Jag kom att tänka på min vän J:s son T alldeles nyss. När han var mindre så sade han boobieliscious (hur det stavas orkar jag inte bry mig om, men aa nåt i den stilen). Det är nämligen så att jag, nu på kvällskvisten tog på mig en annan BH än den jag typ haft den senaste tiden. En vit som inte är i stretchmaterial och gissa vad???? Den är alldeles för stor!!

Hallååååå, vart har mina boobies tagit vägen? När hände detta? Jag har gått runt i mjuka, sköna stretchbehåar sedan ett par månader tillbaka och har således inte märkt att omfånget upptill plötsligt minskat. Det ser inte klokt ut när jag kikar ner i urringningen. Där är två tomma (nåja de är inte alls tomma men det har försvunnit en del) kupor och när jag ser mig själv från sidan så finns där inget puff. Alltså de ser inte någe fylliga ut, det är inget som tittar mjukt över kanten som det ska göra. Nu när jag har T-shirten på mig så ser jag bara två bh-kanter som sticker upp, det är tomt liksom. Skitfult!! Okej, jag måste alltså köpa nya underkläder för det här går ju inte. Dessutom åker axelbanden ner hela tiden så det har väl hänt något med min kropp i alla fall trots att jag inte märker det själv...

Det kanske var bra att jag åt våfflor idag också så att inte tuttarna försvinner helt. Vill ju inte ha två tomma skinnpåsar hängandes på magen liksom... Hahahaha herregud! Nu är det ju liksom inte främst boobsen som jag vill ska försvinna utan magen, låren, gäddhänget å sånt ni vet?

Ska jag fortsätta så här så måste jag snart snörpa ihop tuttskinnet med en gummisnodd. Finns det krämer för sånt här? Krämer som "tightar upp skinnet" när man går ner i vikt? Hahaha, börjar bli rädd. Vill inte ha skinnpåsar... Kanske ska måla dem som två hundöron? Tjusigt!

Jo men det här var ju roligt hörrni! Nä nu ska jag slänga hundöronen över axeln och gå till sängs. God natt!

Jag håller på och kokar ägg... Det är tråkigt att vänta så under tiden tänkte jag underhålla mig själv lite genom att faktiskt blogga dagen till ära.

Har ni någonsin varit med om att flera gånger läst ett å samma stycke utan att förstå varför man gör det? Har ni också, efter att ha läst stycket flera gånger och förstått vart felet är undrat vilket språk stycket var skrivet i? Det har jag. För några veckor sedan beställde Korvbullen hem lite saker till mig, fettpiller, som jag kallar dem och proteinpulver. Proteinpulvret skulle för övrigt smaka choklad stod det men jag tycker mer att det liknar en påse damm. Inte alls gott med andra ord. Måste finnas nån godare sort. Nåja nu var det ju inte det det skulle handla om... Här är produkterna jag fick hem:

De ser ju bra ut kan man tycka. Inga konstigheter där! Men tar man bort CLA-burken så upptäcker man snart att något är fel.

Ser ni? Läs meningen igen...

Det tog mig några dagar att komma på vad det var som blev tokigt. Det lät liksom inte rätt vare sig i munnen eller i hjärnan. Atlethic? Atlethic? Hmmm Å så i förrgår kom jag på det, de har ju för bövelen stavat fel. Athletic heter det ju!! Men sedan så började jag tvivla, var det verkligen ett engelskt ord? Var det inte på danska eller tyska eller nåt? Läste meningen igen och insåg att jo, de har stavat fel! Fint! Undrar om de själva har kommit på det än och hur många sådana här förpackningar som faktiskt är helt felstavade som de sålt. Är det ingen som korrläser grejerna? (Jag kan göra det)

Sådant här stör mig oerhört mycket. Varje dag ser man sådana här grejer och så undrar man vilka som skriver och arbetar med att ta fram, skyltar, tidningar, annonser, förpackningar mm. Kan de ens läsa och skriva ordentligt? Var på ICA nyss och där såg jag också en skylt som var fel. En redig särskrivning på fiskdisk. Fisk disken är trasig, stod det. Underbart! Tycker synd om alla barn som är i lära-sig-läsa-fasen och går runt överallt och försöker läsa å så blir det helt fel. Vem ska ta ansvaret för det liksom? Butiker, speciellt COOP är experter på att leverera felstavade skyltar. Ibland skrattar jag högt. Det ser ju så tråkigt ut, en billig snorgul skylt med ett felstavat ord på... *suck*

Våren har ju kommit också. Med stormsteg som man säger. Näsan hinner inte riktigt med men det är väldigt skönt att kunna vara ute utan att frysa om rumpan. Jag vill ha vår inne också så därför har jag pyntat med tulpaner. Balkongen har jag också pyntat. Kanske lite tidigt men jag vill njuta av påsken.

