att säga att man är överviktig för jag kan tala om att den som är överviktig i allra högsta grad är medveten om det. Även barn. Jag visste det. Jag har alltid vetat det för jag är uppfostrad så. Jag tyckte väldigt mycket om mat och sötsaker när jag var liten och kunde äta tills jag fick ont i magen och någonstans var mamma och pappa tvungna att säga stopp. De pratade kanske inte direkt med mig när jag var yngre, inte som jag kommer ihåg i alla fall men det talades över huvudet på mig med exempelvis dagmamman och kompisars föräldrar. Jag fick helt enkelt inte äta allt som erbjöds, eftermiddagsfika med kakor och bullar, godis mitt i veckorna och så vidare. Det är jag tacksam för idag, att de satte gränser och faktiskt hjälpte mig med det när jag inte förstod bättre själv. Vem vet hur jag hade sett ut annars idag? Däremot kan jag tycka att man måste involvera barnen i sådana här saker. Jag kunde naturligtvis lägga ihop ett och ett, jag förstod att jag inte fick äta för att jag var tjock och då kunde riskera att bli tjockare. Men det är skönt att veta att hela familjen är på samma sida liksom för då kanske man bättre kan förklara för skolkamrater eller andra varför man äter en smörgås istället för nybakta bullar...

Jag kan väl inte direkt säga att jag någon gång har skämts för hur jag ser ut. Jag är jag och jag är så här. Jag har vägt betydligt mindre än vad jag gör idag men jag var inte speciellt nöjd då heller. Jag var fortfarande den "tjockaste" i kompisgänget och jag kunde inte ha de moderna magtröjorna... Men jag har alltid trivits med min kropp (utom nåra år i tonåren när man hatade hela sig själv) och jag tänker fortsätta med det. Livet är för kort för att vara missnöjd och leva efter andras pipa hela tiden. Nu är jag vuxen och vet vad jag stoppar i mig. Jag vet att jag äter för mycket sötsaker (läs choklad) men jag vet också att jag äter mycket grönsaker. Jag vet att jag måste ut och röra på mig och det gör jag också och jag vet att man måste vara överrens med sig själv. Det är jag. Trots att jag är överviktig.

Kontentan av detta är att ordet "mullig" bör sluta användas. Det är ett hemskt ord som gör ont och sitter kvar länge...

Bålsta är pyttelitet, men mysigt och nu har jag varit där.

Det gick bra tycker jag. Eller ska vi säga så här, jag är glad och nöjd hur det än blir. Jag räknar ju inte med att få det här jobbet, konkurrensen är säkert stenhård. Men jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig. Det finns inget jag ångrar att jag sade eller inte sade. Jag känner mig tillfreds helt enkelt och vill de inte anställa mig så passade jag helt enkelt inte för uppdraget. Men det var ett väldigt trevligt samtal och alla var glada, skojade och hade trevligt. Det var inte alls stelt eller konstigt på något sätt. Det var skönt.

Det värsta med allt är att jobbet lät så mycket roligare nu när de förklarade det för mig lite mer ingående. Så nu vill jag ju verkligen ha det! Men ja, nu får jag bara vänta och se hur det går. Spännande följetång va?

Men jag kan bara inte ha sådan tur att få det första jobbet som jag går på intervju för... Sådan tur har inte jag.

Förresten så glömde jag tala om vad jag gjorde igår...

Jojjomensan, jag bakade lussebullar och lussekatter så det stod härliga till! Det blev nog bortåt en hundra stycken tror jag men några smaskade jag och V i oss igår kväll. Det är väl bra härligt med nybakade bullar ändå?

Det blev lite mandelmassa över från gårdagens bakande så nyss gjorde jag några mandelmassebollar täckta med mörk choklad och sedan blev det ju så klart en massa smällt choklad över så då stoppade jag i en hel hög med nötter, frön och cocos i den å så bredde jag ut allt på en plåt. Jag strödde lite flingsalt över för att testa hur det kommer att smaka. Tanken är att jag ska skära dem i rutor sedan när de stelnat...

