Klockan är snart halv elva. Jag har städat hela lägenheten och fixat med tvätten. Frukosten står framför mig här på vardagsrumsbordet, jag har tänkt njuta av den i lugn och ro. Kaffet är bryggt där ute i köket, väntar på att hällas upp i den knallröda muggen. Tänker att jag tar den färgen idag, kärlekens färg.

Känner mig lite ledsen idag. Kanske beror det på vädret? Allt blev plötsligt grått och färglöst. Ingen sol som värmer och påminner om att varje dag är en nystart. Det kommer i alla fall inga tårar, kanske lite regn senare idag. Den här ledsamheten. Den övergår ibland i någon slags avundsjuka. Tänker på det lilla knyttet som aldrig blev så fort jag ser en mamma med barnvagn eller någon som stoltserar med sin stora mage. Och jag ser dem överallt. Mammorna. Barnen. Magarna. Ibland känns det som om de hånler mot mig.

Jag gör mitt absolut bästa för att, som det heter "gå vidare" men ibland sjunker jag tillbaka. Den där jävla ultraljudsbilden. Den svarta som inte såg ut så som den skulle. Jag som hoppades så på att det fanns något där inne att rädda. Jag tänker på dem som blir sängliggandes av olika anledningar för att inte starta en förlossning för tidigt. Jag tänker att jag där och då hade kunnat ligga still i en säng ett helt år, ja en livstid, bara du till slut kom ut till oss hel och frisk. Jag hade gjort vad som helst. Men nu fanns inget att rädda. Du var redan borta. Känner mig ledsen över det också, att jag inte ens kunde kämpa för att få ha dig kvar. Samtidigt är jag tacksam för att ditt lilla hem var alldeles tomt. Jag slapp se dig ligga där utan hjärtslag...

Nu ska jag tugga i mig min frukost. Det här är en ny dag och den kommer aldrig tillbaka.

 

Malin

13 juni 2013 11:14

Känner igen den där känslan, så kände jag med när vi försökte få barn, först alla månader som gick och "alla andra" fick barn och inte vi... efter missfallet var det hemskt, knappt, 2 månader efter firade vi nyår med två magar som var lite längre gångna än vad jag skulle ha varit om den lille stannat kvar, jag spenderade många stunder på toan gråtandes..
3 månader efter det hade Vidar fastnat i mig och nu 1,5 år senare så är jag nästan tacksam för att det inte blev nåt den gången, för då hade jag ju inte haft Vidar... Men jag förstår din känsla och det är helt normalt och helt okej att känna tycker jag... Nån gång kommer nog någon att titta på dig och känna samma sak!! ❤❤❤
Stor kram på dig fina vännen!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...