Rent och fint! Påskriset står i sin nya fina kruka och på bordet har jag påskliljor med en skylt.

Jag har satt blommor i lådorna också. Å så tryckte jag ner två små kyllingar. Så sött så!

Man kan gå ut och jogga också, när det är så härligt väder. Och nu har jag den stora glädjen att för er kunna presentera att jag nu, utan större problem orkar springa 3,1 km. Jojjomensan! Flera gånger har jag sprungit den sträckan och jag är riktigt stolt för jag har aldrig orkat så långt så många gånger i veckan som jag gör nu. Däremot så har det slinkit ner både våfflor och alkohol de senaste dagarna och det är ju inte bra. Men men, man måste få leva gott ibland också!

Det här med vikten får ju inte stiga en åt huvudet liksom!

Jag vet inte varför men jag kan inte skriva längre. Jag kommer mig inte ens för att starta datorn längre. Den är sölig och trög och allt som går fort (Twittra eller Facebooka) kan man ju göra direkt i mobilen. Det är inte bra! Jag måste skriva, vill skriva...

Tänk om jag glömmer bort hur man gör, hur man stavar? Tänk om jag glömmer bort dig eller du mig? Tänk om jag håller på att döda min egen blogg? Hur skulle jag överleva utan orden, utan konsten att skriva?

Jag måste ta mig i kragen eftersom kragen inte tar i mig och börja skriva igen. Skriva om vad som helst, om allt. Om dig och om mig, vad vi gör och inte gör. Hur vi lever och hur vi dör. Om döden, döendet och livet. Om lyckan och det som ska komma. Om alla saker och allt det där som är onödigt.

Det här är inte en spark i arslet, det är en hjärnskakning!

Jag blir så förbannat irriterad!! Eftersom ingen på Arbetsförmedlingen kunde hjälpa mig med någon information om den här GIS-utbildningen så fick jag en mailadress till den som är ansvarig. I måndags kväll mailade jag alltså henne och hade en hel del frågor som jag hoppades få svar på.... Jag menar hur svårt kan det vara att skriva ner svar på redan färdiga frågor?

Tydligen jävligt svårt. Ursäkta alla svordomar men det här liknar ju absolut ingenting jag tidigare ställts inför. Jag läste mailet alldeles nyss och där får jag inte svar på en enda fråga! Där står det bara att det är väldigt svårt att förklara utbildningen osv i text (samt att andra påpekat detta) och att jag därför borde medverka på något informationsmöte. Problemet är att jag inte kunnat gå på något av mötena på grund av andra möten jag haft. Så vad gör man då? Jo man skickar frågorna till ansvarig person och ber om svar.

Vad gör man när inte ens detta fungerar? Vem ska jag liksom få svaren ifrån? Jag hade staplat upp frågorna och allt hon behövt göra var att ge svar på dem direkt i mailet. Nu blev jag så förbannad att jag påbörjade ett mail. Dock så insåg jag att jag inte borde skicka ett så spydigt och otrevligt svar. Men samtidigt hur faan tänker dem? Ska det vara så jävla krångligt och omöjligt att få veta hur, var och när utbildningen är? Ska de inte kunna ge raka svar på sådant jag undrar över? Jag är inte dum i huvudet, jag kan läsa. Ge mig svaren bara så ordnar jag resten/besluten jag måste fatta själv! Just nu är jag sjukt otaggad på det här, man kommer ju faan ingenstans. Ingen kan ens tala om för mig hur jag ska ansöka till utbildningen! Så hur ska jag bära mig åt med det då? Om de vill ha sökanden till sina jäkla utbildningar så får de väl se till att vi som söker kan få information om hur och var vi gör det! Det ska det väl för fasiken inte krävas ett jävla möte för? (Hur gör de med sådana som inte kan komma på mötet i Uppsala för att de exempelvis bor för långt bort eller är sjuka?, får de ingen info då eller?)

Åååååååååh jag är så irriterad! Jag vill inte gå den här utbildningen nu! Jag ger mig fan på att den är lika dåligt upplagd som själva ansökningen.