Så ja, vi kan väl säga att julen har börjat nu...

God afton!

God morgon på er vänner och ovänner!

Det var svårt att somna igår kväll, låg och funderade på frågor som kan tänkas ställas och på de svar som jag förmodas kasta ut ur min mun. Jag kom på några skitbra svar på frågor jag inte ens vet om de kommer att fråga. Men nu har jag nog glömt alltihopa. Hjärnan bubblar över. Jag vill ju det här. Jag vill verkligen ha ett jobb!

Nu är jag faktiskt riktigt nervös, har ont i magen och munnen är alldeles torr. Men jag är positivt nervös, jag känner att det här kan gå bra. Jag är inte dum i huvudet! I alla fall så är det det jag intalar mig. Nu sitter jag mest och funderar på vilka örhängen jag ska välja... De guldiga mer "vuxna" örhängena eller de med ugglor i, för att de är fina och känns trygga där de dinglar i örsnibbarna. Det lutar åt ugglorna... Men asch, jag vet fan inte! Bryr de sig om örhängen? Kommer de ens att märka dem? Och kläderna då? Ser jag inte lite ut som en lucia i min vita långa långärmade tröja? Borde jag ha en kofta istället? Håret då, utsläppt eller uppsatt? Vilket passar bäst? Vilket ser mest "vårdat" ut? Herregud, så här går tankarna...

Jag tror inte de bryr sig om så mycket annat än min personlighet egentligen. Jag kommer ju åtminstone inte dit i kort-kort kjol, nätstrumpbyxor och tuttarna hängandes utanför något litet linne...

Nä, nu skiter jag i allt det här, tar på mig ugglehängena och går dit precis som jag är, för det är ju det som är jag! Gillar dem det inte så passar jag inte där helt enkelt. Det ska hur som helst bli väldigt roligt och intressant att snart gå på min första riktiga anställningsintervju! Får jag inte jobbet så har jag ändå kommit en liten, liten bit på vägen och är en intervju rikare.

Vi hörs i eftermiddag gott folk! Nu håller ni tummar och tår för min skull!

Varje år är det ett evigt tjat om den där förbaskade önskelistan. Varje år är det också lika jädra svårt att komma på saker som man faktiskt önskar sig. Men i år tänkte jag faktiskt titta runt lite och se vad jag vill ha och Korvbullen, här har du min lista! ALLT går att beställa från nätet, precis som du vill ha det! Det här var väl smart va?

Aussie shampo

Aussie balsam

Aussie inpackning

I love... Duschcreme å sånt

I love... finns även att beställa här.

Päronlotion

Tranströmer

Lars Kepler

Tusenskönor

Här finns en massa gott som jag önskar mig... Typ choklad å teer av olika slag.

Något smycke kanske?

Jaa, utöver dessa grejer så funkar ju alltid presentkort såklart!

Puss fina! :)

För ett par veckor sedan läste jag att Annika Marklund drabbats av cancer. Livmoderhalscancer. Det högg till lite inuti mig och genast såg jag mig själv liggandes i den där gynstolen på sjukhuset gråtandes av smärta.

Annika hade missat att gå på något cellprov och när hon senare var på sjukhuset i ett annat ärende så bestämde hon sig för att även ta ett cellprov. Det visade sig att hon hade cellförändringar och i början på november opererades dem bort. Jag antar att det var en likadan operation som jag gjorde. Tyvär så hade cellförändringarna hunnit utvecklas till cancer och det var det beskedet hon fick av läkarna när de fått svar på proverna. Jag började nästan gråta, det kunde ha varit jag. Tänk om jag inte gått på cellprovtagningarna på några år. Då hade kanske jag stått i hennes skor. Känt mig maktlös, livrädd och tyckt att livet var orättvist.

