För ett par veckor sedan läste jag att Annika Marklund drabbats av cancer. Livmoderhalscancer. Det högg till lite inuti mig och genast såg jag mig själv liggandes i den där gynstolen på sjukhuset gråtandes av smärta.

Annika hade missat att gå på något cellprov och när hon senare var på sjukhuset i ett annat ärende så bestämde hon sig för att även ta ett cellprov. Det visade sig att hon hade cellförändringar och i början på november opererades dem bort. Jag antar att det var en likadan operation som jag gjorde. Tyvär så hade cellförändringarna hunnit utvecklas till cancer och det var det beskedet hon fick av läkarna när de fått svar på proverna. Jag började nästan gråta, det kunde ha varit jag. Tänk om jag inte gått på cellprovtagningarna på några år. Då hade kanske jag stått i hennes skor. Känt mig maktlös, livrädd och tyckt att livet var orättvist.

Sedan jag läste om detta har jag inte kunnat låta bli att gå in på Annikas blogg. Varför vet jag inte riktigt. Vill jag på något sätt visa medkänsla? Vill jag veta vad som "händer sedan"? Vill jag stötta? Jag vet inte... Kanske är det för att jag känner igen mig i det som Annika skriver, all den oändliga väntan på besked och operationer, beslut och farligt eller ofarligt. När jag läser hennes text om hur jobbigt det är med all väntan så är det som om hon stulit orden ur mina tankebanor och min mun. Jag vet precis hur det känns. Det är det värsta man kan vara med om. Att leva i någon form av gränsland mellan "Ska jag fortsätta leva" eller "Ska jag dö nu"? Ingen kan ge svar, man måste vänta på labbresultat. Det tar för jävla lång tid. Tillslut orkar man inte vänta mera. Jag minns att jag åkte bort till Korvbullen för jag kunde inte vara hemma och vänta på posten. Det gjorde mig fysiskt sjuk och illamående. Livet som man egentligen ska leva finns inte där och då.

Jag kommer att fortsätta besöka Annikas blogg för jag vet att hon måste gå igenom helvetet just nu. Jag var på väg dit men som tur var så hann jag bli stoppad i tid. Det kan ju förstås komma tillbaka och det sitter alltid i bakhuvudet, följer mig vart jag än går, varje dag. Jag kan drabbas av cancer, livmoderhalscancer.

Glöm för allt i världen inte bort att gå på cellprovtagningen när ni blir kallade!