Tror jag skiter i hela skiten!!

 Idag tog jag mig en närmare titt på mina gympadojjor och det var inte alls roligt. Skulle verkligen behöva ett par nya, helst två, ett för inom- och ett för utomhusbruk. Men nu är det ju så att jag knappt ens har råd med en sko. Jag förstår att jag får ont i fötterna, att jogga och gå i dessa är ju i princip som att gå barfota.

Ni ser skillnad på den högra och vänstra sidan på skon va? Har ju nästan helt joggat bort själva sulan. Nu börjar jag drömma om ett par nya skor som känns som bomull. Som gör att mina fötter inte smärtar och som kanske kan hjälpa mig att springa ännu längre. Jag måste försöka spara pengar nu så att jag kan köpa ett par riktigt sköna skor för det här funkar ju inte!

Jag kikar runt på gymmet och tycker att alla andra ser så fräscha å fina ut. Jag däremot känner mig som en stor klump, klädd i svart. Känner mig som någon som försöker dölja min kropp i bylsiga brallor och t-shirts men så vill inte jag vara. Jag vill ju att folk ska se att jag är stark, att jag orkar. Kläder är ett sätt att visa det tycker jag. Så nu drömmer jag även om en helt ny garderob med tighta träningsbyxor och toppar i olika färger samt en ny stadig och bra sport-bh som inte förvandlar bysten till en uniboob. Jag har nämligen inte bara ett bröst, utan två!

Sånt här funderar jag över när jag gymmar. Nåt måste man ju fokusera på medan minuterna går.

Jag måste säga att jag märker stora skillnader på konditionen nu. Nu kan jag ju jogga i 17 minuter utan att ens vara andfådd när jag är färdig. Det känns riktigt härligt och jag älskar när svetten börjar droppa från pannan. Det blir så tydligt då, jag tänker mig liksom att det är själva fettet som värmts upp och rinner ut ur kroppen. Det är liksom något man kan "ta" på.

Förresten så mätte jag mig idag, flera gånger för att se om det verkligen kunde stämma. Den 14e februari mätte jag mig runt magen straxt ovanför naveln och då visade måttbandet (Håll i er nu) 107 cm. I morse mätte jag igen och nu var det helt plötsligt 5 centimeters skillnad, alltså 102 cm. Jag tänkte att det kan ju absolut inte stämma så därför kontrollmätte jag mig en gång till efter gymmet och då visade måttbandet 104 cm. Hur faan ska man veta egentligen? Personligen så är jag van att gå och hålla in magen men det fungerar ju inte när man ska mäta så därför försöker jag verkligen att slappna av. Hur ska man liksom veta då? Jag kanske drar in magen en aning utan att jag vet om det... Nåja hur som helst så visade måttbandet inte längre 107 cm så hur jag än gör så tror jag att det möjligtvis försvunnit ett par cm från midjan. Fler ska det bli! Jag vill under 100-strecket först och främst.

Hur går det för dig? Tränar du nåt?

Jag har två val att göra och inget av dem känns speciellt lockande. Jag vet i ärlighetens namn inte alls hur jag ska göra...

På Arbetsförmedlingen tycker man att jag ska söka en utbildning som GIS-ingenjör. Utbildningen går i Uppsala och pågår i 52 veckor. Det är ett bristyrke och det kommer att behövas fler sådana ingenjörer. Utbildningen är "gratis", det vill säga, jag behöver inte ta något ytterligare lån. Däremot tickar A-kassedagarna på och det kan jag inte göra något åt. När de är slut skrivs jag över i Fas 1 (Jag vill faan inte vara i någon jävla fas!), det vill säga jobb- och utbildningsgarantin. Då får jag fortsätta utbildningen med samma ersättning som från A-kassan.

Väljer jag att inte gå den här utbildningen så återstår endast Fas 1, jobb- och utbildningsgarantin när A-kassedagarna är slut. Jag har inget annat val om jag ska få någon form av inkomst. Då måste jag på heltid gå på möten och annat skit på arbetsförmedlingen och det orkar jag bara inte. Man tvingas till olika praktikplatser och annat som definitivt inte hjälper en att komma dit man vill.

Detta är ungefär vad jag har att välja mellan om jag inte får något jobb inom en snar framtid. Utbildningen som GIS-ingenjör börjar redan den 19e mars. Jag vill nog inte gå utbildningen men jag väljer ju hellre den än att tvingas gå med i jobb och utvecklingsgarantin för det låter helt värdelöst. Saken är nu att jag först och främst tänker på den ekonomiska biten.

