Här är den, kakjäveln! Den smakar socker och är alldeles flottig och degig trots sin tid på balkongen. Nä fy faan, den åker i soporna den här också...

Det här är året då jag ska fylla trettio. Det är inte klokt och jag kan inte för mitt liv förstå det. Det har gått så rasande fort.

Det här är året då jag och Korvbullen firar fem år tillsammans. Det är inte klokt och jag kan inte för mitt liv förstå det heller. Det har gått så rasande, rasande fort.

Alla blir vi äldre och det blir mer och mer påtagligt. Överallt. Vi håller inte längre några hejdundrande suparfester, istället samlas vi för att se på melodifestivalen eller spela något spel. Någon tar en öl eller ett glas vin. Ingen ligger och spyr på toaletten framåt morgonkvisten.

Ingen har tid att ses i veckorna längre på grund av jobb och familjebildning. Skoltiden, den fria, är över för de flesta. Vi är vuxna nu.

Jag börjar oroa mig för de äldre generationerna i släkten och inser att vi kommer inte att finnas här på jorden för evigt. Jag får också dåligt samvete över att jag befinner mig så långt bort när någon blir sjuk och hamnar på lasarettet. Jag kan inte komma och hälsa på när som helst.

Jag börjar fundera på sparande och pensionen. Är det dags nu, att börja lägga undan en slant till framtiden som jag hoppas att jag kommer att få?

Barn då? Jo, vi jobbar på saken. Inser att jag inte kommer att bli yngre än så här, någonsin. Jag vill vara med och jag vill att de andra också ska få vara med. Bevittna ett under, ett mirakel. Hinner de? Hinner vi?

Jag kan inte låta bli att bli en aning stressad inombords. Men samtidigt så är jag ju bara 29, snart 30. Det är ju ingenting. Det är ingenting om jag nu får leva tills jag blir hundra. Får jag inte det så har jag nog trots allt lite bråttom. Finns ju så mycket jag vill hinna göra och se.

Antirynkkrämerna börjar ta över mitt badrumsskåp också. Känns ju trist att erkänna det. Men så är det. Jag har en nattkräm, en dagkräm och en för runt omkring ögonen. Det sägs att den ska lyfta här och där men jag märker ingen skillnad. De två strecken jag har under ögonen är alltjämt närvarande hur mycket klet jag än smörjer på. Illa lluktar det också, kletet. Tänker att det säkert gör nytta då. Allt som är äckligt gör gott. Funderar på att köpa något som luktar gott nästa gång.

Har försökt komma igång på riktigt med träningen också. Det gäller ju att ta hand om sin åldrande kropp så att den inte förfaller helt och utvecklar alla möjliga sjukdomar. Det går dock inte så bra nu när jag jobbar. Känns som att jag är på jobbet jämt och när jag är hemma ska det städas, lagas mat och tvättas och sånt där ni vet. Det är liksom på något sätt aldrig en lugn stund och sedan blir jag trött. Den här vintern har också tagit ut sin rätt på mina lungor. Jag har säkert tagit Bricanyl tre gånger om dagen för att överleva. Får astma så fort jag gått utanför dörren eller tillbaka inomhus. Temperaturväxlingar är itne min kopp te, speciellt inte i samband med promenerande eller cykling. Nä, jag måste sätta igång nu när det blir barmark för jag längtar efter mina joggingrundor. Hjärt-kärlsjukdomarna kan ta sig någonstans!

Nä, det går inte att undvika åldern och hur den banar sin väg framåt hur vi än försöker. Det är bara att hänga med och hoppas på det bästa. Man vet aldrig hur det går förrän efteråt som jag brukar säga...

Blir så förbannad!

Jag är, som alla vet, tokig i choklad. Kan nästan äta hur mycket som helst utan att må det minsta dåligt. För någon vecka sedan så fick jag Coops medlemstidning i brevlådan och i den trängdes det ena receptet efter det andra på smaskiga chokladkakor och andra bakverk. Jag beslutade mig genast för att gå och handla ingredienser och slänga ihop en browniekaka. Sagt och gjort.

Gjorde en dubbel sats för jag tyckte att formen jag tänkte använda var en aning stor. Det gick åt en jäkla massa ägg, socker och smör. Ställde in kakan i ugnen och lät den stå där tills jag tyckte att den var klar. Jag tar nämligen aldrig någonsin tid på grejer jag stoppar in i ugnen och jag misslyckas sällan. Nåja, jag tog ut kakan och skulle fortsätta med glasyren eller som man säger idag, frostingen. I receptet stod det att man skulle använda mjölkchoklad så jag tog ett par maraboukakor och tänkte att det går väl att smälta. Hej och hå så fel jag hade. Det blev en smulig röra som skar sig direkt och inte gick att rädda. Blev sur men tänkte att kakan går nog kanske att äta, så kan jag göra en ny frosting bara.