Sedan jag läste om detta har jag inte kunnat låta bli att gå in på Annikas blogg. Varför vet jag inte riktigt. Vill jag på något sätt visa medkänsla? Vill jag veta vad som "händer sedan"? Vill jag stötta? Jag vet inte... Kanske är det för att jag känner igen mig i det som Annika skriver, all den oändliga väntan på besked och operationer, beslut och farligt eller ofarligt. När jag läser hennes text om hur jobbigt det är med all väntan så är det som om hon stulit orden ur mina tankebanor och min mun. Jag vet precis hur det känns. Det är det värsta man kan vara med om. Att leva i någon form av gränsland mellan "Ska jag fortsätta leva" eller "Ska jag dö nu"? Ingen kan ge svar, man måste vänta på labbresultat. Det tar för jävla lång tid. Tillslut orkar man inte vänta mera. Jag minns att jag åkte bort till Korvbullen för jag kunde inte vara hemma och vänta på posten. Det gjorde mig fysiskt sjuk och illamående. Livet som man egentligen ska leva finns inte där och då.

Jag kommer att fortsätta besöka Annikas blogg för jag vet att hon måste gå igenom helvetet just nu. Jag var på väg dit men som tur var så hann jag bli stoppad i tid. Det kan ju förstås komma tillbaka och det sitter alltid i bakhuvudet, följer mig vart jag än går, varje dag. Jag kan drabbas av cancer, livmoderhalscancer.

Glöm för allt i världen inte bort att gå på cellprovtagningen när ni blir kallade!

Äntligen får man börja julpynta! Som jag längtat. Nu hoppas jag på snö...

Jag är så oerhört glad! Jag studsar fram och ändå har jag inte ens nått hela vägen än. Jag är bara halvvägs över ån och jag svär på att jag inte ska ropa "Hej" ännu men jag kan inte låta bli att känna mig nöjd och lycklig.

Idag ringde en man från Bålsta i Håbo kommun och sade "Hejsan, du har sökt jobbet som kommunikatör, är du fortfarande intresserad av det?". Japp, blev mitt svar samtidigt som leendet bredde ut sig över hela mitt ansikte. Han fortsatte med att informera mig om att den 1:a december var jag välkomen dit på ett samtal. Jag fick själv välja tid vilket jag tycker var fantastiskt skönt. Jag valde klockan ett så att jag i lugn och ro kan hitta dit jag ska utan att stressa och komma fram svettig... Han sade att jag hade en mycket trevlig och intressant ansökan och då blev jag så klart ännu gladare.

Jag är alltså en av fyra som ska på intervju! Jag är otroligt glad för det här samtalet betyder att jag finns, jag syns och någon tycker om det jag gör. Jag hoppade upp ur det där mörka hålet jag befunnit mig i ett tag och nu ser jag solljuset igen. Det här var en mycket fin bekräftelse som jag väntat länge på.

Kommer jag inte vidare eller får jag inte jobbet så är jag ändå glad för att någon har visat intresse för mig. Någon har velat haft mig på sin arbetsplats. Dessutom så har jag ju då varit på en intervju och det är ju en erfarenhet som man kan behöva i framtiden.

Problemet, när jag hade lagt på luren var att jag inte hade en aning om vilket av alla de jobb jag sökt som jag nu skulle på intervju för... Herregud! Men nu har jag rekat lite i min mailbox och kommit fram till att det är jobbet som Kommunikatör vid skolförvaltningen i Håbo kommun som jag sökt. Tyvär så kan jag inte längre läsa själva annonsen. Det hade jag ju haft nytta av nu känner jag eftersom man vill förbereda sig så gott det går inför den här intervjun. Jag minns ju inte heller vilka arbetsuppgifter som skulle utföras men jag antar att jag tyckte att det passade mig eftersom jag sökt jobbet...

Det kan ju gå hur som helst det här men jag är så sjukt glad! Hur det än blir så har jag vunnit i alla fall en liten vinst.

Grattis till mig, och håll tummarna nu allihopa för att det här ska gå vägen!