Jag får inte speciellt hög A-kassa eftersom jag tidigare bara haft en tjänst på 71 %. Jag får nu ut 8000 och efter 200 dagar sjunker ersättningen till 7000, där är jag snart. Om jag väljer att gå utbildningen så måste jag alltså pendla till Uppsala. Det kostar pengar. På arbetsförmedlingen säger de att du får reseersättning för allt över 700 kronor. Det innebär alltså att 7000 blir ungefär 6000. Det är vad jag då ska leva på i ungefär ett års tid.Väljer jag att inte gå utbildningen har jag nästan 1000 kronor mer att leva för.

Jag vill helst av allt bara sätta mig och gråta. Hur ska man kunna välja av två lika jävla dåliga saker? Jag vill ju inte befinna mig i den här situationen! Varför är jag här? Jag som har kämpat så mycket för att förändra min situation sitter nu sämre till än jag någonsin gjort. Det är inte rättvist! Det känns förjävligt och nu börjar jag fundera på varför jag ens började plugga. Det hjälpte mig ju inte direkt. Dessutom har jag ju flyttat, bosatt mig i en pytteliten stad där jag inte känner någon och där inga jobb finns.

Det hjälpte inte att utbilda sig, på arbetsförmedlingen tycker de att min utbildning "mer är som en hobby"! Jag tog det som ett slag i magen när kvinnan sade det till mig. Jag har faktiskt kämpat i tre år för att klara av min utbildning och så kommer hon och kastar det rakt i ansiktet på mig utan att tänka efter. Nej tack! Vi informatörer behövs precis överallt det är bara det att företag inte förstår det, och gör de det så har de ändå inte råd att anställa oss.

Hur många jobb har jag inte sökt? Hur kan det vara så in i bombens omöjligt att få ett av dem? Jag förstår inte! Jag finns ju här, kan en massa och vill mer än gärna vara med i samhället och utveckla både det ena och det andra. Så synd att ingen ger en chansen! Ska jag nu då gå och utbilda mig till något annat, som jag inte ens vill utbilda mig till? Vad händer efter det? Tänk om det inte behövs så många ingenjörer om ett år som de säger idag. Allt ändras ju så snabbt. Och vad händer om jag inte får något jobb efter utbildningen? Då står jag där, dessutom utan A-kassa! Det är ju helt sjukt! Är det Reinfeldt som har fixat den här fina grejen med att A-kassedagarna tickar på fastän man tvingas gå till arbetsförmedlingen och bli påtvingad deras "tjänster"? Hade den här utbildningen gått utan att jag behövt slösa med A-kassedagarna så hade det varit en annan sak men nu känns det som om de bara slängs bort. Kunde väl ha fått spara dem i så fall tills efter utbildningen då jag säkerligen står arbetslös igen. Då hade det kännts tryggare!

Jag sitter fast i en jävla råttfälla! Den här familjen som jag drömmer om, barnen och villan, känns så förbannat långt borta. Det gör mig både ledsen och arg. Jag sitter fast både på det privata planet och i det så kallade arbetslivet. Jag kommer absolut ingenstans. Allt jag kan göra är att fortsätta skicka in ansökningar, söka jobb på platsbanken och vart det nu är... Tröstlöst och hopplöst känns det som!

Önskar mig bort just nu, bort till en varm sandstrand där det springer runt glada och skrattande barn. Bort till tröstande värme och svalkande vågor. Bort, så långt bort att tankarna inte hinner ifatt. Bort!

Igår ställde jag mig på vågen igen, efter tretton dagar så visade det sig att jag gått ner två kilo. Det kändes kanonbra faktiskt för jag var helt bergsäker på att jag skulle stå still eller kanske till och med ha gått upp något. Jag styrketränar ganska mycket och tänker att det kanske inte direkt hjälper mig att tappa kilon men någon effekt har det ju uppenbarligen.

Hur som helst så är jag väldans stolt över mig själv och det blir lättare och lättare att ta sig till gymmet. Jag känner skillnad i kroppen, orkar mer och är smidigare. Göttans! Så härligt när hårt slit ger resultat även om ingen annan än jag själv märker dem...