Smakade på kakan. Den var hård och kompakt som en tegelsten. Bara att kasta.

Idag tänkte jag att jag skulle baka om kakhelvetet, jag vill inte låta mig besegras av ett dumt recept nämligen. Jag gjorde en enkel sats av browniesmeten och gräddade den exakt i tjugo minuter precis som det stod i receptet. Tog ut kakan och började med frostingen. Tänkte för mig själv att nu jävlar måste det bli rätt. Köpte ljus blockchoklad istället och tänkte att det nog var där skon klämde. Nähädå! Jag hade i resterande ingredienser och smeten blev tjock som cement och inte ett dugg smidig och glansig som på bilden. I ren ilska tjoffade jag på "frostingen" på kakan och ställde den åt sidan.

Nyss kom Korvbullen och undrade hur det gick med kakan. Jag försökte skära upp en bit men hela skiten var som en smetig gegga och föll bara ihop! Den smakade gott men allt är liksom i samma konsistens, så jäkla äckligt! I ren ilska kastar jag receptet hårt i papperskorgen och ställde ut kakan på balkongen. Korvbullen tror att den kommer att bli bättre då. Det tror inte jag. Men jag tror på min Korvbulle.

Vilket skitrecept!

Jag vet inte hur jag ska ha det! Blev det bättre? Sämre? Jag har verkligen inte öga för sånt här pill med header, färger, typsnitt, pixlar och va fan det nu är. Om det var något jag lärde mig på högskolan så var det det, att jag absolut inte är ämnad för sådant.

Jag hittade det där typsnittet och tyckte att det passade mig, lite spralligt och tokigt sådär. Precis som jag. Men jag är tveksam till om det ser för barnsligt ut att ha det som typsnitt i rubrikerna till blogginläggen. Jag fyller ju trots allt snart trettio. (Herregud!) Men jag orkade inte gå igenom alla tusen typsnitt för att eventuellt hitta något som kanske passade huvudrubriken (Maddlur). Det fick helt sonika bli samma. Ni kan väl tala om om det blev bättre eller sämre? Jag vet att jag suger på det här som sagt så jag kommer inte att ta åt mig. Frågan är snarare om och hur jag kommer att kunna få till det bättre....

Hahaha! I need help!

Det ser ju inte så proffesionellt ut... Jösses!

Jag känner för förändring, något nytt här. Trött på utseendet här på bloggen men jag har ju så jäkla dålig fantasi och kan inte riktigt meka med sånt här. Vet helt enkelt inte hur man gör.

Vilka färger och former bör jag använda? Vart? Hur? När?

Å jag måste nog i alla fall ge mig på ett försök för jag tänker att jag måste ta hand om det här lilla bloggbarnet som jag försökt uppfostra så länge. Vi får se om jag kommer någonvart!

I går låg jag i sängen och funderade, klurade och tänkte. Kom fram till att jag skulle börja ta tag i bloggandet igen och börja skriva. Jag har helt tappat det det senaste året. Nu jävlar, tänkte jag, ska jag komma igång. Så idag så tänkte jag att jag skulle ha en lugn och skön förmiddag, dricka en kopp kaffe och skriva något intressant. Tänkte bara laga lite mat så att min man har något att äta när han kommer hem, ingen stress liksom. Jobbar nämligen kväll ikväll så då är det skönt att ha en lugn förmiddag för sig själv.

Nåja, det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Fick för mig att jag skulle laga något nytt, prova på en kycklinglasagne. Redan i morse tog jag fram kycklingen så att den skulle hinna tina. Började hacka kyckling och grönsaker, fräste på allt och började med bechamelsåsen. Mitt i allt ringer det på dörren och på telefonen. Jag väljer dörren och där står hyresvärden och informerar mig om att jag genast måste flytta på bilen för att någon i grannhuset klagat på att folk står parkerade för länge när man i själva verket bara får stå i 24 timmar. Om inget skedde genast skulle hon gå vidare med ärendet. Jaja, tänkte jag och smet mitt i samtalet iväg för att röra i såsen. Hyresvärden har en tendens att prata ett tag och det är ju trevligt men nu kände jag bara stressen öka och såsen som började osa bränt...

