För ett par veckor sedan läste jag att Annika Marklund drabbats av cancer. Livmoderhalscancer. Det högg till lite inuti mig och genast såg jag mig själv liggandes i den där gynstolen på sjukhuset gråtandes av smärta.

Annika hade missat att gå på något cellprov och när hon senare var på sjukhuset i ett annat ärende så bestämde hon sig för att även ta ett cellprov. Det visade sig att hon hade cellförändringar och i början på november opererades dem bort. Jag antar att det var en likadan operation som jag gjorde. Tyvär så hade cellförändringarna hunnit utvecklas till cancer och det var det beskedet hon fick av läkarna när de fått svar på proverna. Jag började nästan gråta, det kunde ha varit jag. Tänk om jag inte gått på cellprovtagningarna på några år. Då hade kanske jag stått i hennes skor. Känt mig maktlös, livrädd och tyckt att livet var orättvist.

Sedan jag läste om detta har jag inte kunnat låta bli att gå in på Annikas blogg. Varför vet jag inte riktigt. Vill jag på något sätt visa medkänsla? Vill jag veta vad som "händer sedan"? Vill jag stötta? Jag vet inte... Kanske är det för att jag känner igen mig i det som Annika skriver, all den oändliga väntan på besked och operationer, beslut och farligt eller ofarligt. När jag läser hennes text om hur jobbigt det är med all väntan så är det som om hon stulit orden ur mina tankebanor och min mun. Jag vet precis hur det känns. Det är det värsta man kan vara med om. Att leva i någon form av gränsland mellan "Ska jag fortsätta leva" eller "Ska jag dö nu"? Ingen kan ge svar, man måste vänta på labbresultat. Det tar för jävla lång tid. Tillslut orkar man inte vänta mera. Jag minns att jag åkte bort till Korvbullen för jag kunde inte vara hemma och vänta på posten. Det gjorde mig fysiskt sjuk och illamående. Livet som man egentligen ska leva finns inte där och då.

Jag kommer att fortsätta besöka Annikas blogg för jag vet att hon måste gå igenom helvetet just nu. Jag var på väg dit men som tur var så hann jag bli stoppad i tid. Det kan ju förstås komma tillbaka och det sitter alltid i bakhuvudet, följer mig vart jag än går, varje dag. Jag kan drabbas av cancer, livmoderhalscancer.

Glöm för allt i världen inte bort att gå på cellprovtagningen när ni blir kallade!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...