Apropå det här med att bli glad så fick jag en överraskning av min finaste Korvbulle i fredags. Han kom hem med ett stort vitt kuvert som han gav till mig och kan ni gissa vad som låg där i?? Jo två, TVÅ, biljetter till Kents konsert i Sundbyholm i sommar. Jag blev så glad att jag skuttade och hoppade omkring i köket! Fredagen var verkligen en bra fredag för jag fick också besök ända från Eskilstuna. Både J och lille T tog bilen hit. Vi åt gott och fikade och promenerade och eftersom J var här när jag fick min present så fick det bli henne jag bjöd med mig på konserten (Korvbullen hatar Kent och vill absolut inte gå men jag fick ta med mig vem jag ville.). Det är hon värd!

Jag måste ha världens bästa man! 

Jag tycker att det har varit riktigt jobbigt nu i några dagar. Allt har liksom varit hemskt och vidrigt. Inte nog med att jag är arbetslös, jag är tjock också. Det är inte den roligaste kombon kan jag säga er. Man känner sig till och från ganska rejält värdelös och oduglig. Det är liksom för mycket som pågår i min hjärna samtidigt och då blir det liksom inte så bra...

Jag var jättenöjd när jag vägde mig för någon vecka sedan men efter hand så har det liksom övergått till att bli någon slags insikt som jag inte riktigt gillar. Jag insåg helt plötsligt hur tjock jag var (är). Jag kunde helt plötsligt mäta mig med andra människor, exempelvis på tv, som väger ungefär det jag väger. Jag kan titta på dem nu och tänka, jahaja, det är precis så där jag ser ut trots att jag inte känner mig så... Det är inte speciellt upplyftande och på något vis så hade jag det bättre innan jag vägde mig.

Nåja, men sedan då så har vi ju idag, den här dagen, den 21:a februari 2012. Jag började på friskis och svettis den 9:e januari och gick då på ett vanligt baspass. Mitt i passet är det ett ganska långt set där man ska göra armhävningar, snea sådana där man ska nudda armbågen vid motsatt knä och hur jag än bar mig åt så kunde jag bara inte nå knät med armbågen. Inte på varken höger eller vänster sida. Men hörrni, idag så testade jag det igen här på sovrumsgolvet innan jag åkte till gymmet och hör och häpna, jag nuddade båda knäna med mina alldeles egna armbågar!

Wohooooo, det händer tydligen något litet i min segstartade kropp! Det är sådana här små "segrar" som gör att man orkar fortsätta. Det är faktiskt ganska jobbigt och jag kämpar. Fyra gånger i veckan tar jag min cykel å åker ner till gymmet. Det spelar ingen roll vilket väder det är, jag bara SKA dit! I all den här ivern som uppstod i och med mitt knänuddande så tog jag helt sonika fram de två par jeans som jag äger. Ett par blåa som jag köpte i somras och ett par svarta som jag köpte för ett halvår sedan kanske... Jag började med att ta på mig de svarta som jag krånglade mig ner i för ungefär tre veckor sedan när jag skulle på shoppingtur till västerås och köpa träningskläder. Nu slank jag ner i dem som ingenting och kunde utan problem knäppa dem. När jag hoppade ner i de blå jenasen så trodde jag att jag skulle dö, de var alldeles för stora! Hör ni vad jag säger? Fööör stora!! Jag kan inte ha dem. Jag var tvungen att ta på mig dem nu igen när jag kom hem från gymmet och jag kan utan problem ta på mig dem utan att knäppa knappen å dra ner dragkedjan...

Jodå! Nu tillhör ju inte jag dem som har ett par skinnyjenas i garderoben. Jag har däremot två par fatjeans som jag aldrig mer vill passa i! När jag känner mig tjock och värdelös så ska jag gå och ta på mig de där jeansen, dra upp dem utan att knäppa upp knappen. Det är minsann en liten belöning det här och den gör mig glad.

Det här med mätning förstår jag mig dock inte på. Jag tycker att man aldrig får samma siffra och hur ska man veta att man mäter sig på exakt samma ställe varje gång?? Knepigt tycker jag! Nu ska jag köra stenhårt fram tills på lördag för då ska jag ställa mig på vågen igen. Jag blir jätteglad om den visar något kilo minus men jag förväntar mig att stå still. Jag förväntar mig absolut ingenting alls!

Så här är det hemma hos mig. Jag kämpar på och stretar emot och tycker det är skittråkigt att inte få äta vad man vill. Men jag måste klara det här nu. Det är för min skull! Tänk att få komma i ett par blivande skinnyjeans en vacker dag...