Jodå, jag lever. Gör du?

Har precis sett klart på ett avsnitt av "Drömmen om ett barn" som går på tv3. För er som inte har sett programmet så handlar det om flera olika par som på ett eller annat sätt försöker bli gravida och bilda familjer. Det är både ledsamt, glädjefyllt och alldeles på riktigt.

Innan jag fick beskedet att jag hade cellförändringar var jag odödlig. Inget kunde göra mig illa och det faktum att jag en dag skulle bilda familj var helt självklart. Det är det inte längre. I och med min operation och tankarna om att jag kunde drabbas av cancer så ändrades mitt synsätt. Den där självklarheten var inte längre så självklar. Det kan faktiskt hända precis vad som helst.

Jag har alltid, ända sedan jag själv var barn, önskat mig en familj och framför mig sett de där små knoddarna springandes runt, runt i mitt stora kök där jag står och bakar bullar. Jag har alltid vetat om att barn kommer att bli en del av mitt liv. Jag vill hemskt gärna ha barn och det är inget som jag hymlar med. Men nu, när jag har varit med om saker och ting så är rädslan för att kanske aldrig kunna bli gravid eller få ett eget barn större. Man inser inte, förrän man ställs inför något som får en att tänka några steg framåt, att allt inte är så enkelt som det tycks vara. Flera av mina vänner har fått barn, de är de ljuvligaste små människorna som finns och det är ett mirakel att de finns till. Jag blir glad bara jag tänker på dem.

Ibland går det bra men så finns det stunder då allt går sönder. Ibland lever man i ovisshet och då och då klarnar den dimma som omgärdat en. Hur det än blir så växer man som människa. Utan allt det svarta så blir det liksom svårt att se ljuset... Om du förstår vad jag menar?

Det uppstod en massa frågor när jag ställdes inför min operation ch det måste jag se som positivt. Jag inser att allt är möjligt, även det omöjliga, att drabbas av cancer till exempel. Det går faktiskt. Även fastän man inte vill...