Till slut gick han och jag gjorde färdigt lasagnen och stoppade den i ugnen. Tar undan och diskar lite snabbt och går sedan ut till bilen som dessutom har ett trasigt lås på passagerarsidan. Jag är livrädd för att rycka ut hela skiten men lyckas få upp dörren utan större missöden, får tag i en skrapa och börjar skrapa rutorna. Det hjälper inte så värst mycket för isen sitter på insidan. Med vetskapen om att jag har en nästan färdig lasagne i ugnen så hinner jag inte sitta och vänta i 40 min på att bilden ska bli varm utan jag kör i blindo bilen bort till en annan ledig plats på gatan. Pustar ut, låser bilen och rusar upp. Hemma luktar det bränt och jag går med skorna in i köket för att öppna ugnesluckan. Då har det så klart runnit ut sås i ugnen som bränts vid så jag får ta ut maten och öppna dörrar och fönster så att all rök kan pysa ut. Därefter rusar jag in i sovrummet, hämtar telefonen och ringer upp jobbet som undrar om jag vill jobba imorgon. Jag tackar ja och nu sitter jag här...

Om en timme ska jag vara på jobbet och kan väl konstatera att det här med att ha bil bara är ett enda stort problem. Det är inget för mig, jag tycker bättre om min smidiga cykel. Bilen kostar en massa, står alltid i vägen eller på fel plats och den går ta mej faan alltid sönder någonstans. Dessutom är det bara jag som kan köra den. Jag kan bara meddela att jag absolut inte tänker flytta runt på bilen en gång om dygnet på olika platser här nere på gatan. Så jävla roligt ska vi inte ha det! Nä du korvbullen nu får du ta å ta körkort så vi åtminstone kan dela på det här helvetet!

Jag har medvetet hållit mig borta härifrån en stund. Har inte velat ha med er att göra men idag kände jag plötsligt ett behov. Ett behov av att göra något annat, något som bara är mitt och för mig.

Satt och tänkte tillbaka på det här året. Det har gått så otroligt fort. Ja, jag vet att jag säger det varje år men nu tycker jag verkligen att det sprungit mig förbi. Det har hänt en hel del men samtidigt inget alls. Det som jag funderat mest över det här året är nog livet, levandet och döden. Jag tror att jag kan räkna ut varför, det beror nog på flera saker. För det första så har jag som ni vet börjat jobba i vården igen. Nu som personlig assistent. Att komma sjuka människor och deras familjer nära får en alltid att uppskatta sitt eget liv, att man är frisk och har många år kvar att leva mycket mer. Jag vet att allas våra dagar är räknade. Det är bara en fråga om tid... För det andra så börjar människor runt omkring oss att bilda familjer, skapa nya liv och föra sina egna liv vidare. Det finns inget vackrare. Medan några liv föds fram så försvinner andra bort för evigt. Det är så det är men det sticker till lite extra inuti mig varje gång man hör att någon gått bort eller blivit sjuk. Det behöver inte vara mig någon närstående utan kanske en släkting som jag egentligen aldrig träffat men hört talas om då och då. Det är den här förbannade cancern. Den har ett dödligt grepp om vissa delar av min mormors syskonskara och dess familjer. Det är fruktansvärt obehagligt när den kryper så nära och flåsar en i nacken. Jag försöker att inte tänka på det för just nu är jag ju frisk. Jag lever och har hälsan. Men vem vet vad som händer en dag...

När jag är hemma i Eskilstuna och möter de gamla så märker jag att åren går. De blir äldre och i en framtid någonstans så kommer de inte längre att finnas hos mig, hos min familj. Återigen så får jag inte fokusera på det, de är ju faktiskt ännu här. Men jag längtar så efter egna barn, jag vill att min mormor och farfar skall hinna träffa dem, se dem och höra deras gurglande skratt. Jag vill ha ett fotografi på dem innan de försvinner och jag vill att de ska veta att de på något sätt kommer att leva vidare genom och i dem.

Än finns det tid och människor brukar säga att man inte ska stressa men ibland kan jag inte låta bli. Ibland vill jag bara att allt ska vara som när man var liten. Då fanns ingen framtid annat än möjligtvis morgondagen. Man levde i nuet och visste inte bättre.

Men jag lever nu. Du lever.

Jag ser, jag finns, jag andas. Jag ler, jag finns, bland andra.

Glömmer bort ibland. Ser mig själv i spegeln ibland. Inget att skratta åt, dödligt allvar och rosiga kinder. Tröjan skaver under armen och fötterna är torra. Jo, visst är jag här.

Prövar rösten, som att flyga för första gången. Lite skakigt och otäckt. Men det går. Och pennan skriver, inte så långt men litegrann. Modigt tar jag mig framåt där jag fastnat. Måste tillbaka.