Är ute å vandrar i den fuktiga luften. Allt är grått och kråkorna kråkar ut sina oljud i trädtopparna. De redan fallna löven är blanka och börjar dofta av förruttnelse. De bruna och gröna färgskalorna träder fram i den grå förmiddagsluften. Katten som smyger omkring bland buskarna hade smält in perfekt, om det inte vore för dess vita tassar. Nu smyger den där, väntar på en mus eller sork att tugga sönder. Eller lägga framför sin husses eller mattes ytterdörr.

Ser en galen hackspett som flyger fram och tillbaka över vägen. Den skriker och flaxar. Sitter aldrig still. Har den magknip? Försöker andas med de största andetagen. Så skönt det är att vandra, bara rakt fram. Slippa tänka, bara gå med den ena foten före den andra. Ibland vill jag gå baklänges men det skulle se konstigt ut. Inte för mig kanske, men för andra. Sådana som observerar precis som jag gör nu...

Det blåser inte ens men ändå faller löv och studsar mot min kropp. Den blir så varm och härlig av att promenera. Luften som cirkulerar i lungorna följer med ut i blodomloppet och forsar vidare ut genom näsan. Värmen och kylan blir till ett utan att för den delen bli ljummet. Trampar på ekollonens små mössor som blivit kvarglömda på asfalten. Tur att de har varandra. Gräset som fortfarande är grönt samlar dagg och låter vem som helst dricka sig otörstig. Ibland, om nätterna och morgnarna så fryser det till is. Jag tror att alla små krypen åker skridskor då, runt, runt i små cirklar. Kanske kan du höra dem en morgon om du går upp tillräckligt tidigt?

Ja, här vandrar en observerare, en tänkare och en människa som undrar och ställer till med oreda i tankeverkstaden...